Tiny Bookshop

I en tid när även avkoppling märkligt nog har börjat kännas prestationsbaserad är indiespelet Tiny Bookshop nästan provocerande ointresserat av att stressa upp mig. Här finns inga monster som väntar runt hörnet, ingen klocka som aggressivt tickar ner och ingen spelvärld som går åt helvete för att jag råkade prioritera en kopp kaffe framför huvuduppdraget. Jag driver helt enkelt en liten mobil second hand-bokhandel i kuststaden Bookstonbury, väljer var jag vill slå upp verksamheten för dagen, fyller hyllorna med böcker och väntar på kunder. Det är det. I stora drag.  Det låter kanske inte direkt som råmaterial för en trailer ackompanjerad av Hans Zimmer och enorma bokstäver som förkunnar att YOUR CHOICES WILL CHANGE EVERYTHING! Vilket också är själva poängen.

Idén är nästan löjligt enkel. Köp in begagnade böcker, fyll hyllorna, välj en plats i stan och öppna butiken. Olika områden lockar olika typer av kunder och efter hand lär jag känna både platserna och människorna som bor där. Pengarna som trillar in återinvesterar jag i verksamheten som det så fint heter. De går bland annat att använda till nytt boklager, fler hyllor, växter, möbler, färg och andra små saker som gör bokhandeln mer personlig. Dekorationerna påverkar dessutom försäljningen av olika bokgenrer och passar olika bra ihop med varandra så jag behöver också tänka till lite. Inte mycket, mer basal kunskap, som att el och vatten inte går superbra ihop.

Men Tiny Bookshop handlar egentligen förvånansvärt lite om företagsekonomi. Den som går in med ambitionen att bygga ett eget Bezos-imperium från en gammal bokvagn kommer snabbt att upptäcka att detta är fel spel. Här är människorna viktigare än marginalerna. Tro det eller ej. Här gäller det att vara serviceinriktad, vänlig och hjälpsam. Det bästa är nämligen när kunder kommer in i min mysiga lilla vagn och vill ha hjälp att hitta något att läsa. Det kan vara en millennial som vill ha en bok som är spännande men inte för våldsam. Någon boomer söker romantik och äventyr. En pensionär vill ha någonting som kan passa ett barnbarn.

Då får jag leta bland böckerna på hyllorna och försöka hitta rätt rekommendation utifrån titel, genre och beskrivning. Och det fina är att Tiny Bookshop använder mängder av verkliga böcker. Shakespeare, Salinger, Oscar Wilde, Tolkien, Toni Morrison och en lång rad andra författare dyker upp, vilket gör att jag som faktiskt har läst en del genom åren kan dra nytta av mina egna kunskaper. Plötsligt sitter jag alltså framför ett TV-spel och känner mig ovanligt nöjd över att jag vet vilken sorts människa jag skulle rekommendera en viss bok till. Det händer fan inte jätteofta. Det måste man ändå säga.

Ännu bättre är vad som händer när man rekommenderar fel bok. Nästan ingenting. Kunden kanske inte köper den. Några spänn uteblir. Sedan fortsätter dagen och solen skiner fortfarande över Bookstonbury. Ingen dör. Bokhandeln exploderar inte. Min kompanjon (en hund) lämnar inte i protest. Det kommer ingen Game Over-skärm som informerar mig om att jag nu förstört hela kuststadens ekonomiska framtid eftersom jag rekommenderade fel reseguide till en sjöman. Spelets ekonomiska system finns där, men insatserna är medvetet mycket låga och en misslyckad rekommendation leder i princip bara till en utebliven försäljning.  Och just detta är kanske det jag gillar allra mest med Tiny Bookshop. Det är i praktiken ett spel nästan helt fritt från konsekvenser. Normalt skulle jag kanske kunna använda det som kritik. Spel bygger trots allt ofta på att beslut spelar roll. Att vi riskerar något. Att misslyckandet gör framgången mer tillfredsställande. Men ibland är det förbannat skönt när absolut ingenting står på spel. Allt behöver inte vara Disco Elysium.

Och vi lever redan i en värld där allting består av måsten. Vi ska jobba. Vi ska svara på våra mejl. Betala räkningar. Träna. Komma ihåg våra lösenord. Sova åtta timmar. Dricka två liter vatten. Gå tiotusen steg. Vara produktiva. Vara sociala. Vara närvarande. Och glöm för guds skull inte att dessutom hinna med lite återhämtning. Till slut börjar till och med återhämtningen kännas som en uppgift som ska bockas av.

Då är det ganska underbart att sätta sig framför Tiny Bookshop och upptäcka att kvällens enda egentliga problem är om jag ska sälja deckare vid stranden eller klassiker inne i stan. Det är som en varm filt i en kylig tillvaro. Presentationens betydelse ska inte heller underskattas. Tiny Bookshop är oerhört mysigt. Färgpaletten är mjuk, miljöerna idylliska och musiken ligger där diskret i bakgrunden utan att kräva uppmärksamhet. Bookstonbury känns som en sådan där plats som endast existerar i fiktion. Lagom liten, lagom udda och fylld av människor som tycks ha betydligt mer tid att prata med varandra än någon människa jag träffat under de senaste tjugo åren.

Efter hand lär jag dessutom känna invånarna bättre, hjälper dem med små uppdrag och blir en del av samhället snarare än någon anonym bokkrängare som råkat parkera utanför. Tiny Bookshop använder sin enkla premiss för att långsamt bygga något varmt kring människorna som återkommer till butiken. Den extrema kravlösheten innebär också att spelet stundtals blir väldigt passivt. När bokhyllorna är fyllda och dagens verksamhet är i full gång finns det perioder då jag snarare betraktar Tiny Bookshop än aktivt spelar det. Visst, det finns som sagt ett par sidouppdrag här och där men gameplay förändras inte dramatiskt och den som behöver ständig progression, nya system och regelbundna dopaminkickar kommer sannolikt börja skruva på sig efter några timmar. Men märkligt nog stör det mig mindre än det borde.

För Tiny Bookshop verkar aldrig ha några ambitioner att hålla mig fastklistrad. Det kräver inte att jag loggar in varje kväll för att samla 400 Book Tokens innan säsongspasset brinner inne. Det bara finns där. Lite som bokhandeln själv. Det är inte ett spel jag spelar för att bemästra. Jag behöver inte bli bättre på Tiny Bookshop. Jag behöver inte läsa guider online om optimal hyllplacering eller se en YouTube-video om var i staden en begagnad Dostojevskij mest troligt efterfrågas. Jag kan bara vara där en stund. Sälja några böcker. Prata med någon. Möblera om lite. Servera en kopp kaffe. Klappa en hund, vilket man också kan göra, eftersom utvecklarna uppenbarligen förstått vad som verkligen är viktigt i ett tv-spel.  Sedan stänger jag butiken för dagen. Och för en gångs skull har ingen värld gått under eftersom jag inte hann göra allt.