Extrem närbild på en kvinnas ansikte där båda ögonen är helt blågröna och grumliga, som blinda, med hårslingor runt kinderna.

En av mina favoritskräckfilmer

Det finns vissa filmer som följer oss genom åren och bara växer och växer för varje gång som vi ser om dem. 

Erik Nilsson Ranta

Jag minns att jag såg den på VHS första gången. En oklippt brittisk Vipco-utgåva (som jag fortfarande har i min ägo) och min tolvåriga hjärna kunde knappt greppa galenskaperna som rullade på TV-skärmen. Sen dess har Lucio Fulcis mästerverk, The Beyond, haft en given plats högt upp på min rullande topplista över de bästa skräckfilmerna som jag någonsin sett.

Europe sjöng ju om den redan 1983 i låten Seven Doors Hotel och Joey Tempest lyckades sätta handlingen direkt i själva titeln. För så mycket krångligare än att det råkats bygga ett hotell mitt ovanpå en av sju dörrar till helvetet som existerar på jorden är det faktiskt inte. Fulcis odödliga åttiotalsklassiker utspelar sig i ett fuktigt och kladdigt New Orleans där alla karaktärer utom de tjusiga damerna har oerhört svettiga nyllen och kläder som ser ut att lukta tredagarsfylla och omklädningsrum. Kanske inte så konstigt egentligen med tanke på kombon varma södern och helvets portar rakt nedanför hotellet som större delen av filmen utspelar sig på.

Precis som i Dario Argentos Suspiria är det bäst att bara acceptera att handlingen i stort sett är icke-existerande och att större delen av filmen består av diverse mer eller mindre ologiska inslag som helt plötsligt utspelar sig framför ögonen (och öronen) på en – och den här bristen på konventionellt berättande kombinerat med sedvanligt (för italiensk skräckfilm) styltigt skådespeleri ökar bara ytterligare känslan av att befinna sig mitt i en febrig och svettig mardröm där du aldrig riktigt vet vad som väntar härnäst.

Det är syra som smälter ansikten, djävulsdyrkande konstnärer som spikas upp på väggar med tjocka järnvägsspikar, okända blinda kvinnor som dyker upp mitt på en motorväg med en ledarhund i koppel och som av en händelse råkar veta namnet på huvudpersonen utan att huvudpersonen i fråga tycker det är det minsta märkligt, spindlar som käkar upp huvuden, ögon som gröps ut av demoniska zombiehänder och så många grumligt mjölkvita ögonlinser att det mest troligt rör sig om någon form av Guiness-rekord i fråga om läbbigt vita ögon som stirrar hit och dit. Allt svinläckert plåtat av Sergio Salvati och med mardrömslik musik av kunggubben Fabio Frizzi.

The Beyond är en film som jag ser om minst en gång om året. VHS-utgåvan ligger visserligen numera nedpackad i en kartong och sen dess har det hunnits uppgraderas till såväl DVD som Blu-ray, nu senast är det svenska Studio S urtjusiga Video Invest-utgåva som oftast petas in i spelaren när det är dags för lite pulserande pastaskräck – och varje gång jag ser om den, så är det bara att konstatera att kärleken till Fulcis febriga, otäcka och mardrömslika berättelse fortfarande består.

Kommentarer (5)

Logga in för att kommentera.