Sonic Frontiers

Sonic Frontiers känns lite som ett vägskäl för hela serien. Efter flera år av ganska ojämna 3D-spel väljer Sonic Team att testa något helt annat och släppa ut Sonic i en öppen spelvärld. Det är ett ganska stort steg, och det märks rätt snabbt att det här är ett spel som både vill mycket och inte riktigt alltid får ihop alla delar.

Allt drar igång när Dr. Eggman återigen petar i saker han inte borde, vilket leder till att Sonic och gänget hamnar på de mystiska Starfall Islands. Först ut är Kronos Island, en rätt dyster plats fylld av ruiner från något som en gång varit avancerat och levande. Tonen är betydligt mer nedtonad än vad man är van vid från Sonic, och det är faktiskt något jag gillar. Det känns mer eftertänksamt än vanligt, nästan lite melankoliskt.

Det som verkligen funkar är känslan av att röra sig i världen. Att få springa fritt som Sonic i en större miljö är precis så kul som det låter. Farten finns kvar, men används på ett annat sätt än tidigare. Istället för att bara rusa genom banor handlar det nu mer om att utforska, hitta saker och ta sig runt på sitt eget sätt. Det är lätt att fastna i det där, även när spelet i övrigt inte alltid levererar.

För världen i sig är ett problem. Den ser ganska tom och grå ut, och aktiviteterna upprepar sig rätt snabbt. Det är mycket springande mellan olika punkter där man gör liknande saker om och om igen. I början funkar det, men efter ett tag börjar man märka mönstret och då tappar det lite av sin charm. Det känns ibland mer som att man samlar grejer för sakens skull än att det faktiskt leder till något.

Striderna är också något nytt för serien. Sonic slåss betydligt mer än tidigare, och det finns ett system där du kan cirkla runt fiender, bryta deras försvar och kombinera attacker. Det är kul i stunden och ger lite variation, men det är inget som riktigt lyfter spelet. Det känns mer som ett första försök än något helt färdigt.

Däremot märks det direkt när Sonic Frontiers växlar över till de mer klassiska banorna. De så kallade Cyber Space-nivåerna är ofta höjdpunkterna. Här är tempot högre, designen tydligare och det känns mer som “riktig” Sonic. Kombinationen av 2D och 3D funkar bra, även om variationen inte alltid är på topp. Men när det klickar så är det riktigt kul.

Att äventyret är uppdelat på flera öar hjälper ändå till att hålla det intressant. Det finns ett tydligt mål i att rädda Tails, Amy och Knuckles, och varje ny plats ger åtminstone lite variation. Samtidigt går det inte att komma ifrån att strukturen upprepar sig ganska mycket, oavsett var man är. Något annat som är svårt att bortse från är det tekniska. Sonic Frontiers ser gammalt ut, helt enkelt. Texturerna är suddiga och världen har problem med att ladda in saker i tid. När man rör sig så snabbt som Sonic gör blir det extra tydligt, eftersom rälsar och plattformar ibland bara dyker upp framför en. Det drar ner helhetsintrycket mer än det borde.

Samtidigt finns det delar som verkligen funkar. Musiken, stämningen och den mer nedtonade tonen ger spelet en egen känsla. Berättelsen är inte särskilt stark, men den finns där i bakgrunden och växer fram lite i taget. Jag gillar också att Dr. Eggman inte tar lika mycket plats som vanligt, utan mer håller sig i bakgrunden.

Det är också ganska tydligt att Sonic Frontiers försöker göra mycket på en gång. Det slänger in pussel, strider, plattformande och små sidogrejer i en ganska blandad mix. Ibland funkar det bra, ibland känns det lite spretigt. Men man märker ändå att det finns en vilja att göra något nytt. Men trots alla problem så finns det något här som gör att jag fortsätter spela. Känslan av fart, friheten i världen och de klassiska banorna räcker långt. Det är inte ett spel som imponerar hela tiden, men det är ofta tillräckligt roligt för att man ska vilja fortsätta.

Sonic Frontiers är långt ifrån perfekt, men det är ett av de mer intressanta Sonic-spelen på länge. Det testar en ny riktning och visar att det finns potential i det här upplägget, även om det inte sitter helt än. Det är ett ojämnt spel, men också ett som faktiskt vågar försöka något annat, och det räcker ganska långt.