Minecraft Dungeons II

Jag har ju precis som de flesta andra spelat Minecraft, såklart, men det vore direkt felaktigt att påstå att jag ägnat någon tid åt storyläget. Vi har istället haft en liten server med alla vi mogna män som passerat 30 där vi primärt byggt olika… Ja, vi kan väl kalla dem monument och mest snackat skit, lite som en supportgrupp där vi snackar skit och samtidigt låter de allra mest barnsliga sidorna av vår kreativitet få i det närmaste fritt spelrum. Ni får dra era egna slutsatser av det, helt enkelt. Därav var det ju lite av en ny och spännande upplevelse för mig att spela Minecraft Dungeons 2 som förstås inte alls går ut på att bygga ståtliga monument utan är en dungeon crawler i hack ’n’ slash-stil, precis som sin föregångare.

Det hela börjar i rask takt, ondskan hotar och vi måste genast fly ifrån Bläckfiskkusten till Djärvhamn. Men inte heller Djärvhamn är utan problem eller ens särskilt säkert visar det sig. Byborna (de dumma) står enade i sitt högsta råd och en attack har nu inletts i hela Övervärlden. Det låter ju förstås dramatiskt och det är förstås upp till dig som spelare att få stopp på de kräken. Utanför portarna har deras trupper samlats och tycks ansluta via mystiska revor som förstås är en sorts portaler eller maskhål och en attack verkar vara nära förestående. 

I Minecraft Dungeons II får vi också för första gången uppleva den nya dimensionen The Sift. Det blir alltså den fjärde totalt och den första nya på hela 15 (!) år. Det känns ju förstås lite spännande och att dessutom i egenskap av recensent få uppleva den före de flesta andra är onekligen lite speciellt. Jag är helt klart privilegierad. Det är en väldigt färgstark och ganska psykedelisk dimension med en väldig massa udda varelser och inte minst fiender, svårighetsgraden här är också något högre än i övriga spelet. Precis som det även gör i övriga dimensioner så är den också rolig att utforska, det finns lönndörrar, hemliga passager och annat där det ofta finns skatter och andra värdefulla föremål som kan vara till nytta. Så att ta sig tid att inspektera omgivningarna rekommenderas definitivt.

Grafiken är det egentligen inte mycket att säga om, det ser ju ut som Minecraft har gjort i alla år i princip och det fungerar ju bevisligen. Det är ett så pass ikoniskt utseende att Mojang nog inte törs peta i det för mycket. Huruvida det är snyggt eller inte är ju upp till var och en att bedöma, men för egen del är det ju inte något jag blir särskilt upphetsad över. Men det flyter på bra i 60 FPS, även på min rätt trötta Xbox Series S utan några märkbara svårigheter och det får väl ändå anses vara godkänt. Precis som i ettan så kör tvåan också Unreal Engine 4.

Inledningsvis är det ju rätt enkelt att mota bort alla dessa fiender som kommer emot en, men sedan stiger svårighetsgraden väldigt snabbt och det tar inte alltför lång tid innan jag får problem. De är snabba, kreativa, något som tvingar en att också vara kreativ själv för att besegra dem, och flera gånger kommer jag undan ett bakhåll med blotta förskräckelsen. Bra variation är det också på fiender redan tidigt in i spelet, det är ju förstås de zombies som vi lärt oss känna igen från Minecraft, men också mycket mer än så och fler än i ettan. De använder sig av pilbågar, magi, ren råstyrka, självmordsbombning och gift bland annat, så det finns väldigt många sätt att dö på, och då har jag inte ens nämnt alla nya varelser som dyker upp i den The Sift. Så detta gillar jag, det gör att alla dessa strider sällan känns särskilt repetitiva och det är tur med tanke på hur mycket sådant som förekommer. Många av dem är också väldigt kapabla att göra stor skada helt på egen hand, så det gäller att se upp. De respawnar också frekvent och slumpvis så det går aldrig att strosa runt och känna sig säker.  

