Från Colecovision och in i framtiden

Jag minns julaftonsdagen som om det vore igår. Jag fick välja ett paket att öppna strax innan Kalle Anka skulle börja och valde rätt. Innanför pappret låg en begagnad Colecovision med spelen Frenzy, Ladybug och Looping. Jag var fem år gammal och hade precis fått min första spelkonsol. Lyckan var såklart total. Looping var ett fenomenalt spel. Jag överdriver inte när jag påstår att jag tillbringade över 500 timmar med det spelet under de kommande två åren. Grafiken bestod av ett antal löst sammansatta, gula pixlar som formade avloppsrör och ett minimalt flygplan. Utmaningen låg i att med hjälp av Coleco-kontrollens styrspak manövrera flygplanet genom snirkliga passager som försvårades av en alltmer komplex avloppsrörsarkitektur. Jag minns hur trögstyrt det var, och att svårighetsgraden var i det närmaste sinnessjuk. Men som femåring, med sin allra första TV-spelskonsol inkopplad till vardagsrums-TV:n, var det såklart omöjligt att sluta.

Jag bytte bort Frenzy (som var horribelt) mot Cabbage Patch Kids: The Adventure och tillbringade lika mycket tid med det som jag hade gjort med Looping. Grafiken var snyggare, fler sprites trängdes på skärmen samtidigt och det fanns en variationsrikedom i det spelet som vare sig Ladybug eller Looping ens kunde konkurrera med. Den korpulenta kålungen i ljusrosa klänning skulle hoppa över vattenpölar, klättra på lekställningar, slunga sig fram i trådsmala lianer och sick-sacka mellan argsinta hästmyror. Cabbage Patch Kids var ett äventyr, det kändes expansivt och mystiskt för mig som snorig femåring och jag kunde inte sluta spela det. Nyfikenheten tog ofta över. Jag minns mycket väl hur gärna jag ville veta vad som fanns bakom nästa fälla, bakom nästa utmaning.

Min Colecovision gick varm nästan varje dag i nästan tre års tid. Jag spelade så pass mycket att mina handkontroller ofta glappade. En vänlig granne fick vid flera tillfällen skruva upp dosorna och löda ihop sladdar som lossnat för att sedan lämna tillbaka dem dagen efter. När det väl var dags för Nintendo att kliva in på den europeiska spelmarknaden med debutkonsolen NES var min första spelmaskin så gott som utsliten.

Det var under en rast, under skoltid, som min klasskompis Jonas krafsade fram ett reklamblad om Nintendo ur sin lortiga ryggsäck. Vi satt på en bänk strax utanför skolmatsalen när fyrfärgsbroschyren tryckt på högblankt papper åkte fram. Jag minns till och med Jonas första ord efter att ha vikt ut mittuppslaget och pekat på själva konsolen med medföljande Super Mario Bros-kassett. ”Pappa och jag åker ned på fredag och köper den”. En millisekund senare var jag så avundsjuk att det sved i hela kraniet. Jag visste ännu inte riktigt vad Nintendo var. Jag hade sett rörmokaren på bilden i Donkey Kong vid tidigare tillfällen men hade ingen aning om vad Super Mario Bros var för något. Ändå visste jag från det ögonblicket att mitt liv de närmaste åren skulle kretsa kring en enda sak: att få tag i en Nintendo.

Fredagen kom och Jonas liksom min andra klasskompis Mattias dök aldrig upp på skolan den morgonen. Alla trodde naturligtvis att de båda smittats av någon envis bakterie och stannat hemma på grund av sjukdom. Sanningen var dock en annan. Båda två, oberoende av varandra, hade farsor som lät dem vara hemma och låtsas vara sjuka för att kunna tillbringa dagen liksom kvällen och den efterföljande helgen tillsammans med Nintendo. De hade båda fått en konsol. De hade båda fått spelen Super Mario Bros, Balloon Fight och Kung-Fu.

Jag hade kommit överens med min kära mor denna fredag att jag, i vanlig ordning, skulle styra min rostiga BMX mot hemmet samma sekund som klockorna ringde och skoldagen nådde sitt slut. Morsan jobbade dubbla jobb och som ensamstående var det såklart omöjligt att hålla järnkoll på vad hennes åttaårige (snart nio) son gjorde direkt efter avslutad skoldag. För det mesta gjorde jag såklart som jag blivit tillsagd. Cyklade hem, åt en smörgås och spelade Colecovision. Inte denna fredag, dock. Inte en chans.

Jag ledde cykeln 600 meter från skolgården hem till Jonas. Det tog en lång stund efter det att jag ringt på innan hans pappa öppnade dörren. Jag såg deras spelhörna på håll medan jag slet för att så snabbt som möjligt få av mig skorna. Jonas satt ihopkrupen i en gigantisk fåtölj inne i sin fars hobbyrum och gejmade Kung-Fu så ögonen blödde. Jag kastade mig ned på golvet och bevittnade just då, just det där fredagen i september 1986, det coolaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Jonas styrde en vitklädd ninja som svepte, slog och kickade anstormande fotsoldater för brinnande livet. I slutet på banan mötte han en hästsvansprydd gubbe i hästsvans som vevade ett par nunchuks med en vildsinthet som min Colecovision såklart aldrig ens kunnat drömma om.

Jag minns musiken i Kung-Fu, jag minns grafiken, atmosfären och de otroliga animationerna. Det tog inte lång tid innan Jonas kastade ut kassetten ur sin Nintendo, bytte till Super Mario och visade mig de första tre banorna. Jag satt som förstenad. Samma morgon hade jag spelat lite Looping, ett spel som nu, i jämförelse med Kung-Fu och framförallt Super Mario Bros kändes så otroligt primitivt att jag knappt kunde forma begripliga meningar. Efter att ha stirrat på TV:n i dryga två timmar cyklade jag hem. Lika upprymd som nedstämd, på något märkligt vis. Jag minns känslan. Jag minns det här mer tydligt än saker som skedde förra veckan. Hjärnan är ett selektivt instrument och den här dagen är färsk i minnet, trots att 28 år hunnit passera.

