Tidernas sämsta casting

Ibland blir det fel. Helt, helt, helt, helt fel – såklart. Det händer oss alla, så även den bäste av oss. Smörbyttan som ska ställas in i kylskåpet igen efter häftigt hetsig smörgåssession klockan 01:23 ställs in i skafferiet, istället. Där den såklart smälter och lämnar en 28 centimeter stor smält-smör-pöl som du tvingas städa upp med din egen blus. Du ska parkera bilen, mitt i måndagsstressen, kryper in för nära trottoarkanten och skrapar upp 20-tummarna på den alldeles nya kärran, vilket såklart resulterar i att du tvingas torka upp pölen av tårar du gråter ur dig, med din egna blus.

Små misstag, feltänk, slarvfel, stora missbedömningar, förhastade impulsbeslut som blir sådär katastrof-inkorrekt. Alla har vi tagit dem, tyvärr. Alla har vi bankat knytnäven mot skallen i vrede, ångrat oss sådär bittert och ilsket. Ingen va oss har dock gett rollen som Batman till en 162 centimeter kort, likblek, pinnsmal Twilight-pojke med 0% muskelmassa, kajal och Lost Prophets-frisyr. Ingen av oss har gjort ett misstag av den kalibern, vilket denna artikel alltså handlar om. Nu kör vi. Tidernas sämsta casting finnes nedan.

Vi skulle nog inte säga att vi ”gillar” Tom Cruise här på redaktionen. Vi älskar karln. En mer karismatisk och mångsidigt skicklig filmstjärna är såklart svår att finna, särskilt idag, och det finns naturligtvis så många så otroligt bra roller som denna man bjudit oss på genom åren. Men ibland sviker omdömet även hos den allra bästa. Detta var fallet med Jack Reacher, där Cruise eget produktionsbolag haffade rättigheterna till Lee Childs superframgångsrika böcker och snabbt beslutade sig för att axla rollen som Jack, själv. Casting blir inte mycket sämre än såhär då Reacher i böckerna är en två meter lång, 120 kilo tung muskelbödel med blont hår, som slår innan han talar. Att då slunga in en 152 cm dvärgväxt Cruise, 25 år för gammal med mörkbrun kalufs och Ethan Hunt-personlighet i rollen blev så fel att träbocken Alan Ritchson känns som en skänk från ovan i jämförelse.

Medan vare sig Dolph eller Thomas Jane passade särskilt väl i rollen som Marvels barnförbjudna hämnare klarade Ray Stevenson sig rätt bra i rollen som den plågade Castle. Betydligt sämre går det för den kortväxte låtsas-tuffingen Bernthal som i rollens om Punisher för det mesta bara framstår som en parodi på en av serietidningsvärldens mest brutala figurer. Bernthal är till att börja med 60 centimeter för kort, saknar överkroppen som krävs och spelar över så pass i rollen att det inte sällan känns direkt löjligt. Castle ska vara fysiskt enorm. Stenhårt stoisk, fåordig, stram… Medan Bernthal gör nån slags sketchartad Shane Walsh-grej (The Walking Dead) av honom som är så långt från serietidningskaraktären som vi kan tänka oss. Den här rollen borde såklart ha spelats av en uppumpad Jon Hamm.

Via Remedy-grundaren Sam Lakes sylvassa penna och Jim McCaffreys lysande gestaltning lyckades Max Payne föregå sina konkurrenter och etablera en dju8pare och mer mänsklig karaktär än vad som på 90-talet var standard inom spelvärlden. Max led (och drevs) av djup sorg, kronisk cynism och existentialistisk trötthet. Han var en bruten arketypisk noir-detektiv med fokus på hämnd, död och omsluten av att snötäckt, dödligt mörker. För att porträttera detta på vita duken beslutade sig 20th Century Fox för att kasta in kalsongmodellen Marky-Mark, som här ser ut som en vilsen Jersey Shore-tuffing på 21 vilda vårar, iklädd Walmart-polo och alldeles för stor skinnrock. Det blir liksom inte sämre.

