Fire Emblem: Fortune’s Weave

2019 års Fire Emblem: Three Houses är ett av de viktigaste rollspelen de senaste tio åren. Det är kanske inte det enskilt bästa taktiska rollspelet sett till finjusterad spelmekanik i själva striderna – då behöver vi jämföra med Triangle Strategy, Final Fantasy Tactics – The Ivalice Chronicles och Fire Emblem-seriens eget Engage – men det har andra kvalitéer som gör det helt omöjligt att slita sig.

I Three Houses får du iträda rollen som Byleth, lärare på Garreg Mach där Fodlans unga kungligheter och deras bästa krigare samlas för att, i lugn(!) och ro(!), lära sig att bli ansvarsfulla generaler, skickliga pilbågsskyttar och sexiga pegasusryttare. Det pågår en hel del dejtande också, vansinniga mängder tedrickande, och förstås intriger mellan elevhemmen som till sist leder till en storartat presenterad konflikt där ditt perspektiv, och i förlängning hela spelets historia, färgas kraftigt beroende på vems sida du väljer att stå på.

Det tog mig flera år att slutligen se tillräckligt mycket av Fire Emblem: Three Houses för att riktigt förstå alla sidor, alla perspektiv, och därmed till fullo inse hur stort och tungt det här Hercules-planet faktiskt är och hur imponerande det är att Intelligent Systems lyckas både lyfta, flyga och landa. Ambitionerna var helt vansinniga. Slutresultet: bländande. Inför Fire Emblem: Three Houses ska hatten av, helt enkelt. Ätas upp, ska den också.

Att det Nintendo Switch 2-exklusiva Fire Emblem: Fortune’s Weave nu landar och visar sig vara både större och mer ambitiöst på i princip alla sätt och vis gör mig därför rädd och orolig, men också peppad och lite kusligt fnissig. Det går att föräta sig även på den godaste av maträtter (pizza), ju, och när det nu finns åtminstone tre gånger så många karaktärer att rekrytera, tio gånger så mycket aktiviteter att ägna sig åt, ännu fler berättelser att följa, många, många fler sidouppdrag att lösa, en hel kontinent att upptäcka och hundratals olika statistikstaplar att förhålla sig till i en uppsjö av olika menyer – ja, då börjar det bli lite mycket, emellanåt.

Det här är ett långt, komplicerat spel med extremt många system och aktiviteter som alla kompletterar varandra, och som också kräver ofantligt mycket av spelarens tid, men huvudstrukturen och grundpremissen i Fire Emblem: Fortune’s Weave är egentligen ganska enkel. Allt har gått åt helvete och spelet tar således sin början kort efter världens undergång. Här får du skapa din egen karaktär (Eshmel, eller ”Oskar” i mitt fall) och spela dig genom några korta tutorial-uppdrag innan du anländer i ruinerna av Dagsion, huvudstaden i landet Dagda, där demonen Balor (icke att förväxla med Fields of Mistrias Balor) väntar med fyra av sina bästa så kallade Fire Lords: nämligen Cai, Leda, Dietrich och Theodora. Med hjälp av (fru?) Fortuna och Sothis, ett bekant ansikte från Three Houses, kan du spola tillbaka tiden fem år och se vad som hände genom ögonen hos en av dessa Fire Lords, eller alla fyra om du vill, och på så sätt försöka förändra nyckelögonblicken som ledde fram till att Balor vann över mänskligheten.

Ungefär så. Och här hittar vi genast det unika i Fortune’s Weaves berättande. Du väljer nämligen vem av Cai, Leda, Dietrich och Theodora du vill följa, och detta leder dig sedan ut på en drygt 20 timmar lång första del av spelet där du får kämpa dig genom briljanta taktiska rollspelsstrider och rekrytera och lära känna intressanta och karismatiska karaktärer samtidigt som du deltar i ett gladiatorspel, The Heroic Games, som utspelar sig under loppet av ett helt år. Därefter kan du gå vidare till del två av spelet, om du vill, men har då bara sett en fjärdedel av allt som finns att hämta i del ett. Är du med?

Ett bättre val är alltså, kanske, att spela lite i taget på varje enskild kampanj, eller beta av varje Fire Lord i sin helhet en och en. Det blir ett väldigt hoppande fram och tillbaka genom olika tidslinjer, men du kommer att stå starkare och bättre förberedd när det väl är dags att gå vidare i en mer linjär story-progression, och du kommer att ha ägnat så mycket tid i den här världen att du verkligen har hunnit lära känna varje karaktär och varje del av Dagdan på ett så intimt sätt att du genuint bryr dig om vad som händer.

