Runner

Reacher-stjärnan Alan Ritchson spelar Hank Malone, en före detta marinkårssoldat som efter pensionering flytt till Australien där han sörjer sin dotter (som dött i leukemi) och norpar jobb som moraliskt förkastlig transportör av allt från organ till smuggelgods. Owen Wilson gestaltar Ben Bishop, neurotisk dårfink som fått i uppdrag att frakta en lever till ett specifikt sjukhus i Brisbane där en sjuårig tjej ligger döende, i väntan på en donator. Tillsammans måste de nu försöka ta sig dit i tid medan en bunt svettiga MC-knuttar knutna till Brisbanes knarkkartell, gör allt i sin väg för att hindra dem och norpa levern i kylväskan.

Scott Waugh har tidigare regisserat Need for Speed samt The Expendables 4 och är därmed naturligtvis ingen vidare actionfilmsskapare. Han kommer från en karriär som stuntman och precis som gubbarna bakom exempelvis John Wick samt Extraction, har han såklart därmed massor av rutin gällande hur man bäst konstruerar hisnande actionscener.

Runner, som fantasifullt nog delar sitt otroliga namn med Gal Gadot-fiaskot, är en väldigt ordinär actionrulle. Ritchson är stor, våldsam, kapabel, stenhård medan Wilson är skraj, svag, orolig och använder humor för att avväpna sina eventuella motspelare. Tillsammans skapar de en duo baserad på motsatser och alla vi som kikat på Dödligt vapen, 48 timmar eller Last Boy Scout (eller någon av de andra 12 000 filmerna baserade på samma premiss) vet såklart hur dynamiken fungerar och hur manuset är strukturerat. Den första timmen är lättsamt flamsig. Hank är nykter alkoholist och han ristar sina avlidna dotters namn på ett hänglås, utöver det är allt ungefär lika allvarsamt som valfri John Cena-film.

Det ska dock sägas att Alan Ritchson är bättre här än vad han någonsin varit, med marginal. Faktum är att hans förmåga att spela plågad här, är riktigt bra. Han går aldrig för djupt, doppar vare sig fingrar eller tår i de mest typiska av troper när en karaktär är en sörjande suput med väldigt lite kvar att leva för. Ritchson bjuder på en mänsklig tolkning här med ett djup som filmen i sig egentligen inte tillåter.

Det finns också något (positivt) att säga om den sista akten och det våld som här trappas upp. När Waugh stramar till sitt berättande och förlitar sig på den hårdare tonen går Runner från en alldeles meningslös film till något som mer rimmar på Extraction. Kamerapanoreringarna är i det närmaste perversa i hur de lagts upp och stridskoreografin är fantastisk. Runner är inget mästerverk men det är en stundtals explosiv, blodig actionthriller med en storspelande Ritchson som här är ofantligt mycket mer trovärdig än vad han någonsin varit i Reacher.