Cykelturen hem var proppfylld av intryck. Vissa var svåra att smälta. Jag visste redan då att jag aldrig skulle äga en Nintendo. Jag hade inga pengar. Min kära mor hade inga pengar och jag hade ingen farsa som kunde sjukskriva mig en hel skoldag, köpa ett nytt TV-spel och bygga en ultramysig spelhörna i sitt prylsaliga hobbyrum. Men jag började drömma. Jag började fantisera om att på egen hand slå ned alla de där fienderna i Kung-Fu, om att själv lyckas hitta den där gömda bönstjälken i Super Mario Bros. Och det var väl i stort sett där, den dagen, som jag visste med säkerhet att spel skulle bli en stor del av mitt liv. Morsan å andra sidan ville inte höra om vare sig bönstjälkar, rörmokare eller hästsvansprydda ninjabossar. Hon skällde ut mig för att jag varit borta i timmar och inte hört av mig. Jag minns att jag inte lyssnade, eller åtminstone inte tog till mig av hennes tillrättavisande. Jag hade precis kikat in i framtiden, och jag var frälst.

Det blev inget Nintendo för unge herr Hegevalls del. Detta trots att jag sparat pengar, suktat, drömt om den samt bläddrat i nästan varje nytt nummer av Nintendobladet som skickades ut till mina vänner vars pojkrum präglades av denna monstruösa maskin. Hemma hos Richard spelade vi ofta Balloon Fight och Excite Bike, byggde egna banor i det sistnämnda och försökte överleva stjärnpromenaden i det förstnämnda. Detta medan jag njöt av Shadow Warriors, Track & Field II, Slalom, Pinball och Ice Hockey på daglig basis hemma hos bästa kompisen Micke. Vi spelade inte sällan cirka 90 minuter innan skolstart för att sedan fortsätta direkt efter att klockorna ringt ut och skickat oss upp för Fagerbacken igen, hem till kvarteret där vi växte upp.

Jag minns otroligt väl hur imponerad jag var efter att för första gången ha fått testa Duck Hunt och Nintendos medföljande Zapper. Jag minns hur mycket jag älskade Turbo-funktionen i den officiella arkadjoysticken och hur mycket vissa av oss fuskade i Track & Field II genom att just nyttja den funktionen. Jag minns hur mycket jag älskade Punch Out och alla de hundratals timmarna vi tillbringade med Little Mac. Jag minns RC Pro-Am hemma hos Roger från parallellklassen. Nintendo förde oss samman, jag skaffade nya kompisar och byggde starkare relationer till flera av mina gamla genom denna underbara spelmaskin.

Eftersom jag inte hade råd med en egen konsol var jag som en spelsugen, snudd på hypnotiserad igel när det kom till klasskompisarnas tillgång till denna heliga graal av interaktiv underhållning. Vissa helger lyckades jag bytlåna till mig grannen Fredriks maskin tillsammans med Cobra Triangle, Kung-Fu, Pro-Am, The Goonies II och Super Mario Bros 2. Jag älskade samtliga av spelen och minns mycket väl hur jag smög upp runt 05:00 varje morgon under dessa helger för att med minimal volym på TV:n kunna dra igång mina efterlängtade spelsessioner utan att väcka min mor eller/och min storasyster. Den tiden var magisk på så många sätt. Några av mina starkaste spelminnen härstammar från den här generationen utan att jag för den skull någonsin hade råd med en NES. Jag fortsatte såklart att spara men med en veckopeng på fem kronor gick det trögt. Mycket trögt.

Segas motsvarighet hade precis släppts i Sverige och endast en butik hade valt att plocka hem Master System. Snacket på skolgården var att vare sig Kung-Fu, Punch-Out, Pro-Am eller Super Mario fanns tillgängliga till ”Sega”. Många av mina Nintendo-frälsta vänner avfärdade Master System redan innan de testat konsolen. Och vem kan klandra dem, de var ju tio år gamla och helt insnöade på titlarna som deras föräldrar burit hem från spel-Meckat Korg-Olles Leksaker.

Min gamla Colecovision hade jag sålt i ett desperat försök att boosta innehållet i min taniga spargris för att komma närmare målet att en vacker dag ha råd att införskaffa ett Nintendo. Jag fick bara 350 kronor för den minns jag, vilket för tiden inte alls var lite pengar men heller inte ens en bråkdel av det som behövdes för att kunna investera i framtiden. Så jag samlade burkar efter skolans slut, i flera månader. Pantade, letade, pantade, letade. När det var dags att sälja julkort eller jultidningar satsade jag på det förstnämnda men råkade under en specifik sälj-raid somna i en trapp och mer eller mindre tappa bort samtliga av korten som jag hade tagit på mig uppdraget att kränga. Min mor och min ordentliga storasyster (som redan sålt 6,2 miljoner jultidningar) var mycket missnöjda med familjens svarta får. Det enda jag visste var att jag var längre bort från att nå mitt mål än någonsin tidigare.

Min syster däremot nådde topplacering i den där klätterstegen där man valde vilken pryl man ville ha som lön för mödan efter att ha krupit omkring med årliga versioner av Kronblom till 122 000 gaggiga pensionärer. Min storasyster fick välja frii, helt fritt, bland varenda pris som jultidningsföretaget skickat ut. Cykel, TV, popcornmaskin, Lego-borg och Sega Master System! En gratis Master System! Ta den! Ta den för fan! Ta den! Petter tio år gick från oansvarig slöfock till nitisk dåre. Jag tjatade, bönade, bad. Jag frågade min fyra år äldre syrra säkert 700 gånger under de kommande dagarna om det inte var så att hon skulle kunna tänka sig att plocka en Master System som pris för sin otroliga förmåga att sälja jultidningar.

Min syster gav sitt slutliga svar under frukosten ett par dagar senare. Det löd: ”Jag ska ha en TV, pucko. Hatar TV-spel!” Döda syrran. Det fanns där och då långt gångna planer på att försöka strypa henne i sömnen, men hon var fyra år äldre och skitstark. Jag var tanig och supernördig och kunde heller inte öppna hennes flickrumsdörr utan att hon vaknade. Risken att det skulle bli jag som ströps var såklart överhängande.

Ett tag minns jag väl hur jag planerade en ganska farlig fälla där jag kunde hämnas för hennes TV-svek. För utanför hyreshuset där vi bodde byggde Kommunens snöröjare under nätter och helger upp en smått gigantisk snöhög som stelnade och inte sällan passade perfekt som utgångspunkt för en riktigt expansiv snökoja. Den här dagen skulle det inte bli någon helt vanlig koja dock, utan ett tre meter djupt hål med isade kanter gjorda av smart fördelning av medhavt kallvatten samt noll möjlighet att ta sig ut.

