Födelsen av en spelnörd

Vart var och ens spelresa startar beror nog mest på hur många årsringar stammen vi kallar kroppen har. Min som är rätt välfylld började redan året 1986 och ja, stoppa in ögonen i skallen igen för så länge sedan är det faktiskt inte även om jag snart borde registrera mig på närmaste unkna Museum bredvid en uppstoppad bäver och en bakelit-telefon med snurrplatta. Mitt första möte med TV-spel var i vad som då kallades en gillestuga i Vårgårda. För er som gick i blöjor under 2000-talet kan jag informera att gillestugor konstigt nog inte har med en stuga att göra det minsta, utan var mer något av ett sällskapsrum eller ett slags hobbyrum i någons ovädrade källare.

Inte särskilt dekadent eller för den delen lyxigt utan det var ofta där familjer gömde sina barn från andra vuxna i ett rum fyllt av ratade möbler, ett pingpongbord och dålig ventilering. Just denna gillestuga var trots allt fin med mörkblå heltäckningsmatta och ett extrarum med låst dörr. Dörren och rummet där inne var min bästa kompis Gullans storebror Puttes rum och låset var där för att hålla oss ute, två snorungar med matchande pastellfärgade mysdräkter och mjölktänder i munnen som mer påminde om en dålig bowlares match. Gullan, eller Linda som hon heter var precis lika skicklig på att dyrka lås som jag var när jag på daglig basis bröt mig in hos brorsan och raidade hans serietidningslåda under sängen.

Tror sladdbarn föds som medlemmar ur The Theives Guild när det gäller storasyskons stuff. Putte hade ingen spännande gömma av serietidningar men han hade något bättre, han hade Bubble Bobble. Efter ett lyckat inbrott med den typiska sysaxen var vi inne och sedan satt vi där knappt en meter från hans vita glansiga rymdhjälms-TV, axel mot axel och spelade för glatta livet, bana efter bana. Vi visste vi spelade på lånad tid, rätt som det var skulle vi höra honom drämma igen ytterdörren så som alla trotsiga tonåringar gör och då behövdes alla bevis på vår närvaro undanröjas och vi behövde fly fältet diskret som kackerlackor inför en halogenlampa. Men stunderna där framför dumburken hade väckt något hos mig. Ett intresse och framför allt en önskan efter en egen grå plastgrunka med handkontroller, en som vi kunde nå bana 100 utan att behöva stänga av i tid och otid hela tiden. Mitt egna tjat efter en egen konsol föll för döva öron.

Pengar var en bristvara i våran familj men uttrycket det krävs en by hjälpte för när även mina syskon gav röst åt önskemålet blev den plötsligt delad på tre den där kostnaden. Så den julaftonen kom tomten med ett paket till tre barn. Eller tomten, vi visste alla att tomten hade skickat sin mindre lyckade kompis för tomten såg minsann inte ut så där när han presenterades av Arne Weise. Nä, vår tomte påminde mer om en tomte skapad på Panduro Hobby av någon Anna-Lena. Röd 70-tals Adidas-tracksuit, en tomtemask i ren gummi som mer påminde om Freddies skräckansikte och ett skägg som för länge sedan hade minskat i tjockhet och därför hade fått fetvadd pålimmat med Karlssons Klister.

En tomte som fick alla barn i släkten att darra i knävecken med bara sin uppenbarelse. Och det är med blandade känslor man tar emot julklappen från någon som nästan förvandlar dig till en sängvätare i ren skräckblandad förtjusning. Jag kan ärligt säga att jag aldrig i hela mitt liv blivit så berusande glad som jag blev den julaftonen 1986. Kanske var det för att vi på den tiden inte led av vad dagens barn gör, ni vet det som stavas överflöd och ”vi får allt vi pekar på alla dagar i veckan”. Ni vet, minen ditt barn idag gör när dom sliter upp sina femtio elva klappar och vrålar ”Vad fan är Iphonen jag önskade mig!?” och avslutar vrålet med ”Jag får aldrig något bra!” där de står bland ett hav av El-sparkcyklar och TV-apparater för en halv förmögenhet. Den fina grå Nintendo Entertainment System blev något av en FN-arbetare i vårat hem.

En fredsduva mellan de tre ungarna som aldrig kunde hålla sams. Och visst, helt krigsfritt blev det ju inte när min bror Klicken alltid viftade med störst väljer först och alltid blev den som fick vara Mario och jag fick vara Marios sämre hälft Luigi. Men man fann sig i det, jag fick ju trots allt hänga med min idol, min storebror. Som vanligt åkte jag i säng tidigt den kvällen men efter mamma och pappa somnat knackade han på min dörr, stack in huvudet och viskade ”Ska vi spela lite till?”. Han behövde inte fråga mer än en gång och två sekunder senare satt jag där i mitt Barbie-nattlinne på hans kliande heltäckningsmatta i brunt och det var game on.

Där och då började mitt liv som spelnörd. Den började med vad vi i dag skulle klassa som det fattigaste spelbiblioteket. Men för mig var de få spelen det bästa spelbiblioteket i världen. Super Mario Bros, Bubble Bobble, The Flintstones, Ducktails, Tiny Toons och till sist Super Mario Bros 3. Sex spel. Om vi då inte räknar med spelet Silent Hunter som storebror fick och som jag var förbjuden att använda för pappa Jörgen med ett J tyckte att krig och torpeder skulle få hans prinsessa att drömma mardrömmar. Sen att jag satt i smyg och spelade och torpedade ryska Jagare till stenåldern och var en dödsmaskin under djupet hade pappa ingen aning om tack och lov. Men det var dessa spel som jag hade i lite över fem år, om inte mer. Dom spelades om och om igen tills jag kunde spelen utantill, varje hemlighet och varje fusk.

Än idag blir jag nostalgisk bara jag tänker på det och då brukar jag gå till min lilla vita hylla och titta på dom. För dom står där, uppradade än idag alla sex. Lite kantstötta men i näst intill nyskick i sina särskilda plastfodral som jag köpt till dom så de ska hålla till nästa generation spelnördar som en dag ärver min spelsamling. Ibland öppnar jag dom och håller i kassetterna, blåser lätt i dom för minnets skull och bläddrar i de tunna instruktionsböckerna. Luktar på kartongerna och blundar och tycker mig kunna förnimma doften av mammas Blå Blend, mina Hubba Bubba Lakrits och syrrans Date-parfym.

Jag ser mig och Gullan framför mig, fnissande och ropande att den andra ska skynda sig och ta tårtan som trillar från taket på banan. Jag hör den trallvänliga musiken som snabbar upp sig i slutet och stressar oss när den sista fienden plötsligt förvandlas till Usain Bolt i hastighet och vi måste bubbla honom. Minnena får mig att le och känna mig så där mysigt varm i bröstet. Det var där det började, det var där spelnörden föddes och döptes i en dopfunt fyllt av helig Joltcola och välsignad av Nintendo och Bergsala till Majsan.