Valutan som gäller är precis som vanligt i Minecraft smaragder och efter att ha hjälpt Djärvhamns köpman med att återfå sina grejer från de ondskefulla Fyborna kan du börja handla hos honom och även uppgradera honom med hjälp av skärvor som också samlas in längs vägen. När hans level höjs så dyker det upp nya, bättre vapen och fler sällsynta föremål som kan vara till din hjälp mot ondskan som är Högsta Rådet. Smaragder får du genom att döda fiender, men finns också i skattkistor och lådor runt om i omgivningarna. Det finns väldigt gott om dem så det kommer inte bli något problem att skaffa nya prylar. Skärvorna däremot är lite mer sällsynta men fås också oftast genom att dräpa specifika fiender. 

Vapen finns det gott om och under äventyrets gång så kan dessa både hittas och köpas, primärt används någon form av svärd, klubba eller givetvis en yxa för närstrid och pilbågar/armborst för både distans och närstrid. Vissa bågar är förstås bättre på distans och är kraftfulla, men långsamma och vice versa. Här går det också att boosta pilarna med olika medel, så som fyrverkeripilar som sprängs när de träffar en fiende och det är då god chans att någon i närheten också stryker med då av bara farten. Det finns heller ingen begränsning för vilka vapen du kan använda, det du hittar kan du utrusta direkt oavsett vilken level du befinner dig på.

TNT-lådor finns också lite här och där och är ett bra sätt att rensa bort en redig drös av dem, det gäller bara att inte stå för nära själv. Spelet är också snällt på så vis att du aldrig behöver leta efter pilar och de tar därmed aldrig slut, men när du skjutit så många som bågen i fråga har kapacitet för så måste du vänta en stund på att de fylls på, det tar inte jättelång tid men mitt i en intensiv strid känns de sekunderna extremt långa. Likaså gäller den läkande drycken som heller aldrig tar slut, men den måste också fyllas på en liten stund innan du kan hela dig själv med den igen. Så när hälsan är låg och en hel hord attackerar så blir det väldigt svettigt innan den går att nyttja igen, då vill det till att hoppa runt och så gott det går undvika att bli träffad, men ofta går det inte alls och jag får börja om. 

Via talismaner går det också att få vissa fördelar, via en sådan fick jag till exempel en liten hund som troget strider vid min sida som jag döpte till Puppy Raul. Ni som vet, ni vet. Han är inte värst stryktålig men förvånansvärt nyttig i strid, faktiskt och det går att göra honom tillfälligt starkare när det behövs med hjälp av magi. Försvarar honom med mitt liv gör jag också även om det också ofta är så att faktiskt är jag som tar kål på honom, men då dör han ofta lite av en martyrdöd eftersom han oftast i så fall faller offer för en TNT-låda som i samma veva nästan sopar rent. Han tar en väldig massa för laget, så att säga. 

Jag har haft väldigt roligt med Minecraft Dungeons II. Timmarna bara flög iväg och det är ju i regel ett bra betyg bara det, för någonstans är det ändå det viktiga när jag spelar – att jag har kul på vägen, även om det kritiska ögat förstås också hänger med. Det finns absolut mer utmanande spel i genren men detta är ofta också svettigt så det räcker och blir över, men mer rutinerade rävar i sammanhanget har kanske inte fullt så mycket att hämta här.

Det är heller inga krusiduller i menyer, utan allt är lättförståeligt och tydligt på ett sätt som kanske inte alltid är fallet, något som också förbättrats sedan ettan. Stundtals kan jag tycka att kameran är lite bökig, men det är egentligen inget som drar ner helhetsupplevelsen något. Roligt också att få se den nya fjärde dimensionen och utforska denna lite närmare. Det är lätt att komma in i och spelkontrollen är tämligen enkel att få kläm på, du behöver heller inte ha spelat det första för att uppskatta detta, men kanske får du en lite bättre upplevelse om du gör det. Själva storyn har dock inget att göra med det första spelet utan det är nu en helt ny berättelse vi får ta del av.