JDM: Japanese Drift Master

1984 blev jag JDM (Japanese Domestic Market)-torsk. Då var det kört. En redan sen innan biltokig sjuårig Petter fick åka i baksätet på granngrabben Olssons farsas nya Datsun 240Z (svart metallic, bronsfärgade fälgar). Då… På den tiden, var det den coolaste bilen jag någonsin hade sett och den absolut coolaste bilen jag hade suttit i. Jag minns hur den mullrade, den där raka tvåliterssexan (Sohc L20) och jag minns hur fasansfullt rapp jag tyckte att den var. Idag… 800 år senare vet jag ju att den inte var särskilt mycket snabbare än valfri Passat och att den där magiska, ikoniska motorn bara huserade 150 fjuttiga, pluttiga hästkrafter men då, var den där Datsun-bilen en sjuårings dröm.

Gran Turismo stärkte och spädde på min redan obevekliga kärlek till allting japanskt (med fyra hjul). Jag bekantade mig med Skyline GTR, Honda S2000, 3000GT, 200SX, GT86, NSX och WRX STi. När jag några år senare tog mitt körkort och gjorde mig redo för att dra ut på vägarna, levde såklart drömmen om en japansk prestandavagn vidare. Det var i mångt och mycket den drivkraften, att ha råd med flera av dem, som drev mig så hårt där under starten av min bana som tidningsmakare och chefredaktör. Jag jobbade likt en vilde. Lade alla kronor jag överhuvudtaget in på hög för att sen köpa en Honda Type-R, en Evolution IX, en S2000, en WRX STI, en Nissan GTR och en tävlingsbyggd GTR (R35). Japanska bilar och JDM, har alltid varit en betydande del av mitt liv.

När jag spelar racingspel där bilutbudet till största delen utgörs av gatkärror siktar jag alltid på att först låsa upp / samla på mig JDM-klassikerna. Jag vill alltid ha en Supra. Alltid ha en R34 GTR, alltid ha en S2000 och en NSX. Och det finns i det avseendet få spel som släppts de senaste tio åren som passar mig bättre rent innehållsmässigt än polska Gaming Factorys överraskningssuccé JDM: Japanese Drift Master.

Det här spelet fungerar lite som en mix mellan Need for Speed: Unbound och Forza Horizon 6. Du rattar runt i en öppen, fri spelvärld som här sträcker sig cirka 2,5 mil av riktiga vägar och har inspirerats av en massa välkända landmärken i Tokyo med omnejd. Körningen har ramats in av en story som berättas via manga-sekvenser som är både välgjorda och stämningsfulla. Du axlar rollen som polsk street racer som blir utkickad ur landet och flyr till Japan i hopp om att sadla om, skärpa till sig, byta inriktning. Det går dock inte alls som du har tänkt då du dras in i street racingen och då primärt driftingen, något som leder till romanser, rivalitet och regelrätta dödshot. Om detta känns igen så är det rippat i stort sett rakt av från Fast and the Furious: Tokyo Drift och för vad det är, så fungerar premissen och berättandet bra.

JDM: Japanese Drift Master är en arkadracer. Det finns därmed så gott som ingenting här som rimmar på någon slags verklighet och att ställa ut bakändan, styra sladden med gaspedalen och knyta ihop en sladd med en annan, påminner mer om Ridge Racer än om Assetto Corsa Drifting. När det kommer till breda asfaltssladdar har jag inget emot att det är kraftigt förenklat och väldigt lättillgängligt då utmaningen ligger i att hålla sladden hela vägen och samtidigt undkomma, väja och styra undan civilbefolkningen och deras slöa minibussar.

En aspekt av det här spelet som vida överträffar street racingen i Forza Horizon samt Need for Speed är att vägbanan är rimligt bred här och inte 36 meter, vilket är fallet i de nämnda arkadracinggiganterna. Jag stör mig något brutalt på att vägarna i Tokyo, i Forza Horizon 6, är mer än dubbelt så breda än vad de är i verkligheten och även om inget av dessa spel försöker emulera någon slags realism, dör en betydande del av nerven med att köra snabbt på gator som befolkas av NPC-kärror om vägen är bred som en parkering. Här har utvecklarna bakom JDM prioriterat helt rätt. Sladdarna är enkla men vägarna smala och trafiken tät. Att bli en skicklig drifter är därmed inte alls så enkelt som det annars hade kunnat vara och den balansen i svårighetsgraden uppskattas.

Grafiken baseras på Unreal Engine 5 och även om JDM knappast vinner några priser för snyggaste racingspel, så ser det helt okej ut. Rent tekniskt är det chanslöst mot Forza Horizon 6 och det finns fortfarande en del optimeringsproblem i PC-utgåvan som borde tvättats bort för ett halvår sen, men på det stora hela är bilmodellerna välgjorda och många av miljöerna läckra. Jag gillar framförallt när morgondimman slickar asfalten på väg upp mot ikoniska Akina Mountain och min R34:a spinner loss på alla fyra. Det finns något poetiskt att drifta Initial D-rutten medan bilstereon dånar ut Teriyaki Boyz.

JDM: Japanese Drift Master spelas bäst med en handkontroll i ”arcade” men kan också köras i läget ”Simcade” med ratt/pedaler och även om min gamla Fanatec DD2 fungerar skapligt väl, känns detta verkligen som ett handkontrollspel, rakt igenom. Jag gillar mycket av det som erbjuds här och ser en framtid för det upplägg och den mekanik som Gaming Factory här byggt. När driftingen i Forza Horizon 6 dessutom är så bedrövligt dålig, finns det ju marknadsandelar att norpa för det här spelet.