Outbound

Att utforska en stor, öppen, ursnyggt designad spelvärld i en nära framtid – bakom ratten på en folkabuss – Lät såklart på förhand som rena rama drömmen. Blotta tanken på att ratta runt, samla material, uppgradera sin buss och lyxa till sin egen närvaro med bättre och bättre prylar gjorde mig på förhand förväntansfull men efter en vecka tillsammans med Outbound känner jag mig gruvligt besviken.

I Outbound utforskar du spelvärlden i den takt du vill, åt den riktning du själv vill köra, på dina egna premisser. Du kan när som helst hoppa ur bussen för att plocka på dig prylar, material och i grunden borde ju detta kännas ambitiöst, storslaget och proppat med beroendeframkallande frihet men det är tyvärr så att den gameplay-loop som utvecklarna baserat hela spelupplevelsen på, känns enformig redan efter ett par timmar. Spelvärlden är celskuggad och vacker, vilket gjort att jag som designtokig utforskat mer än vad jag annars hade orkat men den känns tom, öde och död. För det mesta. Vilket naturligtvis förtar känslan av att utforskandet och upptäckandet erbjuder någon slags mening.

Huvudutmaningen ligger i att uppgradera bussen som du åker runt i, och detta sker genom att leta rätt på material och på ritningar som gör detta möjligt. Ritningarna i sig erhålles via radiotornen som finns i varje del av spelvärlden och dessa låser man upp genom att samla skräp i spelvärlden som man sen ”pantar”. Panten finns lite överallt (skräpet, that is) men ritningarna i de olika tornen dyker upp på platser som ofta kräver att du som spelare tvingas köra länge och långt för att lokalisera dem. Detta blir snabbt tröttsamt sett till den variationsbrist som definierar Outbound och det är synd.

Det som talar för hela grunden till spelsystemet som utgör kärnen i Outbound är craftingsystemet som gör det möjligt att bygga en fullstor villa på taket till bussen, snarare än en ”realistisk” campervan med ett par smala minibäddar på insidan av bussen i sig. Det är roligt att bygga, roligt att samla material för att kunna bygga men det är som sagt samtidigt svårt att känna sig motiverad att fortsätta när atmosfären är så tunn som den är.

Det finns en multiplayerkomponent här som jag misstänker varit en slags kärna i själva idén, och Outbound är helt klart roligare tillsammans med vänner men även om utforskandet livas upp av sällskapet, är det fortfarande tillräckligt enformigt för att tråka ut mig. Jag applåderar det estetiska och idén med en survival-sim baserad på en roadtrip är god, men där stannar mina lovord. Där tar de slut.