Silent Hill f

Många år har passerat sedan Konami lade grunden till skräckgenren med Silent Hill. 2014 väcktes hoppet om denna storhetstid igen när den hyllade demo kallad P.T. lanserades. Hoppet släcktes dessvärre illa kvickt när projektet skrotades och det skulle dröja fram till 2024 innan vi återigen skämdes bort med ett bra spel i serien i form av nyversionen av Silent Hill 2. Därefter verkar det ha tagit fart och redan året därpå hade Silent Hill f premiär som jag personligen anser vara ett av fjolårets absolut mest minnesvärda såväl som bästa titlar. När nu även Silent Hill: Townfall är på G känns det onekligen som att spelserien på riktigt är tillbaka och att en ny storhetstid kan vara runt hörnet. Ett nytt hopp har tänts.

Silent Hill är vanligtvis inte en faktisk plats, utan snarare en psykologisk dimension där protagonisten tvingas konfrontera sina inre demoner i skräckinjagande och förvridna scenarier. Serien har traditionellt utspelat sig i USA, men i Silent Hill f är förutsättningarna annorlunda. Här tar vi rollen som tonårsflickan Shimizu Hinako i den fiktiva staden Ebisugaoka under 1960-talet. Det är en avlägsen landsortsstad som en gång var en viktig industriell knutpunkt, men som senare föll i glömska efter en ekonomisk nedgång. För invånarna bär platsen också på ett starkt kulturellt arv, med kopplingar till en vattendrake, en rävgud och en lokal sekt som sägs ha präglat stadens historia.

Shimizu Hinakos berättelse börjar med ett gräl med sina strikta och traditionella föräldrar. Hennes syster, Junko, har flyttat hemifrån efter att ha gift sig och Hinakos föräldrar är fast beslutna om att även hon ska stadga sig och göra det som förväntas av henne. Efter att ha stormat ut ur huset möter hon upp sina kompisar i en stad som tycks ha tömts på invånare. Mötet får dock ett abrupt slut när en dimma lägger sig över dem, samtidigt som röda spindelliljor reser sig ur marken och från byggnader som dödar vännen Sakuko, medan resten lyckas undfly den mystiska faran. Snart är det inte bara denna underliga och till synes smittsamma förbannelse som är ute efter deras liv, utan även förvridna monster som tar sig utseendet av människoliknande dockor.

Hinako är sannerligen ingen Duke Nukem och precis som så fallet alltid varit med Silent Hill är ens förmåga att försvara sig begränsad. Medan tidigare installationer i serien har innehållit eldvapen är fallet helt annorlunda med Silent Hill f. Det är naturligtvis logiskt med tanke på att vi spelar som en minderårig flicka i en äldre miljö där eldvapen inte hade passat in. Yxor, basebollträn, järnrör och knivar finns det däremot mer av, även om detta också upplevs som en lyxvara under den cirka tio timmar långa berättelsen. Att sparsamt använda sina vapen har också varit ett signum för serien och även denna gång bör spelaren ha i åtanke att ju mer ens närstridsvapen används, desto mer försämras deras skick tills de slutligen går sönder och lämnar dig helt exponerad. Striderna är kanske inte de mest välgjorda utan känns ganska klumpiga där de med andra spel jämförelsevis känns gamla, men personligen kan jag ändå uppskatta denna klumpighet som passar in i spelserien men också rent berättelsemässigt. En tonårsflicka i 60-talets Japan bör rimligtvis inte vara någon expert på att hantera föremål på det här sättet och skapar en större känsla av utsatthet än vad alternativet hade gjort.

Jag är verkligen inget geni vad det gäller att lösa pussel i spel och när man inte ges en tydlig förklaring var man ska ta sig härnäst, kan jag ofta bli sittandes med gapande trut och vara fullkomligt aningslös om nästa steg. De som lirat Silent Hill vet säkerligen vad jag menar men den här gången är vägen framåt alltid tydlig, samtidigt som spelare uppmuntras att ta sin tid, och utforska de ödsliga husen, gatorna och skogsstigarna. Man vet aldrig vad man hittar om man letar ordentligt, men belöningen kan vara stor. På vissa ställen kan du hitta saker som du antingen kan använda i strid eller offra för att samla på dig poäng som du kan använda för att utöka din uthållighet-, hälso- eller fokusmätare. Dessutom kan Hinako utrusta sig med omamoris som ger henne unika egenskaper som helt kan förändra ens spelstil.

