När man väljer att se på skit

Det är alltid ett jäkla lotteri att gå tillbaka till filmer som man inte sett på evigheter. Framförallt när det handlar om sånt som man har varma och fina minnen av. Risken är så stor att minnena man burit med sig och piedestalen man placerat filmerna ovanpå varit rena luftslotten. Det händer hela tiden. Ändå hamnar jag där trots att det finns så ofantligt mycket nytt att titta på. Så ohyggligt många serier. Såna kopiösa mängder av nyproducerade filmer. Det spelar ingen roll att valmöjligheterna numera är i stort sett oändliga.

Jag slår mig ändå ner med en film som Turbulence från 1997. Med en otroligt överspelande Ray Liotta som seriemördare som mitt under julfirande ska transporteras till fängelse tillsammans med ett gäng poliser i ett flygplan som givetvis drabbas av såväl ruskigt oväder som våldsamt gisslantagande med ond bråd död i släptåg. Jag minns egentligen ingenting av den. Varken något bra eller något dåligt, utan det enda jag kommer ihåg är att den gick på TV1000 stup i kvarten när jag var liten och att jag som man gjorde på den tiden (ljusår innan streaming) ofta satt och tittade på den i brist på annat.

Jag hade helt glömt bort att vi bjuds på Brendan Gleeson som synnerligen otrevlig brottsling med sydstatsaccenten som gud glömde. Herre. Jesus. Den får Nicolas Cages tafatta försök att låta som om han är från södern i Con Air att kännas som rena Oscarskalibern. Jag hade också glömt att första kvarten är en ganska trevlig liten seriemördarthriller där en ilsken polis spelad av kunggubben Héctor Elizondo plockar fram alla polisfilmsklyschor till sin karaktär (komplett med en arg chef som skäller på honom i telefonen) – bara för att sen låta filmen förvandlas till ett allt annat än lyckat hopkok av högtflygande katastroffilm där svettiga typer i kontrollrum försöker hitta lösningar för att kunna landa planet utan att riskera fler människoliv, en slags flygvärdinna-variant av Passagerare 57 med Dum & dummare-stjärnan Lauren Holly som Wesley Snipes-substitut och någon form av smygande, hukande och otroligt långsam slasherfilm uppe i luften där Liotta tar i från tårna med sitt överspel. Visstja, vi bjuds också på några av 90-talets kanske sämsta CGI-effekter som riktigt skär i ögon och själ när flygplanet skrapar i byggnader i Los Angeles på ett sätt som för tankarna till mellansekvens ur något riktigt risigt dataspel anno 1992 längst ner i reabacken på Galne Gunnar.

Det här var en riktig nitlott. Bättre lycka med nästa filmval.