Jag och kompisen Olsson skottade hela dagen. Djupt, runt, smalt… Hålet som skulle komma att fungera som både fälla och tortyr för att kunna driva igenom hämnden mot min storasyster – började se riktigt bra ut. Vi hällde isvatten på kanterna, skapade något som ingen utan hjälp (eller stighudar) skulle kunna klara sig upp ur på egen hand. Vi täckte hålet med tunna kvistar av granris och lössnö och inväntade syrran hem från högstadiet. Vi väntade, delade på en påse Hockeypulver där uppe på kullen och väntade lite till. Johnny från vår klass tittade förbi och pratade om att han varvat Super Mario Bros 2 och Zelda 2 medan vi väntade på syster. Uppe på samma snökulle diskuterade vi även huruvida Yngwie Malmsteen skulle kunna krossa gitarristerna i Iron Maiden. Inget visste egentligen vad vi pratade om men vi lyssnade alla tre direkt kriminellt mycket på just dessa musiker och tillbringade ofta massa tid med att jämföra deras musikalitet, helt utan egentlig expertis eller insikt.

Syrran kom dock aldrig förbi, det började mörkna och innan vi hunnit reagera hade tvillingarna Anette & Annika från vår klass klängt sig upp på den enorma snökullen för att fråga chans på en eller flera av oss. Den lilla del tafatt skolgårdsromantik som detta ögonblick kanske kunnat innehålla dog dock ganska effektivt eftersom båda tvillingarna druttade ned i vårt tre meter djupa, en meter breda ishål. De skrek och förde en himla massa o-liv där nere i hålet. Fällan fungerade bra men vi hade givetvis fångat fel personer. Tvillingarna hade inget Master System och de grät nu för fulla muggar eftersom de ville gå hem, skvallra till sina föräldrar och äta vaniljkex. Jag och Olsson diskuterade om hur vi skulle göra. Täcka över med granriset och bara gå hem, eller dra upp dem och hoppas att deras föräldrar inte ringde våra. Om det skulle hända skulle både vår cykeltid och speltid hemma hos Olsson ligga riktigt risigt till.

Tvillingarna plockades upp. Gråtmilda och skrämda. De ville inte fråga chans, de ville inte testa på det där med att hångla och de ville absolut inte stanna kvar där uppe på snökullen för att prata lite om gitarrsolot i Yngwie-låten ”You Don’t Remember, I’ll Never Forget”. Jag och Olsson styrde hemåt. Där satt Syrran som fiffigt nog tagit en alternativ rutt hem och smekte sidan i broschyren där hennes blivande, alldeles egna, TV fanns porträtterad. ”Sega!” skrek jag efter att ha kastat av mig stövlarna. ”Skit på dig!” skrek min syster, drog igen dörren till sitt rum och kastade sig ned i sin vattensäng så det skvalpade och kluckade i hela lägenheten. Död åt syrran.

Jag hade insett att det inte skulle bli någon Nintendo för min del, ingen Master System heller. Det saknades över 1500 kronor och eftersom jag inte lyckats lura ned syrran i ishålet tvingades jag helt enkelt byta plan. Det jag tänkte göra framöver var att hyra konsolen på videobutiken Video Gott. Vilket jag också började göra. Jag fick rabatt ganska tidigt eftersom jag pratade spel med killen bakom kassan som för det mesta var redigt less på att i princip endast hyra ut flertalet kopior av filmen Cocktail med Tom Cruise. Vi pratade om de bästa spelen till Nintendo, om de häftigaste spelen till Sega och om Looping till Colecovision. Detta ledde till att jag hyrde Sega Master System plus två spel, som en paketlösning, för halva ordinarie priset. Jag hyrde den från fredag till söndag och cyklade hem med det rektangulära höljet i finaste fuskläder innehållande maskin och spel – i min ryggsäck.

Oftast valde jag två spel, oftast samma spel: Wonder Boy och Alex Kidd in Miracle World. Jag minns mycket väl hur starkt jag upplevde mystiken och atmosfären i Wonder Boy. Det var så godtyckligt, det spelet, så oförutsägbart och färgglatt. Jag ville klara det, jag ville se slutet på samtliga banor, åka skateboard, hoppa över infödingar som enligt instruktionsboken döpts till Blå Morgan samt kasta hemmasnickrade Goliat-yxor så det sved i högertummen. Alex Kidd däremot var svårare men kanske till och med ännu coolare. I slutet på varje bana sträckte bossen fram vad som såg ut som ett mindre berg av ris och utmanade Alex på en omgång jan-ken-pon. I början begrep jag verkligen ingenting, men det tog sig och sten/sax/påse-spelet som krävdes för att bossen skulle släppa förbi Alex Kidd in till nästa nivå, blev till slut till en favoritdel i Segas charmiga plattformspartaj.

Jag spelade mycket. Massor. Under helgerna då jag hyrde Master System spelade jag cirka 20 timmar, totalt, innan min kära mor fick nog och drog ut sladdarna. ”Ut med er nu Petter, sitter du här nå längre kommer ögonen att bli fyrkantiga”, löd det. Och ja, när morsan hade sagt stopp fanns det inget annat än att hoppa på cykeln och… trampa bort till Olsson som bodde 50 meter bort och bänka mig framför hans Amiga 500 som han precis fått i födelsedagspresent av sin mycket givmilda far. Vissa spel till den där Amigan var ofantligt mycket mer verklighetstrogna än dem jag lirade till Master System, och så fortsatte det flera år. Jag hyrde en konsol med jämna mellanrum men spelade nog mest borta i gårdarna, hos vänner som alla investerat antingen i Nintendo, Sega eller Amiga.

Hela kvarteret spelade och det var ingen konst att bli insläppt hemma hos någon som precis dragit igång ett spelpass. En maratonsittning på 5-6 timmar framför flimrande TV. Och just här, just då, minns jag att livet var fenomenalt. Jag cyklade BMX med avklippta fingervantar, lyssnade på Malmsteen, Maiden och Sabbath, åt otroliga mängder kakor och spelade mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag insåg att vi i slutet på 1989 befann oss i någon slags förtrollad guldålder för spel. Jag hade naturligtvis ingen aning om vad som snart skulle förändra allt.

Hösten 1990. Petter hade precis fyllt 13 och börjat i sjuan. Jag hade satt käften före mig under långa perioder, även mot åttondeklassare, och hamnade i en del trångmål under de första fyra veckorna som högstadieelev. Ett par slagsmål, en kort session i pissrännan och en duschning senare och jag var ”as good as new”. Mitt fokus låg dock på något annat (egentligen) än att försöka ge mig på tre stycken, två år äldre grabbar som inte ville inget hellre än att dänga den där uppkäftiga sjuan med de avklippta fingerhandskarna.