Det behövs väl i grunden inte ens förklaras, det här valet. För även om filmvärlden (och fansen) verkligen inte trodde att Michael Keaton skulle fungera som DC Comics sotsvarta rättvisekämpe, lyckades ju Burton med det omöjliga där i slutet på 80-talet. Något som Joel Schumacher avsåg upprepa med den leksaksdoftande Batman & Robin, som enligt Warner skulle bli nästa stora supersuccé. I rollen som Bob Kanes två meter långa läderlapp kastade man in lilla gubben Clooney, färsk från Cityakuten och utöver det faktum att han inte fick oss att tro att han faktiskt var Batman i en enda scen i hela filmen, utrustade man även hans nya dräkt med plast-nipples.

Russell är i mångt och mycket mannen som överbevisat belackarna sett till märklig casting, i omgångars omgångar. Han har skulle spela romersk general i en film om italiensk krigsmakt, lojalitet och uppoffring och medan filmvärlden ställde sig skeptiska till det på förhand, överbevisade han effektivt alla tvivlare. Detsamma gällde väl när han norpade rollen som fransk poliskonstapel i Victor Hugos genomfranska revolutionära historia om den ständigt jagade Jean Valjean och den skoningslösa Javert. På förhand, åtminstone.

Crowe skulle bevisa för oss alla att han kunde spela fransk polisboss. Problemet var väl bara att han tackat ja till en stor, betydande roll i en musikal och i grunden inte kunde sjunga, alls. Faktum är att hela den här i övrigt så välgjorda adaptionen faller sönder och samman varje gång gamle gubben Crowe tar ton, eftersom han låter som en blandning av Eilert Pilarm och ett normalgammalt brunnslock.

22-årige Sirenen Lilith är den drivande kraften i Gearbox bästsäljande serie och borde naturligtvis ha spelats av en ung kvinna i filmatiseringen från 2024. Men eftersom regissören Eli Roth bevisligen aldrig vare sig spelade spelet eller pratade med utvecklarna, missförstod han verkligen allt av vad Borderlands är inklusive Lilith, som gestaltades av 57-åriga Cate Blanchett. Vi älskar verkligen Blanchett här på redaktionen och anser att hon för det mesta är en av modern tids främsta, men här är hon verkligen så fel att det knappt går att ta in.

Nathan Drake har hunnit fylla 40 när Uncharted 4 inleds och det är så vi vill ha honom, såklart. Drake kännetecknas som vi alla vet av sin avslappnade matiné-attityd som ofta rimmar på en mer karismatisk, flirtig Indiana Jones samt hans kvicka humor och kroniskt ironiska inställning till fara. När Sony Pictures skulle göra långfilm av Naughty Dogs älskade spelserie valde de först Mark Wahlberg för rollen men när fansen protesterade, på förhand, ändrade man sig och välte in Spiderman-skådespelaren Holland istället. Drake blev därmed en 16-årig brittisk spoling i för stora fjällvandringsbyxor och hela premissen kändes helt plötsligt löjeväckande.

Ghost in the Shell är en japansk serietidning. En japansk tecknad film. En japansk kulturskatt och huvudkaraktären Motoko Kusanagi är såklart japansk. Skådespelerskan som axlade ansvaret att gestalta henne på vita duken torde rimligtvis därmed ha varit japansk, och utseendemässigt åtminstone påmint om manga-karaktären. Men icke. Dreamworks var så pass cyniska att de inte trodde att filmen skulle ha någon chans att nå ut utan en stor, namnstark amerikansk filmstjärna varpå den icke-japanska Scarlett fick rollens om Kusanagi. Vi gillar ju verkligen Scarlett men casting kan inte bli mer fel än såhär.

Uppdraget att kliva rätt ned i Jokerns skor efter att den avlidne Heath Ledger hade vunnit guldgubben för sin underbara tolkning av karaktären kändes på förhand som rena karriärmordet, men Jared Leto hade storhetsvansinne och trodde på riktigt att han skulle kunna toppa Ledgers insats. För att åstadkomma detta laddade han sina method-patroner med ansiktstatueringar, guldtänder och tant-läppstift, sprang runt i guldkostym och väste på ett sätt som fick David Ayers misslyckade Suicide Squad-tolkning att framstå som en riktigt dålig komedi.

