Marvel’s Spider-Man 2

När Marvel’s Spider-Man släpptes för några år sedan slog det ned som en mindre bomb i spelvärlden. Insomniac Games lyckades göra något som många länge väntat på: ett riktigt bra Spider-Man-spel som på allvar kunde mäta sig med superhjältesuccén Batman: Arkham Asylum. Några år senare fick vi dessutom Marvel’s Spider-Man: Miles Morales, som fungerade som en fortsättning och samtidigt gav Miles en mer central roll. Nu är det dags för nästa kapitel i serien och den här gången är insatserna högre än tidigare. För att skydda New York räcker det inte längre med en Spider-Man. Den här gången behövs två.

Handlingen utspelar sig ungefär ett år efter händelserna i Miles Morales. Både Peter och Miles försöker hitta tillbaka till någon form av normalitet efter allt de varit med om. Peters liv förändrades drastiskt efter att hans moster May gick bort och efter att ha blivit vräkt från sin lägenhet har han flyttat in i hennes hus i Queens. Samtidigt försöker Miles bearbeta förlusten av sin pappa, medan hans mamma uppmuntrar honom att acceptera hennes nya pojkvän. Precis som i tidigare spel ligger en stor del av dramat i hur svårt det är att balansera livet som superhjälte med livet som vanlig människa. Det är ett tema Insomniac redan visat att de hanterar skickligt och uppföljaren fortsätter på samma spår.

Marvel’s Spider-Man 2 kastar dock snabbt in spelaren i dramatiken. Det dröjer inte länge innan Peter och Miles ställs inför ett enormt hot när Sandman plötsligt löper amok i staden. Kort därefter uppstår ytterligare kaos när en transport med några av stadens farligaste brottslingar kapas. Exakt vad som ligger bakom händelserna tänker jag inte avslöja här, men det står snabbt klart att New York aldrig haft större behov av sina två nätkastande hjältar.

Inför uppföljaren fanns en oro hos mig att uppföljaren skulle kännas alltför likt sina föregångare. När expansionerna till den första titeln släpptes började jag nämligen uppleva en viss upprepning. Samma typer av brott dök upp gång på gång och även om nya prylar introducerades var det svårt att helt skaka av sig känslan av déjà vu. Lyckligtvis visar det sig snabbt att Insomniac haft fler idéer än så. Peter har till exempel utrustat sig med fyra mekaniska armar som kan skjutas ut från ryggen när situationen kräver det. Dessa påverkar inte bara striderna utan också hur han rör sig genom staden och fungerar nästan som en förlängning av hans vanliga rörelsemönster.

Den största nyheten är dock nätvingarna. Både Peter och Miles kan nu veckla ut små glidvingar under armarna och använda dem för att susa fram genom luften i hög fart. När jag först hörde talas om detta var jag lite orolig att det klassiska nätsvingandet skulle hamna i skymundan, men så är det verkligen inte. Istället kompletterar systemen varandra på ett väldigt naturligt sätt. Man kan svinga sig fram, kasta sig upp i luften och sedan glida vidare innan man återigen skjuter ut en ny lina. Resultatet är ett rörelsesystem som känns ännu mer dynamiskt än tidigare. Det är dessutom ett välkommet tillskott eftersom spelvärlden blivit större. Insomniac har utökat kartan och gjort New York mer omfattande än tidigare, men tack vare nätvingarna går det fortfarande snabbt att ta sig från en plats till en annan, särskilt när man utnyttjar de vindströmmar som finns utspridda i luften.

Marvel’s Spider-Man 2 är också det första spelet i serien som utvecklats helt med Playstation 5 i åtanke. Tidigare delar fanns även till Playstation 4 och behövde därför anpassas efter äldre hårdvara. Den här gången finns inte den begränsningen. Ett tydligt exempel är snabbresor. I de tidigare spelen fick man ofta se Spider-Man sitta på tunnelbanan medan nästa område laddades in. Här existerar inga sådana laddningsskärmar. När man väljer att resa till en annan stadsdel sker det nästan omedelbart och Spider-Man kastas direkt tillbaka ut i staden. Insomniac Games låter dig dessutom växla mellan Peter och Miles på ett sätt som påminner lite om hur Grand Theft Auto V hanterade sina huvudpersoner. Bytet sker direkt och ger en känsla av att båda hjältarna verkligen befinner sig i samma värld samtidigt.

Under min genomspelning stötte jag på några mindre tekniska problem, men inget som förstörde upplevelsen. Vid ett tillfälle förvandlades Spider-Man märkligt nog till en vit kub när jag bytte dräkt. Det såg ganska komiskt ut, men problemet försvann med detsamma efter att jag startade om spelet. Vid ett annat tillfälle tycktes demonstranter hålla upp skyltar utan att själva synas, vilket fick det att se ut som om skyltarna svävade genom staden.

Striderna har också utvecklats en hel del, särskilt när symbioten introduceras i berättelsen. När Peter kommer i kontakt med den förändras både hans personlighet och hans sätt att slåss. Plötsligt blir han betydligt mer aggressiv och brutal i sina attacker. Symbioten ger honom nya krafter som gör det möjligt att kasta omkring flera fiender samtidigt och slå ner dem med en kraft som nästan får en att undra om han glömt sin regel om att aldrig döda.

Utöver dessa nya förmågor finns också en mängd uppgraderingar att låsa upp. Både Peter och Miles har sina egna utvecklingsspår samtidigt som vissa förbättringar delas mellan dem. Genom att slutföra uppdrag och samla resurser kan man förbättra deras förmågor, låsa upp nya attacker och stärka de prylar de använder i strid.

Smygpartierna har också fått lite mer uppmärksamhet den här gången. Nu kan man till exempel skapa egna nätlinor mellan byggnader för att röra sig ovanför fienderna utan att upptäckas. Det gör det lättare att planera sina attacker och ger större frihet än tidigare. Även sekvenserna där man spelar som Mary Jane Watson har förbättrats. I det första äventyret var dessa partier ganska begränsade och ofta de svagaste momenten, men den här gången känns de mer genomarbetade. Mary Jane är mer aktiv och har fler sätt att hantera fiender, vilket gör att dessa sekvenser inte längre känns som ett avbrott från resten av spelet.

När allt är sagt och gjort tog det mig runt trettio timmar att nå platinumtrofén. Själva huvudberättelsen är kortare än så, men om man vill göra allt som spelet erbjuder landar speltiden någonstans runt 20 till 30 timmar. Trots att världen är större än tidigare känns Marvel’s Spider-Man 2 inte särskilt mycket längre, vilket delvis beror på hur snabbt man kan ta sig fram.

Sammanfattningsvis är Marvel’s Spider-Man 2 ett fantastiskt äventyr. Insomniac Games hämtar inspiration från flera klassiska Spider-Man-berättelser men lyckas samtidigt göra något eget av dem. Resultatet är en historia som känns både bekant och överraskande. Det finns fortfarande fler detaljer jag hade velat prata om, men för att inte förstöra några av spelets överraskningar låter jag bli. Istället nöjer jag mig med att säga att detta är ett spel du verkligen inte bör missa. Att svinga sig fram genom New York har sällan känts så här bra. Excelsior!