Mitt fokus låg på Segas nya spelkonsol; Mega Drive. Jag hade plockat upp en tjusig broschyr på videobutiken där jag hyrde Master System med jämna mellanrum, och hade vid det här laget läst denna åtta sidor långa trycksak säkert 600 gånger. Konsolen i sig såg underbart futuristisk ut. Liten, smäcker, svart och med otroligt coola handkontroller. Bilderna på Sonic the Hedgehog fick mig att börja krafsa hemma i spargrisen med en vildsint övertygelse. Jag skulle ha en Mega Drive. Jag skulle bara ha en. Och så var det med det.

Veckopengen under det senaste året hade sparats i en burk liksom 480 kronor i pantpengar. Men jag behövde mer, så jag sålde min skateboard till en kille i parallellklassen. 700 kronor för en finfin Hosoi-bräda med Independent-truckar och mjuka Peralta-ramphjul. Bra pris, och bra för mig. Inom loppet av några månader nu skulle jag kunna köpa mig min riktiga spelkonsol sedan Colecovision. Jag tror inte att jag tänkte på så mycket annat än just 16-bitarsspel från Sega, under vår TV – hemma. Jag tränade, fantiserade om den och drömde under långa perioder ursköna drömmar om hur jag spelade Mega Drive dygnet runt igenom medan de snygga tjejerna i klassen sprang runt och matade mig med Refreshers.

Vintern 1991 var Petter 13 år gammal och cyklade jag bort till Barnens Hus och inhandlade en Sega Mega Drive inklusive Sonic the Hedgehog och Outrun. Cykelturen hem minns jag som makalös. Snön knarrade under BMX-däcken och jag brydde mig inte ett endaste dugg om det faktum att snoret som glidit ut ur mina båda näsborrar var på god väg att frysas till is. Jag brydde mig inte om någonting annat just då förutom Segas nya 16-bitarskonsol som låg och tryckte i min ryggsäck. Det tog 16 minuter att ta sig hem, och timmarna som följde var några av de lyckligaste i mitt liv.

Jag hade fått en stor, gammal och skev TV till skänks av en gammal granne som tänkte slänga åbäket i torrsoporna. Eftersom jag hade huvudet på skaft och järnkoll på det mesta som ägde rum i vårt kvarter hann jag stoppa den gamla farbrorn innan han slängde TV:n i soporna och kunde istället rulla hem den på en liten kärra som stod parkerad i vårt cykelförråd. 28″, enormt stor. Träpaneler på sidorna och märkligt überkänsliga touchknappar för att välja kanal. TV:n var från det sena 70-talet och saknade såklart fjärrkontroll, något som jag redan hade löst genom att sno en tre meter lång pinne på träslöjden. Längst ut på käppen tejpade jag fast en magnet från en skrivbordsdörr, något som gjorde kanalbytandet från sängkanten till en renodlad fröjd.

Min Mega Drive tog bara enstaka sekunder att koppla in. Jag var salig under tiden då jag packade upp konsolen ur kartongen. Det första spelet som jag någonsin testade till Segas nattsvarta 16-bitarsbest var givetvis Sonic och jag minns hur otroligt, otroligt imponerad jag var vid första anblick. Musiken drog igång, Sonic kutade in i bild och den vackraste spelvärld jag någonsin sett uppenbarade sig framför mig. Green Hill Zone kändes så levande, så detaljrik, tjusig, mystisk och så otroligt inbjudande att jag minns hur jag stirrade på varenda litet objekt, i timmar, innan jag kunde koppla bort fascinationen för spelets alla designmässiga detaljer och börja kuta som om Sonics byxor stod i brand.

Sonic the Hedgehog var på flera sätt något helt nytt. Ett plattformsspel som gick så snabbt att jag under långa perioder knappt visste vart figuren jag försökte kontrollera höll hus. Sonic studsade fram längs de underbart charmiga och varierade banorna likt en flipperkula och jag njöt i stora drag av hur mycket bättre spelkontrollen kändes jämfört med plattformsikonerna Wonder Boy och Alex Kidds Master System-äventyr. Jag njöt givetvis också av den magnifika grafiken, alla härliga färger, flytet i Sonic, attityden och sist men inte minst musiken. Min Mega Drive spelade upp spelmusik på ett sätt som Master System givetvis aldrig ens kunnat drömma om och det kändes, just precis där och då, som om jag sparat, pantat burkar, gnetat och hushållit med pengarna under flera år för att nu idag, äntligen, kunna köpa mig en liten bit av framtiden.

Jag tillbringade tusentals timmar med min Mega Drive. Lirade spelen Streets of Rage, Street Fighter II: Turbo, Monaco GP, Out Run, Toe Jam & Earl samt såklart Sonic i flera år. Det var en magisk maskin som jag än idag håller som en av de bästa spelkonsolerna genom alla tider. Jag minns lyckan när jag packade upp maskinen för första gången. Jag minns rädslan och oron när jag, efter att ha beställt en piratversion av Street of Rage via en annons i Gula tidningen, knipsade av plastflärparna i kassettluckan. Det var inte svårare än så att spela importspel samt Kina-tillverkade piratkopior på sin Mega Drive än att trixa bort två minimala bitar härdplast med en avbitartång. Streets of Rage kostade 120 kronor, då, och kassetten såg ut som ett muterat originalspel med grynig etikett täckt av orange, kinesisk text. Det var bättre förr. En tid då spel var magiska, då internet inte existerade och då vi tvingades inhandla speltidningar som Computer and Video Games för att hitta hemliga fusk i våra favoritspel.

Min Mega Drive var som sagt ruskigt välanvänd när jag bytte den, jämnt upp, mot ett begagnat Super Nintendo i slutet av 1993. Fredrik från min parallellklass ville bli av med sin konsol inklusive Super Mario World, Top Gear och Legend of Zelda: A Link to the Past. I utbyte fick han såklart min Mega Drive plus sex spel. Vi bytte grejor vid cykelstället utanför högstadieskolan som vi både vantrivdes på och skildes sedan åt på varsin rostig BMX. Jag hade både lånat och lirat Super Nintendo innan detta byte, i massor. Jag hade i nästan klarat Super Mario World tidigare samt njutit av Super Mario Kart och Mario Paint. Ändå minns jag hur exalterad jag var när jag slängde cykeln mot husväggen hemma och dundrade in i pojkrummet med mitt Super Nintendo i skolryggsäcken. Den följande veckan gick i Marios tecken. Jag spelade genom Super Mario World, njöt i stora drag av den geniala spelmekaniken och svor likt en borstbindare över de avslutande banornas höga svårighetsgrad.