Problemet, om det nu finns ett sådant, är bara att det blir väldigt, väldigt, väldigt mycket Fire Emblem. 200 gram oxfilé är ju toppen, till exempel. Man skulle nästan kunna äta 200 gram till. Men sen får det vara bra, väl? Här, i Fire Emblem: Fortune’s Weave, kommer det in en ny oxfilé var tionde minut. Här får du lite till, och lite till. Är du redan klar? Nej, nej, vi har vi lite mer här!

Tanken är säkerligen att man ska spela det här länge. Distribuera ut det över månader och kanske till och med år, precis som jag gjorde med Fire Emblem: Three Houses, och det är väl precis så jag skulle rekommendera att du tar dig an Fortune’s Weave. Låt det finnas med dig, spela en kampanj i taget, varva med andra spel i helt andra genrer, och ta det lugnt. Annars kommer du att drunkna i den rena densiteten som erbjuds här.

Inledningsvis är antalet rekryterbara karaktärer fullständigt överväldigande. De befinner sig överallt i huvudstaden, står och pratar med varandra eller tittar på varorna i någon butik. Slår dank utanför ett värdshus eller tittar mot horisonten i hamnen. Alla har olika krav som måste uppnås innan de ens vill överväga att rekryteras och följa med mig ut på slagfältet. Författaren Dante och den enorma bjässen Goliath blir snabbt två favoriter som jag börjar ge gåvor till (och bjuder ut på middag) så ofta det är möjligt, och det hisnar när jag tänker på att i princip alla karaktärer kan öka sin support level med varandra och därmed låsa upp scener som bygger vidare på relationen dem emellan.

Den rena mängden välskriven dialog som finns att hämta här är fullständigt vansinnig. Fortune’s Weave hittar alltid ett sätt att få mig att älska karaktärerna jag spenderar tid tillsammans med, oavsett om det är Catania som rider fram på sin struts och vinner en svår fight i sista sekund, eller om det är den unga tjejen Mu som hjälper Baccus att tvätta kläder av det enkla skälet att hon söker en fadersfigur i sitt liv.

Överlag verkar man särskilt intresserad av att berätta historier om föräldraskap. Så upplever åtminstone jag det, men det kan förstås vara så att jag av en eller annan anledning dras lite extra till Mu som blir mer eller mindre ignorerad av sin mamma, Leda som lever för att hämnas sin pappas mördare, eller Cai som vill vinna gladiatorspelen för att befria sin fängslade pappa, för det finns också gott om andra minnesvärda karaktärer, som piraten Kiroc eller den malplacerade tonåringen Peter.

Alltsammans berättas och får liv genom animerade karaktärsporträtt, fantastiskt röstskådespeleri och en effektiv mix mellan helt banala vardagssituationer, krockande livsåskådningar och bombastiska scener där allt ställs på sin spets. Varje enskild scen kan naturligtvis inte vara bra eller minnesvärd, men den rena mängden gör att varje karaktär som jag väljer att fokusera på växer och växer, precis som det ska vara i Fire Emblem. Att man lyckas även den här gången, trots storleken, trots ambitionerna, är nästan ett litet mirakel, men det påminner också stundtals om det lutande tornet i Pisa där jag bara väntar på att något ska rasa vilken sekund som helst.

I ett riktigt bra rollspel ska handlingen och karaktärerna synka med de spelmekaniska detaljerna. Det är som med en musikal. Det måste finnas en anledning till att skådespelarna på scenen brister ut i sång. En plötslig mollvariation i musiken kan ofta säga mer om karaktären än om hon hade förklarat med ord att hon känner sig… ledsen just nu, eller vad det kan vara. Fire Emblem: Fortune’s Weave är inget undantag. Varför kan just den där karaktären hela andra? Och varför trivs just den där karaktären med att gömma sig i skuggorna? Fire Emblem tycks alltid ha ett svar (även när det kanske bara existerar i min fantasi).

Att en av de fyra valbara karaktärerna i del ett, Leda, vars hela liv kretsar kring att hitta och ha ihjäl sin fars mördare, är bäst i hela spelet på att bli kompis med andra tack vare den spelmekaniska detaljen att hon kan buffa andra genom att spela musik, är ett exempel på när det här funkar som bäst. En till synes enkel detalj berättar plötsligt något mycket, mycket större. Jag, som spelare, förstår att Leda hade kunnat leva ett väldigt lyckligt liv om hon bara kunde ta av sig skygglapparna, släppa sin maniska jakt och se hur mycket hon faktiskt har omkring sig – och plötsligt är även de turbaserade, taktiska striderna en viktig del av berättandet.

