Vampire Crawlers

För fyra år sedan släppte Poncle lös den osannolika succén Vampire Survivors. Roguelite-spelet som var lika hutlöst strykfult som det var självspelande, kittlade dock ”en runda till-nerven” på ett sätt som få andra titlar gjort. Med rötterna i kasinospelens förtrollade (?) värld lockade Poncle fram alla oss äppelmostuggare som tycker att det redan simpla Diablo är för krångligt och bara vill stänga av hjärnan på riktigt och känna oss som kungar. Öppna otaliga guldkistor med fyrverkerier och få belöningar kaskad-kastade emot oss utan att den minsta svettdroppe bryter ut över tinningen.

Med samma slappa, dopamin-sprudlande ingångsvärden har studion nu lanserat Vampire Crawlers, en kortsimulator för dig som sett avundsjukt på titlar som Monster Train och Slay the Spire, men inte haft orken och hjärnkapaciteten att förstå dem. Som skippade sannolikhetsläran i skolan och hellre apterade stinkbomber i ventilationstrumman när andra hade lektion. Som satt ensam naken i slutet när du en enda gång fick vara med och spela klädpoker, som… Ja, du fattar.

In medias res börjar det. Rätt in i hetluften kastas jag och står öga mot öga med en skrattretande pixlig, fladdermusliknande typ. Om Vampire Survivors såg ut som Google Earth från 2005, där man fick kisa med ögonen för att kunna känna igen sitt eget hus, ser Vampire Crawlers ut som Google Street View i beta-fasen. I bottnen av skärmen, där vapnen dyker upp i andra förstapersonsspel, framträder mina kort, och jag kastar dem genast mot besten. Den avlider omedelbart och jag välkomnar de därpå regnande ädelstenarna som ett efterlängtat regn efter en svår torka. Pulsen ökar och jag beger mig vidare i jakt på mer, mer, mer belöningar.

Banorna består i regel av fem nivåer var, fyllda av snirkliga gångar med diverse fiender, belöningar som kort och kortuppgraderingar, dolda hemligheter och en och annan mindre boss som alla känns igen från Poncles brokiga Vampire-universum. Man måste inte utforska varenda hörn av skogarna, biblioteken eller fabrikerna, men det underlättar onekligen inför den avslutande storbossen där ens krafter man samlat på sig under de fem nivåerna ställs på slutgiltigt prov.

Om man skulle dö är det dock bara att bege sig tillbaka till byn, slicka såren och spendera de ädelstenar som man ändå lyckats få med sig hem. Dessa permanenta uppgraderingar inkluderar mer liv, mer skada, mer tur att finna unika saker, erfarenhets-boost, och så vidare. Det går även att köpa nya karaktärer med olika förutsättningar så som den kvaståkande kvinnan Giovanna, gunslingern Pugnala (mer om henne snart) eller benranglet Mortaccio, välja tarot-kort beroende på vilken spelstil man föredrar, och förbättra egenskaperna på de vanliga spelkorten. Sällan återvänder man tomhänt till byn från en spelrunda; alltid är det något litet som kan uppgraderas och döden innebär alltid att komma tillbaka starkare än någonsin förr.

Fighterna i sig är klassiskt turbaserade – jag kastar mina kort och sedan kastar bestarna sina. Det gäller att hålla reda på stigande kostnadsordningar på korten för ökad combo-skada, och att bygga ut sina kortlekar under banorna med hänsyn till detta, tillsammans med passiva kort som skalar upp skadan allt eftersom jag färdas djupare och djupare. Tack och lov är alla attacker, funktioner och förmågor helt självförklarande, milslångt från det veritabla uppslagsverket Monster Train kräver att man lägger på minnet, doktorerar i och som sedermera driver en till vansinne.

Detta fokus på tempo, belöning och enkelhet medför att balansen, såklart, tar stryk. Och det är en del av charmen. Efter ett par timmars lirande börjar känslan av repetition sätta in. Standardfienderna blir inte mer än väghinder mot bossarna, och jag vill mest av allt bara gasa på och kasta mina kort som en annan Gambit. Här träder Vampire Crawlers trumfkort in. ”Press Y to play all cards” heter funktionen, och plötsligt blir även denna titel, likt Vampire Survivors, enhandsfattarens våta dröm. Med handkontrollen i ena handen och en iskall öl i den andra njuter jag av att plöja igenom fight efter fight, blunda och se de regnande ädelstenarna spelas upp på insidan av ögonlocken.

På samma sätt är vissa karaktärer, som nämnda Pugnala, inte balanserade för fem öre. Med ett laservapen i var hand gör hon bokstavligt talat stoft av motståndet på ett sätt som den vitlöksdoftande prästen Poe bara kan drömma om, men Poncles titlar har alltid handlat mer om kvantitet än kvalitet. Om att göra samma sak om och om igen med olika karaktärer, förmågor och förutsättningar för att upptäcka allt i den vidsträckta arsenalen av upplåsningsbara saker. Man kan därför bara hoppas att även Vampire Crawlers kommer få otaliga tillägg. I dagsläget hinner man nämligen låsa upp och uppleva allting på runt 25 timmar, och efter det finns det inte mycket motivation för att fortsätta. För knappt 100 riksdaler är det dock inte bara ett kap. Det är ett krav.