The Mound: Omen of Cthulhu

Jag uppskattar verkligen när ett spel lyckas lura mig att jag är på god väg att tappa förståndet. Det gamla klassiska D till Sega Saturn gjorde exakt detta precis som Gamecube-äventyret Eternal Darkness, Condemned (alltid underskattat), Silent Hill 2, Metal Gear Solid (Psycho Mantis), The Stanley Parable samt Bioshock. Nysläppta skräckfesten The Mound avser att göra samma sak, men lyckas inte riktigt. Tyvärr. Försöken är många och ambitiösa, men jag förblir opåverkad av utvecklarna Ace Team och deras försök till påtvingad psykos.

The Mound: Omen of Cthulhu är ett actionbaserat skräckspel för flera spelare. Co-op Horror, om du så vill. Du och tre vänner axlar rollerna som sjösjuka sjöfarare i 1600-talets Spanien som landsätter på en mystisk ö med ett löfte om oändliga rikedomar. Det finns ett survival-element i hur man hanterar sin trupp av kompisar, dess utrustning samt förberedelserna inför de 50 uppdrag spridda över 18 olika delar av kartan, som The Mound erbjuder.

Ombord på galjonen preppar du nästa expedition och naturligtvis, som sig bör som pirat på 1600-talet, är utrustningen begränsad. Det finns inte särskilt mycket krut, inte särskilt många skjutvapen och det måste hushållas och delegeras, prioriteras och delas ut beroende på vem som vill göra vad i din trupp. När det är klart handlar det om att ge sig ut, utforska, döda anstormande ohyra, lägga vantarna på skatterna som du och din grupp snubblar över och ta tillbaka dem alla till skeppet för att kunna köpa ny och framförallt mer utrustning. Som spelmekanik-loop betraktat är The Mound vare sig särskilt originellt eller svårt att sätta sig in i, och det fungerar utmärkt för min del som bara vill ut och kötta bläckfiskzombies med tre vänner.

Det som fungerar väldigt väl i det här spelet är tveklöst atmosfären, estetiken, tonen och mixen mellan frenetiskt förstapersonsaction och renodlad skräck. Här har Ace Team gjort ett strålande arbete och influenserna från H.P. Lovecrafts tryckande, säregna berättelser är konstant närvarande och precis lagom intrusiv sett till hans människosyn och vilja att skrämmas med det okända. Det finns delar här som är underbart läskiga på helt rätt sätt medan den delen där jag som spelare är tänkt att tvivla på mina egna ögon (och öron) känns klart mer utstuderat platta och inte lika effektivt designade.

Resurshanteringen här är riktigt bra, också. Att samla ihop föremål, värdera dem och framförallt släpa med sig sina upphittade skatter tillbaka till skeppet är ofta en stressande tanke och en ännu mer stressande uppgift, inte minst när djungeln mest urflippat sjuka fiendekreationer kryper fram ur mörkret och avser att svälja dig hel. Det som för mig inte riktigt fungerar är svårighetsgraden, till att börja med. Jämfört med co-op i exempelvis GTFO eller Lethal Company är The Mound ofta snudd-på omöjligt svårt även på lättaste svårighetsgrad vilket för egen del enbart frustrerar. Jag förmodar att utvecklarna sneglat på Dark Souls här och verkligen velat utmana spelargrupperna maximalt, men när skotten är slut, krutet slut, skatterna snortunga och det kryper fram 20 zombies ur djungelns mörker – vilket jag och mina vänner bara inte kan klå, blir det ganska snabbt ganska jädra irriterande.

Grafiken är klockren, dock, precis som den alldeles strålande ljuddesignen. Jag har inte spelat överdrivet många co op-titlar med snyggare och mer effektiv ljudbild än detta och att spela i ett bra headset är snorviktigt här då prox-chatten tillför massor till själva atmosfären. Spelmekaniken är ganska bra också, och det finns gott om inlevelse här som är enkel att tycka om men själva svärdstriderna känns precis som i The Witcher 3 lite grovhuggna ibland och skulle behöva lite mer finess.

Mitt huvudsakliga problem med The Mound är att det blir enformigt för snabbt. Speltiden uppgick för oss till cirka 24 timmar, totalt sett men redan efter sex timmar började jag och min grupp vänner känna oss rätt mätta på hela upplevelsen då det repeteras och repeteras på ett vis som aldrig riktigt får detta att lyfta. I kombination med den skoningslösa svårighetsgraden gör det Ace Teams ambitiösa skräckupplevelse till en godkänd sådan men inte särskilt mycket mer. Tyvärr.