På tal om turbaserade strider så introducerar Fortune’s Weave fritt utforskande i dungeons där det gäller att leta efter skatter och material samtidigt som man drabbar samman med fiender i traditionella rollspelsstrider. Det är ett snabbt och effektivt sätt att levla upp sina karaktärer, men också en underutvecklad del av spelet som bleknar i jämförelse med exempelvis Metaphor: ReFantazio där exakt den här loopen utforskas med betydligt roligare och mer varierat resultat. Kanske är det därför man har adderat funktioner som gör att varje strid kan snabbspolas eller helt hoppas över.

Ovanstående för mig förresten osökt (nåja) in på en viktig poäng, eller åtminstone ett faktum som bör tas upp. Den huvudsakliga loopen i Fire Emblem: Fortune’s Weave ser nämligen ut så att du får reda på att du ska utkämpa nästa stora slag i gladiatorarenan ett visst datum, ofta flera veckor framåt i tiden. Det innebär att du kan ha uppemot 170 rundor (turns) att spendera som du vill innan du måste fortsätta till nästa kapitel. Om du funkar lite som jag så kommer du förmodligen åtminstone inledningsvis att vara extremt sparsam med dina rundor och tänka att det gäller att välja varje steg i processen med omsorg, och visst, om du gör det så kommer du relativt snabbt att stå där med extremt starka karaktärer, men efter ett par kapitel landade jag i att jag aldrig någonsin kommer att nå eftertexterna om jag inte börjar använda åtminstone några av spelets många auto-funktioner som gör det möjligt att snabba på processen. Det går till exempel att snabbspola raka vägen till nästa huvuduppdrag, och då välja i grova drag vad du vill att dina karaktärer ska fokusera på under tiden.

När jag slutade vara så noga med varje runda och började fokusera på det jag faktiskt tyckte var intressant – för att sedan snabbspola till nästa stora strid – blev tempot i spelet mycket bättre för mig, och jag tror att det är meningen att man ska uppleva Fortune’s Weave på det här sättet. Samtidigt är det förstås svårt att veta, för här finns så många menyer, så många statistikstaplar, så många byar att besöka, så många punkter på kartan att genomsöka, så många karaktärer att ge gåvor till, så många träningspass att genomföra, att det blir absurt bortom alla gränser, men samtidigt: allt finns ju där av en anledning.

Och här någonstans har vi väl det enda som egentligen drar ned Fire Emblem: Fortune’s Weave från en solklar fullträff till den snäppet lägre nia jag ändå landar i. Det finns helt enkelt för mycket spel som står i vägen mellan mig och alla de fantastiska ögonblick som finns att hämta här. Det finns gott om stunder som får mig att gapskratta, scener som ger mig ont i magen, stunder som ger mig andnöd och ögonblick som får det att fuktas i tårkanalerna, men jag kan aldrig riktigt släppa att jag nog borde vara lite extra fokuserad på att förbättra min social link med Noctula istället för att snabbspola till nästa stora story-ögonblick, eller att jag specifikt borde ägna tid åt att levla upp Catanias bågskytte från C- till B-ranking istället för att låta slumpen avgöra. Och då blir jag fast i ännu en helkväll av Football Manager Simulator-traskande som äter timme efter timme.

MISSIL, som ju gick live dagen efter lanseringen av Fire Emblem: Fortune’s Weave, fick en kod av Nintendo den 17 september och jag har därmed inte haft veckor på mig att i lugn och ro fullständigt förkovra mig i precis allt vad Dagdan har att erbjuda. Det vill jag vara helt öppen med. Jag har däremot hunnit spela tillräckligt mycket för att få en bra och tydlig bild av vad som erbjuds här, och jag vet redan nu att jag kommer att fortsätta spela Fortune’s Weave under lång tid framöver, lite i taget, precis som jag gjorde med Three Houses. Jag tycker mig känna även den här gången att det är rätt sätt att uppleva Intelligent Systems fenomenala rollspel på.

För det är med Fire Emblem och dess evinnerliga längd som det är med dag-TV, lite grann. Man känner sig lite lätt arbetslös och hittar en serie som man gillar, och man tittar på ett nytt avsnitt imorgon också, och dagen efter det, och plötsligt undrar man om det finns något fall som Hercule Poirot inte klarar att lösa(?). Alla avsnitt är inte fem rungande plus, förstås, men ibland brinner det till, och som det då brinner. Om du älskade Fire Emblem: Three Houses till Nintendo Switch så är Fire Emblem: Fortune’s Weave förmodligen en fullgod anledning att skaffa en Switch 2, om du inte redan har en. Om du däremot inte har spelat Fire Emblem: Three Houses ännu men är nyfiken på serien i stort så hade jag börjat där.