Han styrde Elvis Presley med järnhand, norpade åt sig massor av superstjärnans intjänade kosing och grisade på under framförallt 70-talet som om det saknades morgondag. Slug, girig och falsk. Andreas Cornelis van Kuijk som karaktär, hade kunnat bli en riktigt bra del av filmen om Elvis liv men Tom Hanks kastade bort varenda liten del av potential som fanns i manuset, eftersom han var mer fel i denna roll än vad han hade varit iklädd Stålmannens röd/blå trikåer.

Henry Cavill ägde i den första säsongen av Netflix Witcher-adaption verkligen karaktären Geralt. Han gjorde den till sin och även om han inte riktigt fångade allt som spelfiguren erbjuder – Var det ingen här som motsatte sig hans insats. Tvärtom. Men bråket blev övermäktigt, seriens showrunners ville berätta ”sin egen historia” istället för den i böckerna och Henry klev av. In kastades istället lillebror Hemsworth som med putande läppar och kisande ögon gjorde sitt yttersta för att försöka lajva Geralt i en fullständigt horribel säsong av en av Netflix idag sämsta serier.

Det hör knappast till ovanligheterna att Hollywood rollsätter amerikanska filmstjärnor för gestaltandet av historiska personer från andra delar av världen. John Wayne som Genghis Khan i 1956 års porträtt är väl det kanske tydligaste och värsta exemplet på hur in-i-helvette fel det verkligen kan bli. Då. Ett annat är när Dansar med vargar-gunstlingen Costner i fönad hockeyfrilla beslutade sig för att spela brittisk rebell under det tumultartade 1300-talet. Bedrövlig casting som resulterade i en film som kändes mycket som en amerikansk pjäs, mer än något annat.

Nog för att flera av oss rynkade på både näsa och panna åt Nicolas Hoults barnsliga tolkning av Lex i Superman (2025), men den insatsen var i slutändan inte ens i närheten av uselheten i Jessie Eisinbergs aningslösa stammande i Batman v Superman. Luthor är ju i serietidningen betydligt äldre, slugare, mer karismatisk medan Jessies tolkning påminde om en bortkommen, neurotiskt nasal19-åring med akut storhetsvansinne.

DC Comics sotsvarta hämnare har ju både på vita duken och framförallt i serietidningsvärlden intagit flertalet former i olika epoker, signerat olika författare och illustratörer. Batman har genom årtionden tolkats på radikalt olika vis, vilket alltid varit spännande och intressant för oss som läser. Detta innebär såklart också att vi som fans måste acceptera olika tolkningar av samma karaktär inom filmvärlden och har så gjort sedan slutet av 80-talet. Och vi kan inte tycka om alla, eller allt. Det gick exempelvis åt skogen rent tankemässigt när Warner trodde att en 64 kilo lätt emo-grabb från Twilight med spädare överarmar än Jay Baruchel och bondage-aktig, hemmabroderad Lekia-kostym skulle kunna övertyga som självaste Dark Knight. Usel, usel, usel casting i en fantastiskt snygg film.

Lika bra som Reeves fungerar i exempelvis Point Break, Speed och Matrix – Lika horribelt felplacerad och aningslös är han i rollen som den anglosaxiske advokaten Jonathan Harker i Francis Ford Coppolas Dracula-tolkning. Reeves försöker sig på en klassisk brittisk accent med en högtravande attityd och varenda scen där han vädrar det berömda kakhålet känns som ett dåligt skämt. Att han pittas mot en storspelande Gary Oldman i titelrollen känns dessutom direkt taskigt.

Den två meter långe, blonda, amerikansk flygvapenofficeren Guile med 26 centimeter hög frisyr och defensiv kampsportsstil blev via Jean-Claude Van Dammes hopplösa tolkning i Street Fighter från 1994 till något helt annat. Van Dammes begränsade engelska-kunskaper och hans märkliga förhållningssätt till sitt eget kampsportsutövande gjorde att Capcoms ikoniskt amerikanska broiler blev till en halvfransk balett-dvärg som inte ens kunde hålla i ett handeldvapen utan att sträcka ut sina lillfingrar. Det är i slutändan svårt att finna sämre casting än såhär även om vi befarar att WWE-stjärnan Cody Rhodes i den kommande filmatiseringen av samma ikoniska spel, skulle kunna bli ännu värre.