Metaphor: ReFantazio

Har du också ägnat dig åt att läsa Thomas Mores Utopia i en enorm, vandrande husvagn ala Howl’s Moving Castle samtidigt som du är livrädd för ”människor” tagna direkt ur 1700-talsmålaren Hieronymus Boschs sjukaste delar av hjärnan på sista tiden? Vänta! Gå inte! Jag kan förklara…

Eller, det kan jag nog inte. Jag försöker summera vad jag har varit med om, försöker lägga pusselbitarna på plats, men det är som när man ska berätta om en feberdröm och inser att det är lönlöst. Det här kommer aldrig att bli begripligt om jag inte på något sätt kan få dig att drömma samma dröm. Och det kan jag ju i fallet Metaphor: ReFantazio.

Alltsammans utspelar sig i fantasilandet Euchronia. Året är 785 och Atlus visar direkt att tyglarna och restriktionerna som ytterligare ett Persona-spel hade inneburit i form av japansk high school-miljö är som bortblåsta. Istället inleds allt med att rikets mycket gamla och eventuellt svinsjuka kung blir knivmördad i magen i sin egen säng. ”Aha! Ett mordmysterium!”, säger du och har tyvärr fel, för vi får nämligen se mördaren, rakt i ansiktet, i samma filmsekvens och lägger de distinkta blonda lockarna och (de ännu mer distinkta) bockhornen på minnet. Sen sprutar vi ut kaffet över hela skärmen när vi strax därpå inser att mördaren – som förresten heter Louis och är en högt uppsatt och prisad officer i den kungliga armén – nu vill kröna sig själv till ny kung. Usch!

Den gamla kungen har dock ett ess kvar i rockärmen. Han har nämligen satt en förtrollning över… eh… alltihop, och det visar sig att endast den som verkligen har folkets förtroende och hjärtliga stöd kan bli härskare över Euchronia. Detta visualiseras övertydligt genom ett slags Mount Rushmore-liknande, svävande klot som föreställer ansiktet på de kandidater som har flest ”röster”. Demokrati!

Ännu mer skruvat ska det bli när det visar sig att vår karaktär, som vi döper själva, är en av få som känner till att kungens son i själva verket inte är död som alla tror, utan ligger i en slags magi-inducerad koma i hopp om att man på något sätt ska kunna bryta förbannelsen som vilar över honom.

Här någonstans, efter fem eller sex timmar av disposition, kan Metaphor: ReFantazio börja på riktigt, och när det väl gör det går det inte att värja sig. Här tillbringar du din dyrbara tid på att göra i princip vad du vill, umgås med vem du vill och ägna dig åt vilka aktiviteter du vill, samtidigt som du förbereder dig inför nästa stora uppdrag tillsammans med din växande skara oförglömliga bästisar. Kalendersystemet är snarlikt Persona, men ständigt med en unik fantasy-twist. Varje liten aktivitet eller hangout-session bidrar på olika sätt till ökade stats, bättre färdigheter, mer pengar eller en ny klass att spela som.

Och där har vi en av de stora skillnaderna mellan Persona och Metaphor: ReFantazio, för i sistnämnda gäller det att konstant utveckla, förbättra och byta mellan så kallade arketyper (archetypes), såsom warrior, knight, thief, dancer, healer, faker, brawler och gunner. Olika dungeons kräver helt olika party-kompositioner och varje strid bidrar till att varje enskild karaktär blir lite bättre på sin nuvarande klass. Efter ett par timmar, lagom till att man vant sig vid detta, börjar spelet introducera det faktum att det går att ”ärva” färdigheter från en klass till en annan, och möjligheterna blir snart oändliga. Det är komplicerat och kräver att man sätter sig in i systemet (och lär känna Thomas More som var en riktig filosof som levde under 1400- och 1500-talet!), men det är också otroligt tillfredsställande att hitta en unik kombination som verkligen delar ut ultrapisk mot en boss som inledningsvis verkar helt omöjlig.

