Luna Abyss

Jag gillar hopkok. Jag gillar när spelutvecklare norpar sina favoritdelar ur sina favoritspel och kokar soppa på saker som vi redan upplevt, men via kreativt och fantasirikt blandande av manér, vinjetter, referenser, moment och olika spelmekaniska moment – hittar igen en originalitet som både känns igen, och framstår som fräsch. Splitgate Arena Reloaded är ett sånt spel för egen del. 1047 Games blandade Halo med Portal och voila – lyckades producera en multiplayershooter som är lika bekant som ny, och detsamma gäller ju exempelvis andra framgångssagor såsom Arc Raiders, Marathon samt Shovel Knight.

Studion bakom indietiteln Luna Abyss består av 16 stycken frilansande utvecklare som kallar sig Bonsai Collective och deras inspirationskällor blir supertydliga redan under de första fem minuterna av detta utmanande och framförallt explosiva actionspektakel. Luna Abyss är en mix mellan 2016 års Doom, Metroid Prime samt Nier: Automata, och utvecklarna försöker aldrig dölja det, hymla med det eller uppfinna ett hjul som redan rullat i årtionden. De har likt 1047 Games snarare hittat rätt i sin mix genom att acceptera det faktum att deras favoritspel fått stå mall för deras egen utveckling, och jag applåderar deras spännande mix.

Luna Abyss är ett FPS med ”Bullet hell”-egenskaper, precis som 2016 års Doom. Du axlar rollen som Fawkes, oskyldigt dömd och inspärrad galaxtant som sitter bakom lås och bom på månen Luna och måste nu försöka skjuta sig fri från all elak ohyra som befolkar denna ogästvänliga plats för att på ett eller annat sätt ta sig hem, igen.

Miljöerna är ofta enfärgat stilistiska och för tankarna till Metroid Prime 2 med kryddning från Doom the Dark Ages samt Bioshock 2. Det är stålgrått, jämnbrunt, lortigt, mörkt och olustigt på ett sätt som passar den domedagsaktiga atmosfären här. Fienderna är inte särskilt många åt gången, istället pangar de iväg mängder med projektiler mot dig som spelare vilket för mina tankar till Radiant Silvergun eller varför inte Ikaruga, där det mer handlar om att försöka sick-sacka genom oceaner av brinnande kulor än att faktiskt skjuta tillbaka. Du måste dock skjuta, i Luna Abyss, ofta och mycket. Mången bossfight har ett pusselement i sig likt Nintendos starkaste slutstriden och det gäller att hitta mönster via flertalet försök, för att hitta svagheter, undvika kulor och skicka iväg tillräckligt med hett bly för att döda, och avancera.

Utöver att hoppa, ducka, glida fram längs marken samt skjuta likt en dåre – kan Fawkes också använda sin vänsterhand som en änterhake, vilket är avgörande för att förflytta sig mellan olika svävande plattformar och klipphyllor, särskilt under spelets sista halva. Detta fungerar bra, känns lite som en mix mellan Bionic Commando och Bioshock 2, och gör ett bra jobb med att bygga ut den redan välbyggda skjutmekaniken.

Estetiskt finns det mycket Nier: Automata här och en smula Sida 51, och det gillar jag. Stilism möter brutalism i ett saligt (och lyckat) hopkok av idéer, fula monster och surrealistiska mardrömsepisoder. Storyn är inget att skrika sig hes över, levereras via rätt trista textstycken och det finnes en woke-tråd i den skrivna berättelsen som inte bara kändes ohyggligt malplacerad utan också bedrövligt fjantig. Huvudpersonen Fawkes pratar cirka fyra timmar in i äventyret med en fiende som kallar henne för ”She” varpå hon rättar en karaktär hon snart ska spränga till stoft med orden ”My pronouns are they/them”. Jag menar… Har vi inte kollektivt kommit förbi det där vid det här laget?

Minus en ganska trött story och ett par moment som blir enformiga, är det enkelt att fatta tycke för detta ambitiösa indiespel som dräller av personlighet och som utmanar på rätt sätt. Det är som alltid något väldigt belönande med att slunga sig i sidled för att undvika anstormande kulregn och mellan salvorna besvara elden med den kanske största puffra som syns till i ett FPS av den här typen sedan Master Chief slet fram raketstruten M41. Det finns tempo här, aggression och karaktär vilket räcker långt och utvecklarna har som sagt haft den goda smaken att tjuvkika både en och 122 000 gånger på tre fantastiska förebilder, vilket lett till ett snyggt och beroendeframkallande actionspel som absolut är värt din tid om du gillar titlarna som stått modell.