James Gunns era är över – nu behöver en hjälte rädda DC
James Gunn och Peter Safran har fått lämna sina chefspositioner. Nu ligger hela DC:s filmuniversum pyrt till.
DC står återigen inför ett vägskäl. Efter uppgifterna om att James Gunn och Peter Safran lämnar sina ledande positioner på DC Studios har spekulationerna om framtiden för filmuniversumet tagit fart. Rykten om en potentiell omstart har redan börjat cirkulera och det är kanske inte så konstigt. Personligen tycker jag nämligen att DC:s senaste satsning var felprioriterad redan från början. Superman var rätt väg att gå, men därefter började det hela kännas som ett märkligt sätt att bygga ett universum som fortfarande behöver övertyga publiken om varför det ska existera.


Låt mig vara tydlig med en sak. Jag har ingenting emot James Gunn som filmskapare. Tvärtom har han visat att han kan göra underhållande superhjältefilmer med både personlighet och hjärta. Hans arbete med Guardians of the Galaxy är ett utmärkt exempel på det. Superman var dessutom en fullt rimlig startpunkt för ett nytt DC-universum. Karaktären är trots allt själva fundamentet för hela varumärket och det fanns goda möjligheter att bygga någonting spännande kring honom. Problemet är snarare vad som hände därefter.
I stället för att använda den nya starten till att etablera DC:s största och mest välkända hjältar valde man att lägga stora delar av sin uppmärksamhet på betydligt mindre etablerade namn. Creature Commandos, ännu en säsong av Peacemaker, Supergirl, Lanterns och Clayface är några av projekten som fått ta plats i den nya satsningen. Det är absolut inget fel på att vilja utforska mindre kända delar av serietidningsvärlden, men jag har svårt att förstå varför det skulle vara prioriteringen när man samtidigt sitter på några av populärkulturens mest ikoniska superhjältar. Det är lite som att öppna en ny restaurang med ambitionen att bli stadens bästa matställe och börja med att sätta upp en meny där förrätten är betydligt mer omfattande än huvudrätten.

Varför fick vi inte se en tydligare plan för Wonder Woman? Varför dröjde det med att etablera en ny Batman inom samma universum? Och varför fanns det ingen tydligare ambition att faktiskt bygga upp en ny Justice League? Det är trots allt dessa karaktärer som borde utgöra ryggraden i DC:s filmuniversum. Det handlar inte om att varje film måste innehålla Batman eller Superman, utan om att ge publiken någonting att investera i innan man börjar gräva allt djupare i serietidningarnas mer obskyra hörn.
Grus i maskineriet
Jag förstår naturligtvis tanken bakom Gunns strategi. Han gjorde i princip samma sak hos Marvel när han förvandlade Guardians of the Galaxy från relativt okända seriefigurer till ett av företagets mest uppskattade filmgäng. Peacemaker är också ett exempel på hur en mindre karaktär kan bli en publikfavorit med rätt förutsättningar. Men det finns en viktig skillnad mellan att introducera nya karaktärer i ett redan etablerat filmuniversum och att göra det när man fortfarande försöker få publiken att bry sig om själva universumet. Marvel kunde unna sig att utforska galaxens mer udda invånare eftersom man redan hade byggt upp ett starkt fundament med Iron Man, Captain America och Thor. DC borde ha lärt sig något av den läxan.
Jag tycker också att man måste fråga sig om publiken verkligen efterfrågade ännu fler serier och filmer som knöt samman ett växande universum. Superhjältetröttheten har diskuterats i flera år och Marvel har själva fått erfara hur svårt det kan vara att hålla intresset vid liv när utbudet blir för stort. I det läget borde DC ha varit försiktigare med hur många projekt man lanserade och framför allt vilka man valde att prioritera. Det hade varit betydligt mer intressant att få se ett mindre antal genomarbetade filmer som faktiskt förde universumet framåt. Att presentera fem olika projekt är inte samma sak som att ha fem bra anledningar för publiken att bry sig.

Det betyder inte att alla Gunns projekt saknar existensberättigande. Jag vill absolut se fler filmer och serier som vågar ta ut svängarna och inte bara följer samma gamla mall. Clayface kan exempelvis vara ett intressant sätt att utforska skräckgenren inom DC:s värld, medan Lanterns ger möjlighet att introducera en helt annan del av serietidningsuniversumet. Peacemaker har dessutom redan visat att en mindre karaktär kan bära en egen serie. Men det måste finnas en balans. Frågan är inte om dessa projekt kan bli bra, utan om de verkligen var rätt saker att prioritera när ett helt nytt filmuniversum skulle byggas upp från grunden.