Metaphor: ReFantazio är snyggt också. Eller ja, det är ju en smaksak, förstås, men det har definitivt en egen stil. Såväl det visuella som det auditiva spelar i en helt egen division där allt från menyer och dialogrutor till attacker, design på kläder och skrålande munkar gör att man endast kan placera det man ser eller hör i den här världen. Man har verkligen slängt alla fantasy-konventioner åt sidan och skapat något helt unikt och eget; helt nya raser och folkslag, nya typer av fordon (ett svärd som fungerar som svävande skateboard!) och unika lösningar för fast travel och så vidare som jag inte tänker spoila här. Man har också vävt in oss, alltså vi riktiga människor, i berättelsen. Karaktärerna i spelet läser om och fascineras av vår värld genom boken Utopia, och refererar ofta till Thomas Mores filosofier i förhållande till vad som händer i spelets intriger. Här finns också reflektioner kring spelarens roll i berättelsen. Vad är egentligen en fantasi? Och vad händer med fantasin när berättelsen är slut? Vad tar vi med oss och vad lämnar vi kvar?

Det är stundtals överväldigande att spela Metaphor: ReFantazio. När jag endast har några dagar kvar på mig (i spelets kalender alltså) att klara ett av de stora huvuduppdragen samtidigt som tio personer samtidigt vill umgås med min stackars underlevlade karaktär som egentligen mest skulle behöva ge sig ut på ett sidouppdrag för att bli starkare (men med vilken klass!?) kan jag ibland känna att spelet nästan stöter mig ifrån sig. Äventyrets rena storlek är dessutom groteskt ambitiös och jag har ofta svurit över att jag valde att spela på min stationära PC. Det här är ett spel som kräver en soffa och en sommarsemester med helt blank kalender. Det flyter i och för sig rätt så bra på Steam Deck, och sängen är ju skön, men det ska sägas att texten blir lite för liten och upplösningen lite för pixlig och oskarp för att det ska vara värt nedgraderingen – när det nu finns gott om alternativ.

Mina mest minnesvärda stunder från den här ljuvliga feberdrömmen återfinns i de små ögonblicken. Att umgås med den lilla flickan Maria som desperat försöker göra nytta för att få bo kvar i ett litet ruckel till värdshus i huvudstadens fattigkvarter. Att passa hunden åt Brigitta som har en lyxbutik på huvudgatan. Att filosofera med tjuven Heismay över ett glas in på småtimmarna. Men det finns också något episkt och högst samtida i den övergripande berättelsen om politisk korruption, populism, opportunism och vändande vindar som hela tiden drar historien framåt. Det blir som en meditation över livet självt: vi är mitt i någonting stort som ständigt knackar på och pågår där ute någonstans, men vi har också fullt upp med oss själva, med de vi älskar och att välja vad vi vill göra i varje givet ögonblick.

De politiska reflektionerna och den övergripande tematiska tyngdpunkten känns ibland så ömtålig att jag nästan blir rädd för att karaktärerna plötsligt ska titta in i kameran och säga ”Vad hade du valt?”, men på något sätt lyckas man styra skutan in i hamn utan att det någonsin blir skrivet på näsan. Och ja, det borde man kanske ha förstått. Atlus är ett gäng filosofer och det är ingen slump att man återigen lyckas förvalta ett tema, en tanke, en filosofi, och begrunda den ur precis alla vinklar på ett sätt som bara möjliggörs genom spelmediet.

Ibland överträffar verkligheten dikten, men om dikten handlar om fiktiva karaktärer som fascineras av vår verklighet, vem är det då som… överträffas? Förlåt, jag tar om:

Så, vad händer med en fantasi när berättelsen är slut? Vad tar vi med oss och vad lämnar vi kvar? Jag vet i alla fall att Strohl, Hulkenberg och Heismay kommer att bo kvar i mitt hjärta för en lång, lång tid framöver, som kompisar som jag kommer att återbesöka lite då och då när saknaden blir för stor.