A Link to the Past låg orört i veckor innan jag en söndagmorgon klev upp tidigt för att med hjälp av min hemmabyggda fjärrkontroll (pinnen) slå på TV:n täckt av träpanel och bevittnade en rödflimrig startsekvens där en liten grönklädd alvgosse klättrade runt utkanten av ett majestätiskt slott medan regnet öste ned. Jag fastnade aldrig för Zelda till NES. Det första spelet kändes fult och planlöst enligt mitt åttaåriga jag (inte minst i jämförelse med Kung-Fu) och Zelda 2 upplevde jag mest som jobbigt. Super Nintendo-äventyret grep dock tag i mig från första stund och höll mig sedan i ett järngrepp genom samtliga av de 35 timmar som jag tillbringade med 16-bits-versionen av Link. Det var mystiskt, stort, utmanande, spännande, svårt och vanvettigt läckert designat. Jag kommer aldrig att glömma söndagsmorgnarna då jag smet in i sandslottet eller hur exalterad jag var när Link till slut nådde slutbossens mörkbruna lönnrum.

Min storasyster hatade TV-spel mer än någonsin, dock. Dunkade i väggen till pojkrummet och skrek åt mig att vrida ned ”klinkandet” men lyssnade mer än gärna på valfri låt med Trance Dance på absolut maxvolym på sin nyinköpta Ellos-stereo. Hon tuggade tuggummi i hysterisk takt och kallade mig för tönt oftare än vad som nog var nödvändigt. Med jämna mellanrum sparkade jag lite på hennes cykel. Ibland slängde jag på min Samantha Fox-singel på hennes stereo och scratchade likt en Yo MTV Raps-DJ på fultjack (när hon inte var hemma) och sällan brydde jag mig om vad hon och hennes kompisar tyckte om mina ganska enfaldiga spelvanor. Hon köpte popcornmaskin också, min syster. Och sålde mer jultidningar än någonsin.

Själv var jag ungefär lika ekonomisk som Mike Tyson. Spend it all! Månadspengen gick till 20 stycken Refreshers, nya numret av Computer and Video Games och läsk. Varje månad. Detta bunkrade jag upp med under sängen och så snart såväl morsan som syrran stängt av stereon och gått och lagt sig, smög jag igång trä-TV:n, bytte till kanal 0 med jättekäppen, krafsade upp en burk Vira Blåtira och drog igång min Super Nintendo.

Jag gillade dock aldrig Nintendos ljusgrå 16-bitarskonsol fullt lika besinningslöst mycket som Mega Drive. Detta trots att jag älskade flera av spelen jag ägde. Sega-motsvarigheten kändes varm, magisk som den perfekta spelmaskinen – medan Super Nintendo var en aning mer klinisk med något sämre handkontroller och mindre färgsprudlande grafik. Och trots att jag verkligen älskade Super Mario World kunde Mario aldrig riktigt tävla med Sonic under den här tiden. Sonic kändes fräsch, attitydfrisk och framförallt cool. Han var snabb också och designen på de olika världarna i Sonic Teams stilbildande plattformsmästerverk var otrolig.

Månaderna gick. Jag köpte UN Squadron begagnat av en klasskompis och lånade Final Fight av grannen Robert. Min Super Nintendo gick varm och ofta tävlade jag och kompisen Henke i Super Mario Kart efter skolan. På den tiden brydde jag mig inte särskilt mycket om andra saker än BMX, spel och godis. Ingenting annat spelade någon egentlig roll. Och trots att både Mega Drive och Super Nintendo funnits i flera år vid det här laget hade ingen av oss i mitt kompisgäng tröttnat på våra konsoler. Suget efter ny hårdvara fanns där, men vi var ännu inte medvetna om det.

Februari 1995. Jag besökte TV-Spelsbörsen Östersund efter avslutad skoldag. Jag hade valt fel gymnasieprogram och vantrivdes som en dåre. Var på väg att ta mitt körkort, skulle åka buss hem och passade i vanlig ordning på att slinka in i butiken för att glutta på eventuella nyheter. Vid det här laget hade jag sedan ett drygt år tillbaka börjat skriva enstaka spelrecensioner för den lokala speltidningen och fick låna vissa spel gratis från spelbutiken i utbyte mot att det också stod på den tryckta spelsidan att produkterna som testats lånats från TV-Spelsbörsen. Allt jag gjorde under den här tiden var att teckna, spela basket och spela spel. Jag hade sedan länge lånat grannens PC och spelade Doom II som en vilde.

Vi tillbringade även en hel del tid med Bungies Marathon på skolans nätverk, något som hemma i pojkrummet varvades med fortsatt tragglande i Super Mario World där jag vid det här laget plockat alla spelets stjärnor flera, flera gånger om. Jag befann mig i något av ett gränsland mellan underhållningsformen som alltid förtrollat mig samt det faktum att jag inom loppet av en månad äntligen skulle ratta runt i bil, utan övningskörningsskylt eller hispig morsa i passagerarsätet.

Trots att jag skrev om spel och fortfarande spelade mycket trodde jag nog innerst inne att det skulle avta en gnutta de kommande åren. Det kändes bara naturligt. Men så klev jag in i butiken den där fredagseftermiddagen och fick syn på en rullande demofilm för en kommande konsol. Sony var nu beredda att släppa sin första TV-spelsenhet och ge sig in i en bransch som vid det här laget dominerades av Sega och Nintendo. Filmsnutten som snurrade visade upp en grafikdemo på en rasande, realtidsrenderad dinosaurie, en simmande rocka samt bilder från spelen Tekken, Ridge Racer, Destruction Derby och Wipeout.

Jag minns hur jag reagerade. Jag minns det som igår. Filmsnuttarna gjorde mig förstenad. Nog för att det fanns snygga PC-spel vid det här laget men detta var något betydligt mer grafiskt imponerande och när demofilmen avslutades med en sexig panorering runt själva hårdvaran (som för den tiden såg ultrafuturistisk ut) var jag såld. Jag skulle givetvis köpa en Sony Playstation, och det skulle såklart ske på premiärdagen den 29 september 1995.

