Vilken är egentligen den bästa träningslåten?

Idag var det synd om mig. När jag kom till gymmet, så upptäckte jag till min fasa att hörlurarna blivit kvar hemma – vilket gjorde att jag tvingades att genomlida musiken som gymmet blåste ut i högtalarna. Det var tyvärr inte bra någonstans (massa trött EDM som den här farbror knappt kunde urskilja någon början eller slut på) och även om det såklart finns massvis av människor som älskar att träna till den musiken, så är det verkligen inget för mig. I den här bloggen tänkte jag därför lyfta fram några guldkorn som alltid finns med i min träningslista. Jag försöker alltid tänka Training Montage med mitt val av musik och fyller inte sällan mina listor med låtar som antingen varit med i olika träningsmontage genom filmhistorien eller helt enkelt bara känns som klippta och skurna för att spelas upp mitt i ett gäng ihopklippta träningssekvenser som peppar igång en rejält. Bomba sen på med era egna favoriter i kommentarerna. Jag behöver alltid nya uppslag och ni kommer säkert att lyckas pricka in flera nya favoriter hos mig.

En fenomenal och alldeles underbart skittöntig hårdrocksdänga från slutet av åttiotalet med all glam, hårspray och sönderklippta brallor som man kan önska sig. Perfekt låt att antingen springa långpass till eller bara kötta vikter. Den här låten får mig att tänka på redaktör Måns Lindman iklädd sina finaste gymhandskar – och det peppar mig alltid lika mycket att köra lite hårdare, lite tuffare än vad han skulle mäkta med. Bättre morot än så är svår att tänka sig.

Den här kommer Petter garanterat att reta mig för – och inte så lite heller. Men det är smällar man får ta. Låten rockar nämligen något kolossalt, inte minst under löprundor som får även de allra tyngsta passen att kännas lite, lite roligare. Den får mig att känna mig 25 kilo lättare med sinnessjuk studs i stegen och som hemma mitt i en neondränkt och solig åttiotalsrulle med snygga benvärmare, alldeles för korta shorts och ett närmast självlysande illgrönt svettband runt min rufsiga åttiotalskalufs.

Cobra Kai är en svinigt bra TV-serie, men jag tycker inte riktigt att den egenkomponerade musiken till serien fått den kärlek som den förtjänar. Det ändrar vi på idag, tycker jag. För det här är ren och skär träningspepp i musikform och när den här fullkomligt makalösa dängan drog igång i mina öron under sista kilometern av Stockholm Halvmaraton i år, så formligen flög jag fram. Det fanns liksom inte en tanke på att sakta ner, utan bara öka och öka för att avsluta på bästa möjliga sätt. Och vilken otrolig tajming att då den här kungliga musiken prickade in på precis rätt tillfälle när jag behövde en sista push innan målgång. Helt fenomenal.

Alla som sett den kanske bästa Karate Kid-klonen någonsin, MMA-fokuserade Never Back Down från 2008, förstår varför den här låten är självskriven på en träningslista. Den bara osar pepp och i min värld finns det inte många låtar som är bättre på att höja motivationen på direkten och få en att krama ur det sista ur varje repetition eller varje svintunga intervallträning – även om det såklart är omöjligt att se lika cool ut som Sean Faris och kunggubben Djimon Hounsou när man gör det. Och har du inte redan sett Never Back Down, så gör du det på momangen. Du kommer inte att ångra dig.

En klassiker och totalt omöjligt att inte bara känna rejäl jävla pepp redan i inledande tonerna – och sen är man fast.

Här snackar vi träningsmontagernas träningsmontage. Ribban som alla andra har att sträva efter att uppnå. Herregud så många gånger som jag lyssnat på denna och varje gång som den spelas får jag rysningar längs ryggraden. Det här är pepp, jävlar anamma och allt annat som på direkten förvandlar även det allra mest alldagliga träningspass till att kännas som att man är Rocky redo att möta Drago och inte bara tro att man kommer att vinna, utan också veta att man kommer att göra det – utan några som helst problem längs vägen. Det blir inte bättre än såhär.