Dussinfilmer – som balsam för själen

Det är rätt kul ändå. Vi har alla gott om filmer som vi utan att tveka skulle sätta högsta möjliga betyg på. Rena rama mästerverk som inte bara står emot tidens tand, utan liksom blir bättre och bättre för varje gång man ser om dem. Sen finns det filmer som rent betygsmässigt lämnar mycket att önska, men som vi likt förbaskat ser om och om igen. The Last of the Finest är ett perfekt exempel på en sån film hemma hos mig. En riktig dussinfilm. Svag 6 av 10 på en riktigt jäkla bra dag. Ändå är det en film som jag år ut och år in kommer tillbaka till.

Jag bara älskar den här typen av hårdkokta snutrullar från 70-, 80- och 90-talet. Sprängfyllda med precis alla tänkbara klyschor och stereotyper och utan minsta lilla originalitet inbakad. Här har du fyrtal i kunggubbar i form av Brian Dennehy, Bill Paxton, Joey Pants och Jeff Fahey som sammansvetsat polisgäng som hamnar i trubbel när de kommer en drogsmugglare på spåren och istället för att gå genom officiella kanaler och involvera DEA och andra federala myndigheter leker cowboys och blir suspenderade från jobbet på grund av deras oaktsamma beteende. Det hindrar givetvis inte gänget från att fortsätta sina efterspaningar och det leder i sin tur till en livsfarlig situation där korrupta myndighetspersoner och otäcka gangsters sätter hårt mot hårt och plötsligt sker allting med livet som insats.

The Last of the Finest, regisserad av John Mackenzie som gjorde suveräna Bob Hoskins-gangsterrullen The Long Good Friday tio år tidigare, lever så enormt mycket på den strålande personkemin som gruppen har sinsemellan med Dennehy som pappan i gänget som vägrar överge sina principer och vänskapen till sina underhuggare. Det syns inte minst i de svintöntiga och alldeles underbara scenerna där herrarna spelar amerikansk fotboll och det tas någon form av rekord i slow-motion-användande sett till kortast avverkade meter på en gräsplätt. Man får verkligen känslan av att det här är ett tajt gäng som ställer upp för varandra och det blir riktigt känslosamt under filmens gång när några råkar illa ut. Men som sagt, det är egentligen väldigt medelmåttigt i övrigt, så få nu inte för dig att jag lyfter fram The Last of the Finest som den oupptäckta guldklimpen från 90-talet som kommer att förändra hierarkin bland dina favoriter ända in i grunden. Actionscenerna är inte mycket bättre än spänningssekvenserna i Baywatch, skurken är pannkaksplatt (karaktärsmässigt alltså, om han hade varit platt rent fysiskt hade det förstås blivit full pott i betyg) och slutet kommer så hastigt och lustigt att man knappt hinner fatta vad som händer.

Ändå sitter jag där och bara myser. Med en film som jag innerst inne vet att jag aldrig någonsin kommer betygsätta högre än 6/10 – och tro mig, jag har alltid förhoppningar om att den ska ha höjt sig när det gått ett tag mellan tittarna, men jag hamnar ändå alltid tillbaka på strax över mellanmjölk på betygsskalan. Har du också filmer som du kommer tillbaka till och som du egentligen inte vet varför du envisas med att se om och om igen?