Månaderna flög förbi. Jag hoppade av gymnasiet och tog ett såhär i efterhand ytterst nyttigt sabbatsår från en skola som jag var mer än lovligt spyless på. Min syster tog brunkrämen, sin vattensäng och alla Trance Dance-skivorna och flyttade hemifrån medan jag tog körkortet och så ofta jag kunde rattade runt i polaren Jimmys rostiga Volvo 140 GL. Jag hade försökt spara så mycket som möjligt för att ha råd med Sony Playstation men när det väl var september räckte det såklart inte till. Inte ens nära. Detta trots att jag jobbat extra på lortigt gatukök samt köpt minimalt med spel under ett helt halvår.

Lösningen stavades bästa kompisen Jimmy som var lika hutlöst sugen på en Playstation som jag var. Vi bestämde oss för att dela under en kväll hukade över ritborden. Ett par tuschteckningar föreställande Frank Millers ikoniska Batman-bilder, ett par dubbel-Daims och en överenskommelse om 50/50-andel i framtidens spelmaskin senare och jag trampade hemåt med ett enormt dumflin på läpparna. Vi hade en plan! En vecka senare stod vi där nere, båda två, på spelbutiken och langade upp femhundringar som om de växte på träd. Playstation kostade 3195 kronor, ett minneskort 449 kronor och spelen gick lös på 499 kronor styck. Vi delade (som bröder) på konsolen, ett minneskort samt Ridge Racer. Kort därefter kuskade vi hemåt i Jimmys risiga Volvo, kopplade in Sonys första spelkonsol och satt som förstenade framför den till synes perfekta arkadkonverteringen som Namco bjöd på.

Det tog inte många sekunder innan vi både greppat spelmekaniken och driftade runt kurvorna som inoljade grillkorvar. Ridge Racer står sig enligt mig som ett av tidernas bästa arkadracingspel och det var såklart en fantastisk första titel till Playstation. En vecka senare köpte vi ett begagnat Wipeout som en missnöjd herre i gigantiskt skägg sålt tillbaka till den lokala spelbutiken med motiveringen ”Går inte styra skiten. Känns som sirap i kontrollen!” Wipeout var svårt. Jag svor jag med, upprepade gånger. Faktum är att jag hade som rutin att dunka näven i pojkrummets rangliga Ikea-skrivbord varje gång det gick dåligt när jag spelade. Skrivbordet var rena skämtet, lika stadigt som barndomens trädkoja enbart byggd av medelsmå kvistar och löv. Det gav därmed en trivsam feedback varje gång jag smaskade ned näven i bordsskivan, något som gjorde att den stackars möbeln fick ta emot mer smisk än alla andra träföremål jag någonsin ägt.

Min lättretade mor tappade alltid humöret så fort hon hörde hur det smällde i skrivbordet och jag försökte i omgångar att byta taktik till att bita mig benhårt i underarmen eller stampa med tubstrumporna i golvet varje gång den förbannade framtidssvävaren slog i banräcket, men det gav aldrig riktigt samma tillfredsställelse. Att dunka ur sig stygghumöret med en ordentlig smäll i skrivbordsskivan gjorde att jag med enkelhet kunde lugna huvudet på ett par sekunder för att sedan ladda om med bibehållen koncentration. Värre var det för grannen Micke som blev så sinnessjukt förbannad varje gång han blev skjuten i Quake att han till slut stampade sönder familjens mikrovågsugn. Jag upplevdes som fullt frisk och helt normal i jämförelse, vilket såhär snart 30 år senare var en himla tur.

Vi hade vår Playstation en vecka var, jag och Jimmy. Delad vårdnad. Och det gick mycket bättre än vad jag först hade befarat. Under veckan då konsolen (som behandlades som ett adoptivbarn, ungefär) stod hemma hos Jimmy lirade vi Battle Arena Toshinden och Tekken mot varandra hemma hos honom. Under veckorna då konsolen stod under min TV spelade jag hysteriska mängder Ridge Racer, Destruction Derby och Wipeout. Sonys första spelmaskin var en underbar sådan som jag håller mycket högt när jag rankar mina personliga favoritkonsoler genom tiderna. Den var välbyggd, genomtänkt, snygg och liten. Visst hade det tillkommit laddningstider i och med skiftet från kassetter till CD-baserade spel, men det gjorde mig ingenting. Jag älskade ljudet som spelades upp under enhetens startsekvens, dosans ergonomiska layout samt möjligheten att spara på minneskortet i så gott som alla spel till konsolen.

Förutom en bunt av premiärtitlarna som trots varierande kvalitet gick varma hemma hos mig, var det framförallt Tomb Raider som verkligen fick mig att kära ned mig i Playstation. Jag köpte spelet för så gott som hela studiebidraget på premiärdagen den 25 oktober 1996 och var fullständigt förtrollad under de kommande veckorna. Grafiken var det överlägset snyggaste jag någonsin sett och trots att själva spelmekaniken och kontrollerandet av Lara Croft mer påminde om att baxa runt ett mindre fritidshus var mystiken, äventyrslustan och spänningen i vad som skulle hända runt nästa krök – så pass stor att jag sträckspelade Toby Gards mästerliga äventyr på strax under två veckor.

Det går naturligtvis inte nämna Playstation och Sonys otroligt lyckade intåg i spelvärlden utan att skriva om minnena från de första timmarna i Resident Evil, spelet som jag tror definierade hela generationen för min del. Jag var på besök hos storasyster som flyttat till Umeå för att plugga vidare, när jag fick syn på ett spel med titeln Biohazard i hyllan. Butikspersonalen kallade det ett av ”de coolaste spelen någonsin” och krängde ett importerat Japan-exemplar plus RGB-kabel för 699 kronor. Jag ringde hem, ringde upp kompisen Jimmy och kollade om han kunde tänka sig att dela på kalaset, vilket han absolut ville. Samma kväll åkte jag buss mot Östersund med Biohazard och en RGB-kabel, i väskan. Med i påsen låg ett kopierat papper med instruktion på hur jag skulle gå till väga för att lura min konsol att spela ett japanskt spel. Tandpetare, swap-trick. Jag var lika nyfiken som skeptisk när jag kvällen därpå drog igång Ridge Racer med en tandpetare instoppad i hålet där konsolluckan vanligtvis klämdes ned. Mitt i startsekvensen krafsade jag ur Ridge Racer ur den snurrande enheten och slängde i Biohazard.

