Dragon Quest III HD-2D Remake

Med 2016 års Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age åstadkom Square Enix något som de försökt med i över 30 år: att göra Dragon Quest stort i väst. Detta är nu tio år sedan. Många är vi som föll handlöst, där och då, för den elfte ordinarie installationen i vad som kan hävdas vara JRPG-genrens absoluta urmoder. För mig var det i det närmaste ett uppvaknande. Efter att ha fortsatt långt bortom eftertexterna, genom hela epilogen (eller spelets tredje akt, om du så vill), bestämde jag mig för att pilgrimsfärden nu måste inledas bakåt genom seriens historia. Det var lite som att upptäcka en ny favoritartist och plötsligt se att de har varit verksamma i 30 år och släppt 10 skivor som jag inte kände till.

Så började allting för mig.

Det första steget på just min personliga pilgrimsfärd inleddes, som med alla större resor, med ordentliga förberedelser. Via obskyra Reddit-trådar och äldre YouTube-filmer med två- eller tresiffrigt visningsantal kunde jag lära mig att Dragon Quest VIII och Dragon Quest V är bra för nybörjare i serien, men alla verkade ha sin personliga, underskattade, favorit i en i övrigt underskattad serie.

Här lades ett pussel som visade: spela först Dragon Quest elva, sen åtta (förslagsvis till Nintendo 3DS eller telefon) och fem (förslagsvis till Nintendo DS eller telefon). Men sen då? Ja, därefter blev resan klurigare. Orienteringskartan saknade plötsligt tydligt definierade kontroller. Square Enix har i och för sig varit duktiga på att bevara Dragon Quest-serien, men även om många av de äldre spelen funnits, och finns, att ta del av på App Store, Nintendo DS och Nintendo 3DS så måste även den mest inbitne erkänna att tuggmotståndet ökar ju längre bak i tiden resan går. I synnerhet då utvecklingen i övrigt har gått framåt. Rejält.

Att man nu bestämt sig för att lansera nyversioner av, vad det verkar, i princip hela Dragon Quest-serien innebär därför en välkommen underlättning. En plötslig hyrbilsfirma mitt på pilgrimsleden.

Allt gammalt blir nytt igen. Samtidigt kan man, när man spelar Dragon Quest III HD-2D Remake, inte göra annat än att förvånas över hur rigida och envisa man valt att vara i återskapandet av sin klassiker.

Det har nämligen, som tidigare nämnts, hänt grejer i rollspelsgenren, både vad gäller setting och mekanik. Med Persona 5 Royal erbjuder Atlus en 120 timmar lång blixtrande tango i mötet mellan ett nutida high school-liv i Tokyo och ett pärlband av inbrott i vårt kollektiva undermedvetna. Ubisoft-avhopparna Sandfall Interactive är med Clair Obscur: Expedition 33 noga att hålla spelaren på tårna genom inbakade, aktiva action-moment, turbaserade strider till trots.

Till och med Square Enix egen Octopath Traveler-saga erbjuder ett djupt tillfredsställande och modernt fighting-system där det gäller att konstant balansera, kompromissa, läsa varje given situation och handla därefter. Ett fighting-system som är så skickligt genomfört att det aldrig hann bli tråkigt under mina 144 timmar tillbringade i den överlägsna uppföljaren Octopath Traveler II.

Det rör sig alltså om generationer och generationer av till synes små iterationer och förbättringar som till sist resulterar i spelupplevelser som, var för sig, är så fulländade att genrens rötter – de turbaserade striderna – knappt känns igen. Inget av detta har man brytt sig om i Dragon Quest III HD-2D Remake. Att spela Dragon Quest är, nämligen, att komma hem. För, förutom de uppenbara skillnaderna – helt nyskapad, bländande vacker grafik i form av Square Enix patenterade HD 2D-estetik, ett nyinspelat orkestrerat soundtrack, röstskådespeleri och en lång rad quality of life-uppdateringar – är det mesta sig likt.

