Le Mans Ultimate

När Le Mans Ultimate dök upp i alfaform i februari förra året var det med den där försiktiga optimismen som bara simracing kan framkalla. Det började lite knackigt (minst sagt), men ganska snabbt stod det klart att gänget bakom rFactor 2 hade börjat vaska fram en riktig guldklimp. En stabil stomme. Något som kändes… Väldigt lovande. Jag hoppade såklart på direkt – jag har ungefär samma impulskontroll kring simracing som jag har ståendes mitt i en välsorterad godisaffär – och har sedan dess följt spelets resa likt en närsynt Le Mans-knarkare. Under året som gått har Studio 397 metodiskt skruvat, justerat, trimmat, uppgraderat och putsat, och nu har vi till slut nått version 1.0. Spelet är officiellt “klart”. Frågan är bara: håller det måttet när det ställs mot tungviktare som Assetto Corsa Competizione, iRacing och Automobilista 2? Kort sagt: ja, det gör det. Med några förbehåll.

Allt utlovat innehåll är ännu inte på plats, och det är svårt att bortse från att en del saker fortfarande saknas trots 1.0-stämpeln. Men det viktigaste i en simulator – själva körkänslan – sitter verkligen där den ska. Och när grunden är så här stabil finns det alla möjligheter i världen att bygga vidare. Le Mans Ultimate är dessutom det enda officiellt licensierade WEC-spelet på marknaden, vilket naturligtvis ger det en ganska unik position. Och som alltid i simracing: Allt står och faller med däcken. Och här är ju Studio 397 förmodligen bäst i världen.

Däckmodellen är riktigt, riktigt bra. Studio 397 har tydligt sneglat på sitt eget rFactor 2-arv och blandat det med en mer förlåtande känsla som påminner om Automobilista 2. Resultatet är att däcken tillåter en aggressivare körstil än i exempelvis iRacing eller Assetto Corsa Competizione. Här finns en tolerans i släppet som gör att bilen kan pressas hårt utan att omedelbart tappa allt grepp och snurra in i närmaste barriär. Jag kan ladda på mer, leka på gränsen längre och när greppet väl försvinner så känns det tydligt – i ratten, i kroppen, i magen. Det ger mig tid att rädda situationen istället för att bli passagerare i en 360-graders ångestkarusell. Sägas ska dock att Le Mans Ultimate delar lite av det där spökgreppet vid gränsen som racing alltid dragits med och att det ibland gör körningen svårt oförutsägbar, särskilt jämfört med Automobilista eller Assetto Corsa Competizione som mer tydligt kommunicerar var gränsen går i däcken, och hur nära den du befinner dig.

Force feedbacken är bra. Studio 397 är mästare på att förmedla vad som händer mellan däck och asfalt, och Le Mans Ultimate är inget undantag. Du känner viktförflyttningen, hur bilen sätter sig vid inbromsning och hur chassit jobbar över curbs och ojämnheter. Ibland är det nästan för mycket information, men det är ett lyxproblem – allt går att justera bort. När en GT3-Porsche dyker hårt på nosen eller när bilen kliver upp på rumble strip-sektionerna på Spa, då är det här spelet som mest levande. Som sämst är det däremot i låga hastigheter då framförallt centrumläget i rattbasen känns oroväckande dött, något som varit fallet med många racingsimulatorer av samma anda, under utvecklingens gång (Assetto Corsa Competizione och Automobilista 2 är två av dem).

Grafiskt ligger Le Mans Ultimate också högt, även om det inte är helt problemfritt. Rent visuellt är det ett av de snyggaste spelen i genren, med ohyggligt välmodellerade bilar, trovärdiga banor och en ljussättning som träffar rätt utan att bli överdriven. Realism, inte vykort. Däremot finns det optimeringsbekymmer som är svåra att ignorera. Trots löjligt kraftfull hårdvara kan spelet ibland hosta till på ett sätt som känns… oförklarligt. Ett race flyter perfekt. Nästa – med samma bana och samma antal bilar – hackar som om något gått snett bakom kulisserna. Skuggor verkar vara boven i dramat, och laddningstiderna är onödigt långa. Inget som gör spelet ospelbart, men definitivt något som behöver slipas bort. Ljudbilden är klockren. Motorer, avgasljud, kupéljud – allt låter sådär vasst, mekaniskt, hårt och mullrigt som jag vill att min GT-racing ska. Det finns ett stökigt och fysiskt ljudlandskap här som många konkurrenter saknar. Reverb och tryck är perfekt avvägt, och det låter helt enkelt som det ska låta när man sitter instängd i en WEC-bil i 250 knyck. Mycket kropp, mycket karaktär. Väldigt lätt att gilla.

Det enda egentliga, riktiga minuset jag har här utöver att spelet behöver optimeras rent grafiskt, är att set up-portionen lånat för mycket detaljrikedom och anti-pedagogisk struktur från iRacing vilket gör den delen, inför varje onlinerace, till ett gissel. Här skulle 397 behöva förenkla och framförallt förklara närmare vad som sker med bilen när vissa ändringar i set-up görs, lite som Kunos gör i Assetto Corsa Competizione.

Le Mans Ultimate är nu ute i sin “färdiga” version – även om det fortfarande känns mer som en mycket välpolerad grund än ett komplett racingspel. För 399 kronor får du 2023 års WEC-säsong, och vill du köra 2024 (och snart 2025) är det DLC som gäller. Lyxutgåvan täcker visserligen allt befintligt innehåll, men singleplayer, karriärläge och andra klassiska spellägen lyser fortfarande med sin frånvaro. Fokus ligger nästan uteslutande på onlinebaserad racing. Personligen har jag inget emot det. Studio 397 har prioriterat rätt: körkänsla först, allt annat sen. Men det är viktigt att vara medveten om vad man köper. Le Mans Ultimate är en fantastisk WEC-simulator – men kanske inte ett komplett “racingspel” i traditionell mening. Än.