Jag minns mycket väl hur vanskligt det kändes att våldsföra sig på det sättet på en konsol som bara året innan kostat närmare 4000 kronor (inklusive minneskort). Men butikspersonalen hade ett par dagar innan försäkrat mig om att åtgärden var 100% helt ofarlig för maskinen och inte skulle påverka konsolens livslängd. Detta var naturligtvis en lögn men det kvittade när jag tog mina första stapplande steg inuti Capcoms skräckproppade herrgård. Hundarna, zombieäcklen, de gnekande dörrarna som maskerade spelets laddningssekvenser, örterna och de förrenderade miljöerna; Resident Evil var såklart makalöst bra och läskigare än precis allt annat jag hade testat. Det blev snabbt en favorit och för första gången bråkade jag och polaren Jimmy om vem som skulle ha maskinen hemma hos sig och under vilka veckor. Jag ville inget annat än se slutet på Resident Evil men Jimmy hann före, och spelade dessutom med Chris medan jag smög runt i rollen som Jill och hoppades på minimala mängder fiendemonster.

Så småningom skaffade jag även en Sega Saturn, njöt i stora drag av Sega Rally, Virtua Fighter 2 samt Nights: Into Dreams. Jag köpte min Sega Saturn cirka ett år efter det att jag införskaffat Playstation. Sega Rally var anledningen till det köpet. Jag hade spenderat säkert 2500 kronor av min minst sagt magra gatukökslön på arkadversionen och kunde vid inköpstillfället inte tänka mig något smarrigare än att ha samma underbara racingspel hemma. Jag köpte även Nights: Into Dreams, Clockwork Knight, Virtua Fighter 2 och Baku Baku Animal. En samling fantastiska spel som roade på kungliga premisser i flera månader. Virtua Fighter 2 var Tekkens raka motsats. Följsamt, långsamt, krävde en metodisk spelstil och en hel del taktik. Sega Rally var en i det närmaste perfekt arkadkonvertering och precis som i fallet med Ridge Racer till Playstation fastnade jag för den enkla men utmanande och djupa balansen mellan banornas design och bilfysiken.

Trots en rad underbara spel kändes Saturn aldrig lika bra som Playstation. Sonys maskin var snyggare, upplevdes av mig som mer välbyggd och framförallt coolare. Icke-initierade spelare hade vid det här laget börjat begripa att Sony mer eller mindre tagit över marknaden och fler och fler sade ”spela Playstation” istället för ”spela TV-spel”. Sony hade på något mirakulöst sätt lyckats flytta ut spelen från pojkrummet och in i vardagsrummet, och det med hjälp av en ljusgrå klump renodlad briljans som under den här tiden dominerade Sega i allmänhet och Saturnen i synnerhet. Den femte konsolgenerationen definierades dock helt klart av Playstation för min del – en otrolig spelmaskin.

Jag spelade under den här tiden mer än någonsin. Varje dag efter avslutad skola + extraknäck brände jag av ett par timmar antingen i Sega Rally, Nights eller i Ridge Racer. Rykten om en kommande Nintendo-konsol vid namn Project Reality byttes ut mot rykten om en Ultra 64 innehållande ultrakraftfulla Silicon Graphics-kretsar och jag började såklart vänta (och längta). För tillfället behövde jag verkligen ingen ny hårdvara men givetvis tänkte jag knappast tacka nej till en urstark Nintendo-maskin med vad som på förhand beskrevs som ”fotorealistisk grafik”. Förväntningarna var enorma och när de första bilderna på Nintendo 64 dök upp var såväl jag som min plånbok (och kropp) redo.

Det skulle dröja ett drygt år dock innan det var dags för europeisk release för ”Ultra 64”. Jag minns telefonsamtalet som om det hade inträffat i förrgår. Nintendo Sveriges presschef Annika ringde upp mig på den lokala tidningsredaktionen där jag jobbade lite extra som film- och spelrecensent. Detta var en torsdag och Annika berättade att de redan den följande veckan skulle inleda en Sverige-turné för att visa upp den kommande konsolen Nintendo 64. Turnén skulle slinka förbi Östersund och om jag hade tid och lust kunde jag mer än gärna infinna mig på Storsjöteatern för en genomgång av konsolen. Jag räknade dagarna, hängde på låset och minns mycket väl hur otroligt sugen jag var på att för första gången (och tre månader innan svensk premiär) få testspela Super Mario 64, Pilotwings 64 och Golden Eye 007. I munnen pulade jag snabbt in ett par torra snittar, klämde handflatan på ett par smidiga Nintendo-säljare och armbågade mig fram till demoenheterna för att få sätta tänderna i James Bond-spelet som det under de senaste två månaderna pratats direkt oförskämt mycket om i favorittidningen Edge.

Goldeneye 007 kändes perverst bra när jag inledde mitt äventyr genom filmen med samma namn. Grafiken var utrolig. Jag minns att jag i en spalt i den lokala dagstidningen ett par dagar senare kallade spelet för ”makalöst snyggt”. När jag tittar på Goldeneye idag ser det mest ut som en slarvigt ihopslängd portion morgongröt, men då, 1997, var jag så pass imponerad att jag nästan inte kunde hålla kroppsvätskorna i styr.

1:a mars 1997 släpptes Nintendo 64 och jag hade redan mottagit min recensionsmaskin en vecka tidigare. Jag hade vid premiären redan hunnit spela en tredjedel av Super Mario 64 och var besatt av tanken på att göra allt i hela spelet, hitta alla hemligheter. För även om Jumping Flash och Bug vid tidigare tillfällen försökt pula in en tredje dimension i plattformsgenren var det Mario som på riktigt visade att speltypen faktiskt fungerade ännu bättre i 3D. Super Mario 64 var och förblir en av de bästa spelupplevelserna jag någonsin upplevt och den mängd multiplayermatcher som jag och kompisarna lirade i Goldeneye borde rimligtvis uppgå till en bra bit över 1000 stycken. Jag vet ärligt talat inte hur många timmar jag tillbringat på toaletten i den där ultraklassiska Goldeneye-banan i väntan på att polaren Johan skulle dyka upp, letandes efter ett bättre vapen samt den skottsäkra västen som vilade på en av toalettsitsarna. Rares ikoniska licensmästerverk var lika tekniskt kompetent som det var tempomässigt välavvägt, utmanande och ombytligt.

I april samma år släpptes Wave Race 64 och under hela den våren och sommaren varvade vi dödsmatcher i Goldeneye med split screen-tävlingar i det spelet. Det gick så långt att vi tvingades byta ut samtliga fyra handkontroller två gånger under ett år. Ett vitt pulver samlades i hålet runt den mittersta analogspaken till följd av hundratals timmar Goldeneye och Wave Race 64. Två otroliga spel som tillsammans med Super Mario 64 vid det här laget gjort Nintendos senaste konsol till den absoluta herren på täppan.