Hör bara på det här. Du är en hjälte i en fantasy-värld. I denna fantasy-värld finns onda monster som hotar att förstöra allt. Varför gör de det då? Därför att de är onda. Här finns inga komplicerande faktorer. Inga kärleksintressen. Inga triangeldraman eller politiska intriger. Inga motiv. Ondska är ondska och du är utvald att stoppa ondskan för att du helt enkelt är det.

Alltsammans är arketypiskt och klassiskt. När du går ut ur en stad så befinner du dig i en overworld och det är fråga om sekunder innan skärmen svartnar, musiken skiftar, och du plötsligt befinner dig i en turbaserad strid, vare sig du vill eller inte.

Om allt detta låter fruktansvärt förutsägbart och gjort så beror det på att det helt enkelt är det. Det var nämligen här allt började en gång i tiden, och hur du väljer att ställa dig till det faktumet är exakt vad som kommer att avgöra om du, i och med Dragon Quest III HD-2D Remake, lägger Dragon Quest-serien ifrån dig eller tar den till dig och låter den tatuera sin logga längst in i ditt hjärta.

För egen del är det sistnämnda som gäller. Det här är min julafton, för även om jag inte varit med om nästa års julafton än så vet jag ungefär vad som ska hända och i vilken ordning; vilken musik som kommer att spelas, vilken mat som ska ätas och hur högtiden liksom går till. Och jag vågar ändå påstå, efter att ha spelat majoriteten av Dragon Quest-spelen från början till slut vid det här laget, att det finns något oslagbart vilsamt i den där repetitionen.

Avståndet mellan hur starka positiva känslor jag känner för Dragon Quest III: HD 2D Remake och hur lite jag egentligen tycker att det finns att säga om spelet i sig, är slående, men återigen: att spela Dragon Quest är, för mig, att komma hem. Det finns sällan särskilt mycket att säga om saken. Det är helt enkelt skönt att släppa på axlarna, andas ut, ta av sig skorna och varva ned.

Du som spelade Dragon Quest III när det först begav sig i februari 1988 (är japan och har passerat 40 och) kommer att sitta i tårar oavbrutet, förutsatt att du älskade originalet då. Du som aldrig har spelat ett Dragon Quest-spel förut kommer förmodligen att känna starkt åt ett eller annat håll kring HD-2D Remake, men varför inte chansa?

Rent kronologiskt är trean det allra första spelet i serien och därmed en logisk och bra startpunkt. Varje installation står i och för sig på egna ben utan krav på några förkunskaper, men ettan och tvåan hänvisar konstant tillbaka till händelser i trean. Vad som däremot är slående (när man har spelat sig genom majoriteten av de elva ordinarie spelen) är hur barskrapad just trean känns.

Dragon Quest IV introducerade till exempel ett spännande berättargrepp där vi lär känna våra hjältar separat, var och en för sig, innan de till slut samlas i en och samma grupp för att fortsätta äventyret tillsammans (låter det bekant, Octopath Traveler?). Femman lät oss gå igenom alla stadier av att vara del i, att förlora och att bilda familj på ett briljant sätt som nästan känns ofattbart när man slås av att det ursprungligen släpptes 1992. Och sådär fortsätter det. Varje spel har sin egna lilla twist, förutom just Dragon Quest III. Detta är förstås inte nödvändigtvis något negativt. Ibland vill man ha ”mjukglass. Vanilj tack. Inget strössel. Strut. Nej, precis, inget strössel, ingen sås. Ja, jag är säker.”

Dragon Quest III HD-2D Remake tar ungefär 30 timmar att spela från början till slut. Om du vill sikta in dig på the true ending och se precis allt kan du räkna med det dubbla. Om du, som jag, fastnar så hårt på kroken att du bokstavligen lär dig det japanska språket för att (bland annat, ska ändå sägas) kunna spela Dragon Quest X som aldrig släpptes på engelska, ja då har du en livsförändrande pilgrimsfärd framför dig. En resa som kommer att ta dig till helt oväntade platser via det fullständigt ordinära. En resa som, ska det visa sig, leder hem.