För att återvända snabbt till de olika pusslen man tvingas lösa på vägen uppskattar jag verkligen att NeoBards Entertainment tillåter en att skräddarsy ens spelupplevelse. I huvudmenyn går det nämligen att välja vilken svårighet man vill ha i strider men också hur svåra pusslen ska vara där lösningen är en helt annan, beroende på ditt val. Således finns ett naturligt sätt för alla att nå slutet på berättelsen, utan att behöva ta till internet och söka sig fram till ett svar man aldrig hade kommit på.

Berättelsen i Silent Hill f är tveklöst den starkaste aspekten av spelet vars starka teman om identitet, plikt och ära står i centrum. Som väntat är mycket av det som sker i spelet bara en symbolik för något helt annat, men för att till fullo förstå spelets händelser bör man också spela det flera gånger. Det låter kanske motbjudande och tidskrävande, men faktum är att det görs på ett sätt som även gör nya genomspelningar intressanta. Här pratar vi inte om typisk New Game+ där ens samlade föremål och uppgraderade egenskaper finns kvar, utan även om nya mellansekvenser, bossar liksom nya områden som tidigare inte var åtkomliga att utforska. Att enkom lira spelet en gång är enligt mig detsamma som att ha klarat halva spelet där många frågetecken lämnas obesvarade, många platser outforskade. Totalt fyra slut finns att uppleva, varav tre av dem kräver hela genomspelningar). På så vis påminner detta mycket om Nier: Automata som också känns som en ny upplevelse, flera gånger om. Räkna alltså med ett äventyr på cirka 30 timmar, om du vill krama ut varenda droppe.

Jag kan som tidigare nämnt acceptera att striderna känns klumpiga men vad jag ibland tycker kommer i vägen för en annars perfekt spelupplevelse är just att striderna avbryter ens tempo. Ibland händer det att man behöver återbesöka en plats man tidigare redan sökt igenom eller att man behöver gå tillbaka till en helgedom för att uppgradera eller offra något och att då behöva slåss mot samma fiender igen förstör spelets flyt. Eftersom man bara kan bära tre närstridsvapen åt gången är det därför lätt hänt att man tvingas använda dem mer än man vill eller borde. Att fienderna dessutom ibland känns ganska puckade och inte kan följa efter en efter en viss punkt tar bort lite av det obehagliga och gör dem ibland mer komiska, snarare än obehagliga.

Atmosfären är fullkomligen utsökt i Silent Hill f och levererar varierade miljöer, som alla skiljer sig från varandra men som också bidrar med ett unikt slags obehag. Vare sig det handlar om den faktiska miljön eller de varelser som väntar i skuggorna. Att varsamt röra sig mellan de trånga gatorna medan man hör något krafsa bakom en vägg eller se något röra sig bakom ett gatuhörn är lika kusligt varje gång. Musiken bygger vidare på seriens klassiska ljudbild av obehag och melankoli, men filtrerar den genom en tydlig japansk identitet som gör att det känns både bekant och nytt på samma gång. Kombinationen av traditionella japanska klanger och mer disharmoniska, störande ljud skapar en stark kontrast som förstärker spelets psykologiska skräck. Musiken skiftar mellan stillsamma och nästan vackra partier till mer aggressiva och obehagliga inslag, vilket speglar Hinakos mentala tillstånd och den tilltagande känslan av oro i Ebisugaoka.

NeoBards Entertainment lyckas inte bara återuppliva en serie som länge legat i dvala, utan också förflytta den i en riktning som känns både riskabel och självklar på samma gång. Genom att lämna USA bakom sig och istället förankra skräcken i 1960-talets Japan får serien en ny kulturell tyngd som förstärker dess redan starka tematiska kärna. Det är ett spel som ibland snubblar i sina mekaniska delar, men som samtidigt bärs av en atmosfär, ett berättande och en audiovisuell helhet som är svår att släppa. När eftertexterna rullar känns det tydligt att detta inte bara är ännu en återkomst för Silent Hill, utan början på något som faktiskt kan bli en ny storhetstid för serien.