Stormen

Josephine Bornebusch nya Netflix-komedi är en uddlös pilsnerfars för Solsidan-dyrkare dränkt i trötta stereotyper.

Petter Hegevall
Stormen

Fin fjällhotellsägare i lazerblå sammetskostym fyller 45 och bjuder upp gamla studentkompisar. Instängda av en vildsint snöstorm måste de nu försöka uthärda en spritdränkt, vansinnig festkväll i Netflix senaste ensemblekomedi. Tyvärr doftar det uddlös, icke-originell pilsnerfars av alltihopa och karaktärerna är genomgående trötta komediklyschor med Solsidan-komplex.

Plattform Netflix Regissör Josephine Bornebusch Genre Komedi Längd 101 min Release 15 oktober

Josephine Bornebusch är en mångfacetterad, skicklig typ det. Kapabel skådespelare, habil regissör och väldigt bra manusförfattare. När hon är som bäst heter produktionen Älska mig samt Släpp taget, medan hon även doppar tårna i komediträsket och då gärna i den där pilsnertramsiga Åsa Nisse-grejen som Solsidan mestadels utgörs av samt den nya, stjärnspäckade Netflix-komedin Stormen. Här får vi möta en bunt rika, depraverade människor alla baserade på lagom trötta, slöa, slappa, uddlösa stereotyper som samlas i fjällen för att fira en specifik 45-årsdag. De ska tydligen vara gamla, goda vänner men den känslan infinner sig aldrig eftersom de så kallade skämten haglar i en takt som rimligast bör beskrivas som ”vansinnig”.

Vi har alla sett den här filmen förr, inte minst under fjolåret med den direkt hutlöst överskattade komedin Mountainhead, som baseras på i stort sett exakt samma grundidé. I Bornebusch fars-doftande version är den feminina homosexuella mannen ultrafjompig, ansiktet täckt av läppstift, den storslagna företagspampen pratar med så bred Östermalms-dialekt att det känns som en sketch från Galenskaparna och kvinnorna är antingen hysteriska eller extremt självupptagna.

Det finns en hipster också, jobbar i köket i toppluva och pratar enbart om rekreationsdroger (såklart) medan taxichauffören (Henke Dorsin) har flint + höstsvans och snusar alldeles för mycket. Stormen är så dränkt i svenska troper och så ointressanta karaktärer att det av den enkla anledningen aldrig blir roligt. Eller det minsta intressant. Ställer vi detta mot den gamla klassikern Tomten är far till alla barnen (som definitivt inte är något storslaget mästerverk i sig) så blir det så pinsamt uppenbart vilken menlös produktion detta verkligen är.

Den enda som verkligen fungerar här är Gustaf Skarsgård i rollen som Filip, eftersom han inte spelar över varenda vaken sekund (tvärtom) och därmed låter situationskomiken ske runt honom snarare än att den varje sekund ska flyga ut ur hans trut. Resten av Stormen ger jag tyvärr inte mycket för.

Stormen

Att göra vettig svensk komedifilm är bevisligen inte enkelt och det är såklart bra att någon försöker. Detta är dock vare sig originellt, intressant eller roligt. Tvärtom är det rätt jädra supertrist.

Se istället

Tomten är far till alla barnen, Sällskapsresan, Turist

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.

Inga kommentarer än. Bli först med att kommentera!