Det var dock inte förrän julen därpå, 1998, som jag för första gången klev in i ett tredimensionellt Hyrule och därmed kunde börja avnjuta den starkaste spelupplevelsen som Nintendo 64 erbjöd mig under sin totala existens. Med flertalet oförglömliga minnen från A Link to the Past i bakhuvudet minns jag tydligt hur olidligt förväntansfull jag var på releasen av Zelda: Ocarina of Time. Kassetten anlände nio dagar innan spelet skulle släppas i butik och jag stannade uppe den första natten för att hinna spela tillräckligt mycket inför en stundande recension. 22 timmar i sträck spelade jag. Link mötte aldrig Gannon innan jag satte mitt betyg men trots detta var jag stensäker på att jag precis tillbringat 22 timmar med det bästa äventyret någonsin. Betyget blev högt, såklart. Kvällen därpå nådde jag slutet i Ocarina of Time och somnade med skallen fullknökad av fantastiska intryck. Playstation, Saturn och Nintendo 64. Den femte konsolgenerationen står sig som min favorit när jag blickar tillbaka på de senaste trettio åren.

Grand Theft Auto III släpptes i Oktober 2001 och vid det här laget hade Super Play erbjudit mig två olika tjänster som redaktör och formgivare. Jag hade tackat nej till båda eftersom jag inte hade några planer (alls) på att återvända till huvudstaden men rekommenderade istället min gamla Missil-kollega Wiborgh till tjänsten som redaktör. Thomas började jobba på Super Play och bad mig frilansa för tidningen för att vi skulle kunna avsluta några påbörjade Missil-idéer tillsammans. Så fick det bli och jag kommer aldrig att glömma den där torsdagseftermiddagen då jag fick recensionskopian av GTA III med posten.

Jag ombads skriva 3500 tecken om DMA Designs ambitiösa trea och startade min Playstation 2 med en stor skopa skepsis. De tidiga bilderna och den förhandsinformation som spridits inför den stundande releasen av spelet hade skvallrat om ett haveri av massiv storlek. GTA III såg helt ärligt ut som skräp på förhand och jag trodde helt klart att skiftet mellan pannkaksplatt 2D-grafik och en fullt levande 3D-stad skulle bli för mycket för bröderna Houser… Men jag hade fel. Tokfel.

Grand Theft Auto III var himmelskt. Jag minns inledningen, sniperuppdraget då man skulle pricka den där italienska maffiabossen på väg ut från en pastarestaurang samt spelets sista uppdrag. Min Playstation 2 gick varm då jag varvade livet som aspirerande dundergangster med den något stökiga konsolversionen av Half-Life. I ungefär samma veva hade Thomas orsakat massraseri bland Super Plays läsare med en förhandstitt av Metal Gear Solid 2. Wiborgh avslöjade i sin artikel en dryg månad innan spelet släpptes till PS2 att Snake mycket riktigt dog efter den inledande timmen. Hela spel-Sverige kokade och jag håller fortfarande denna saftiga spoiler som den värsta inom svensk speljournalistik genom alla tider.

The Duke står sig som den största handkontrollen genom alla tider. Jonas Mäki nådde exempelvis aldrig de analoga styrspakarna om han greppade kontrollens vingar utan fick spela med dosan i knän som en arkadsticka. Jonas Mäki och jag kände varandra sedan tidigare. Han hade skrivit en spalt om den japanska spelmarknaden i tidningsdummyn Gejmer som Spray köpte och delade såklart mitt enorma intresse för underhållningsformen i sig. Det var den 13 november 2001 som han ringde mig och med sin sedvanligt stressade stämma förklarade att han hade en USA-importerad Xbox med Halo: Combat Evolved på ingång och undrade om jag ville låna maskinen i ett par dagar för att kunna spela igenom Bungies hett efterlängtade actionepos.

Jag hade tidigare intervjuat Jason Jones under E3 2000 och skrivit spaltmeter om Halo i MISSIL under tiden som det fortfarande var ett strategispel med rötterna i Myth; Bungies variant på Warcraft. Jonas dök förbi den 17 november och hade då själv klarat Halo. Han var lyrisk och bara inom loppet av några minuter hade jag kopplat in hans importerade Xbox och börjat skjuta skrikande lila rymdtomtar ombord på Pillar of Autumn. Jag minns landstigningen på banan The Silent Cartographer. Jag minns kraschlandningen på ringplaneten, hur imponerad jag var av den fantastiska grafiken, den supertighta spelkänslan, atmosfären, musiken och framförallt friheten.

Halo: Combat Evolved står sig som ett actionmästerverk som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Halo var underbart bra. Ett av de överlägset bästa actionspelen jag någonsin hade testat. Jag skrek, svor och hyttade mot min tjock-TV under Library-banorna men rös av valbehag under slutsekvensen och håller än idag Bungies stilbildande titel som ett av de bästa i genren.

Jag fick min Xbox ett par månader senare och det som följde var ett multiplayervansinne som helt saknat motstycke i mitt liv. Jag, kompisarna Heffa, Ambjörn och Thug-Life® lirade Halo på delad skärm varje kväll i två år. Vi lirade så pass mycket Halo att vi till slut kunde banorna i sömnen. Jag höll mig till fiasko-dosan The Duke och dess gigantiska form medan de andra grabbarna bytte till Controller-S. Mina enorma dasslock till händer älskade The Duke även om ingen annan i hela världen gjorde det. Xbox precis som Playstation 2 var en fantastisk spelkonsol. Jag älskade Halo, Halo 2, Rocky, Dead or Alive 3 och Rallisport Challenge 2. Förarbetet med Gamereactor inleddes strax efter att Xbox släppts i Sverige.

När vi nu kommit hit… 2001, är det ju såklart massor och åter massor av konsolhistoria kvar. Playstation 3. Playstation 4. Xbox 360. Xbox One för att inte nämna våra nuvarande konsoler; Xbox Series X/S samt Playstation 5. Jag tänkte dock avrunda här, nöja mig med hela 50 000 (!) tecken krönika om mängder av saliga, för mig ljuvliga minnen och bara konstatera det faktum att spel varit en betydande del av mitt liv sedan jag precis hade fyllt fem, och kommer så alltid att vara fram till dan dagen jag dör. MISSIL och nystarten av MISSIL (återkomsten) har ännu en gång bevisat för mig hur viktigt allt detta är för min del, och hur gärna jag jobbar med att skriva om världens bästa underhållningsform.