Nu får Jeremy Latcham möjligheten att styra om skutan. Hans bakgrund hos Marvel Studios gör honom knappast oerfaren när det kommer till att bygga ett framgångsrikt filmuniversum, men jag hoppas verkligen att han inte försöker kopiera Marvels framgångsrecept rakt av. DC behöver inte bli Marvel. Det finns redan ett enormt persongalleri med karaktärer, berättelser och konflikter som skiljer sig från konkurrentens. Det är någonting man borde utnyttja betydligt bättre. Batman behöver inte vara DC:s motsvarighet till Iron Man och Wonder Woman behöver inte fylla någon förutbestämd roll i ett kalkylerat upplägg. Låt karaktärerna vara sig själva och bygg någonting som känns unikt.
Om det innebär att man måste börja om från början är jag faktiskt inte främmande för det. Samtidigt vore det synd att kasta bort allt som redan etablerats, särskilt David Corenswets Superman, som förtjänar att få fortsätta sin resa. Jag skulle hellre se en rejäl omprioritering än ännu en total omstart. Behåll det som fungerar, skala bort det som inte längre passar in och bygg vidare med en tydligare riktning. Publiken har trots allt redan fått vänja sig vid tillräckligt många omstarter för att snart behöva en egen tidslinje för att hålla reda på vilken version av DC som gäller.





Framför allt vill jag se DC satsa på sina största namn. Ge oss en ordentlig Wonder Woman-film, introducera en ny Batman som faktiskt tillhör samma universum som Superman och börja bygga mot en Justice League som känns som någonting att längta efter. Det finns gott om tid att utforska mindre kända karaktärer när publiken väl har fått en anledning att bry sig om världen de befinner sig i. Det ena behöver inte utesluta det andra, men ordningen spelar faktiskt roll.
DC har inte brist på fantastiska karaktärer eller berättelser. Problemet har snarare varit att man gång på gång verkar ha svårt att bestämma sig för vad man vill göra med dem, vilket även var ett problem i det tidigare universumet. Jag hoppas att den nya ledningen förstår det. För om det är någonting DC verkligen inte behöver just nu så är det ännu en omstart utan en ordentlig plan. Det börjar nämligen bli dags att sluta bygga om huset och faktiskt flytta in.
Fler heta artiklar
FILMARTIKEL
Spielbergs 5 bästa filmer
Mästaren himself har gjort fler sevärda filmer än i stort sett någon annan filmskapare, men vilka är hans fem bästa?
SPELARTIKEL
Varför är jag alltid den goda hjälten?
Jag tänker vara ett svin i GTA VI men kommer väl ändå rädda hundar, hjälpa främlingar över gatan och säga förlåt.
FILMARTIKEL
Ridley Scotts 5 bästa filmer
Gubben Scott, som regisserat i snart 50 års tid (!) har fått sina främsta filmer rangordnade.
Kommentarer (18)
Logga in för att kommentera.
Hela superhjälte-genren får gärna vara över. Dags att gå vidare och fokusera på något nytt istället.
Behövs det fler superhjältefilmer?
Kanske att CGI-datorerna kan få vila lite. Kanske att vi behöver fler riktiga filmer, som känns på riktigt.
Som One Battle After Another.
Snälla, ge oss några såna filmer till åtminstone. Snart nog så tar Skynet och AI över och vi blir matade med syntetiskt skräp.
Nog finns det väl plats för genrer av olika slag, inklusive subgenrer som superhjältefilmer? ☺️
@Henric Pettersson Ja, det verkar så. När jag växte upp så hade vi två kanaler. Tre med Norge. En bekant fick tillgång till Netflix. "Hittar inget att se"
Lanterns tappade mig när den unge hunken John Stewart inte kunde låta bli att tafsa på en mormor.
Lanterns var en perfekt 5/10 nu när jag sett klart. Mycket mediokert.
@Petter Hegevall Vi ses på parkeringen. Klockan 17:00.
@Henric Pettersson 🤣😂
Jag skulle själv påstå att det aldrig levererats en mindre comics-accurate Superman än i Gunns barnsliga sitcom till fiaskorulle. Hela grejen med att han får stryk va allt och alla, hans Baksmällan-doftande föräldrar på Krypton, hans uteliggare till Earthlife-föräldrar, hans syn på världen och mänskligheten, hans fight mot sin egen klon... Allt var för min egen del generalfel i den här filmen, allt. Man of Steel var kass trots Nolan på manus och den perfekta castingen av Superman men den var fortfarande mycket mer Stålis än vad Gunns film någonsin var. Hela premissen med "hur räddar man alla" och "hur långt sträcker sig mitt ansvar" porträtterades så ofantligt mycket bättre i Snyders film än i Gunns.
Jag tycker nog att du blandar ihop vad som gör Superman till Superman med hur mäktig han förväntas vara. Att han får stryk, hamnar i underläge och tvingas konfrontera sina egna begränsningar gör honom knappast mindre serietidningstrogen. Tvärtom tycker jag att det är en ganska viktig del av karaktären att han inte alltid har kontroll över situationen.
För mig är det snarare här Gunns film träffar betydligt bättre än Man of Steel. Snyder fokuserade mycket på Supermans utanförskap, hans gudalika krafter och bördan av att vara annorlunda. Det är absolut delar av karaktären, men det är långt ifrån hela bilden. Gunn lyfter i stället fram en Superman som faktiskt tycker om mänskligheten, som vill hjälpa människor och som gör det utan att förvänta sig någonting tillbaka. Det är ju trots allt en av de mest grundläggande delarna av vem Superman är.
Jag har också lite svårt för argumentet att han måste vara närmast oövervinnerlig för att kännas trovärdig. Det intressanta med Superman har aldrig enbart varit hur stark han är, utan vad han väljer att göra med sina krafter. Att han kan bli besegrad, göra misstag och behöva hjälp gör honom inte mindre Superman i mina ögon. Snarare tvärtom.
Och framför allt tycker jag att det finns en ganska stor skillnad mellan filmerna här. Man of Steel handlar mycket om hur världen reagerar på Superman, medan Gunns film handlar mer om varför Superman älskar mänskligheten och varför han fortsätter att rädda den trots att världen inte alltid är särskilt snäll tillbaka. För mig är det senare betydligt närmare det jag alltid har uppskattat med karaktären.
Jag kan hålla med om föräldrarna, men samtidigt var ju relationen till pappa Kent i Man of Steel bara otroligt märklig, där han sa till Clark att han skulle skita i att använda sina krafter. Men så fort han är borta och Kal-El ser en inspelning från Jor-El är det som att han glömt Jonathans ord och helt plötsligt ska släppa lös sina krafter. Här har nog ingen av filmversionerna lyckats bra.
@Henric Pettersson "Gunn lyfter i stället fram en Superman som faktiskt tycker om mänskligheten, som vill hjälpa människor och som gör det utan att förvänta sig någonting tillbaka. Det är ju trots allt en av de mest grundläggande delarna av vem Superman är."
Absolut, men det är också den tveklöst mest menlösa biten av en 100-årig karaktär byggd på gamla värderingar. Att lyfta biten "Hur ser världen ut om gud vandrar bland oss" (Snyder / Nolan) är mycket mer dramaturgiskt komplex än att bara göra barnslig komedi av det hela, enligt min ringa mening. På samma sätt som att "Kapow! Boom! Bang!-Batman" funkade 1964 så funkade den menlösa Superman som bara var vänlig och glad (entonigt), då. Idag ser jag bara det som ett plus att Chris Nolan i manusarbetet valde att fokusera på något mer nyanserat och även mörkt.
@Henric Pettersson Alla superhjältar får ju stryk av antagonisten på något sätt och i någon utsträckning, för att sen lyckas vinna i slutändan. Men i Gunns Superman så går det ju lite till överdrift. Alla motståndare får han stryk av tills i slutet av filmen. Jag fattar att Gunn ville göra Superman mer spännande genom att han inte skulle vara lika stark. Men lite mer jämna fighter kunde det ju ha varit.
Gällande pappa Kent i Man of Steel. Tycker inte det är så märkligt eller helt plötsligt ändå. När Superman beger sig ut i världen efter pappans död så försöker han ju hålla sig anonym i den utsträckningen han kan, samtidigt som han vill hjälpa människor. Han visar ju upp sig för världen som Superman först när Zod anländer. Då väljer ju han att bli jordens beskyddare och en symbol.
Håller med om allt du skriver. Gunn kastade verkligen bort sin chans med DC
Började se Supergirl och den var så dålig att jag inte orkade se klart. Började se Superman och kommer inte ihåg om jag såg klart den eller om jag har en bit kvar. Det är inte ett bra betyg. De får gärna börja om på ny kula igen
Räcker det med en film per superhjälte? Eller ska hjälten få fler chanser? Kanske att det blir roligare party med fler inbjudna. Multiversum låter också festligt. Visst?
I vilket universe är Lanterns fenomenal?
I DC Universe (DCU)
Vad menar du jag hoppas att nästa Spider-Man-film också utspelar sig ute på vischan och Peter Parker blir skjuten första 50 minuterna sen är resten en mordgåta som Miles Morales måste lösa! låter inte det kul!
Att göra Green Lantern som praktiskt taget är DC's Star Wars till en "True Detective"-show... nån med fiskmås iq tyckte de lät bra.