Teenage Mutant Ninja Turtles: Empire City

Det finns något nästan rörande i att kliva in i Teenage Mutant Ninja Turtles: Empire City. För när man i vuxen ålder får återse gamla hjältar från förr blir det nästan alltid en nostalgikick som heter duga, oavsett om hjältarna tillhör människosläktet eller råkar vara muterade sköldpaddor med vapen, attityd och en närmast religiös relation till pizza. Nu är det förstås långt ifrån första gången vi får återförenas med det heroiska sköldpaddsgänget, men det är första gången i VR. På gott och ont.

För det här är ingen smärtfri upplevelse. Långt därifrån. Men med det sagt finns det ändå en särskild sorts barnslig magi i att dra på mig VR-headsetet och för några timmar låtsas vara en av de där gröna, pizzaälskande hjältarna som trots allt var med och formade delar av ens barndom. Det är fånigt. Det är charmigt. Det är ibland till och med lite vackert. Tills det inte är det längre. Och då vill jag bara kasta hela barndomen genom närmaste virtuella tegelvägg.

Spelet är utvecklat av Cortopia Studios och placerar spelaren i ett förstapersonsäventyr där man får bli sin egen version av en Ninja Turtle, antingen ensam eller tillsammans med upp till tre andra spelare i co-op. Varje karaktär har sin egen stil, precis som i serierna, med egna rörelsemönster och ett fokusläge som ska ge striderna lite extra taktisk krydda. Handlingen är däremot flortunn. Staden ska skyddas mot en skamlöst variationsfattig uppsättning fiender, och mycket mer komplicerat än så blir det egentligen aldrig.

Kloakerna fungerar som spelets hub, eller kanske snarare som ett laboratorium där jag kan växla in skrot jag samlat på mig mot prylar, färdigheter och uppgraderingar. Det finns dessutom en hejdlös mängd samlarföremål att springa efter, som kassettband, schackpjäser och ritningar. Dessa kan sedan användas för att bygga ut storyn och tillverka diverse grejer som inte går att hitta ute i spelvärlden. Det låter mer levande än vad det faktiskt känns.

Men när Empire City fungerar, då fungerar det faktiskt förvånansvärt bra. Framför allt är parkour-systemet spelets stora behållning. Att klättra, hoppa, svinga sig fram och röra sig över stadens tak ger stundtals precis den känsla jag vill åt. Smutsig serietidnings-New York-romantik, neonljus och ungdomligt hjältemod med knäskydd. Det är här spelet, kanske inte briljerar, det vore väl att ta i, men det levererar ändå värde, som det så vackert heter i mötesrum där själen långsamt lämnar kroppen.

Jag känner mig snabb. Smidig. Nästan cool. Så där löjligt, boomeraktigt cool som bara en Ninja Turtle kan få en att känna sig när man står hemma i vardagsrummet och viftar med armarna som en överkoffeinerad pantomimartist. Parkouren passar VR-formatet väl. Det finns stunder när kroppen faktiskt tror på illusionen. När hjärnan accepterar att jag är där uppe på taken, mitt i den där smutsiga superhjältefantasin där varje gränd döljer både fara och smält ost.

Och så var det förstås nostalgin. Den gör sitt till. För den som växte upp med sköldpaddorna är det svårt att inte bli knäsvag, att mjukna lite i mimiken när alla välbekanta byggstenar faller på plats. Vapnen. Attityden. Brödraskapet. Den eviga känslan av att New Yorks mest kvalmiga bakgator alltid döljer både hot och peperoni. Det är inte subtilt, men det ska det inte heller vara. Teenage Mutant Ninja Turtles har aldrig handlat om några finstämda nyanser. Det handlar trots allt om mutanter, ninjor och sköldpaddor. Det är inte Ingmar Bergman direkt.

Tyvärr börjar den ljuva nostalgikaramellen ganska snart att smaka surt. För bakom den charmiga ytan finns ett spel som alldeles för ofta känns ofärdigt, repetitivt och lite väl tomt. Uppdragen börjar flyta ihop. Striderna går snabbt på rutin. Fokusläget behöver man knappt använda om man är en någorlunda ruttad spelare, framför allt inte med Raphaels löjligt kraftfulla nunchakus i kombination med den rejält risiga fiende-AI:n, och miljöerna känns mer som en kuliss av New York än en riktig stad.

Det saknas puls. Det saknas liv. Det saknas den där känslan av att staden faktiskt existerar. Empire City borde kännas som en myllrande skådeplats full av fara, kaos, rörelse och märkliga nattliga möten. I stället känns den stundtals som en temapark efter stängning. Nostalgin värmer, absolut, och det 80-talsfunkiga soundtracket hjälper också men även nostalgi har en smärtgräns. Till slut räcker det inte att man älskar sköldpaddorna. Spelet måste också älska sin egen värld tillräckligt mycket för att göra den levande. Där misslyckas Empire City för ofta.

Och så har vi buggarna. Det är sällan total katastrof, men ofta tillräckligt irriterande för att rycka en ur illusionen. I VR är det där extra känsligt. När världen hackar, fiender beter sig märkligt, träffar mig genom väggar eller när rörelser inte riktigt registreras som de skall, då försvinner magin snabbt. Plötsligt är jag inte längre en Ninja Turtle. Jag är bara en medelålders herre med enorma plastglasögon på huvudet som står hemma i vardagsrummet och svär åt ett virtuellt räcke.

Och visst, vi är tragiskt nog vana vid att spel släpps i ett skick som för bara några år sedan hade betraktats som pinsamt. Det har blivit mer regel än undantag. Men det betyder inte att man ska sluta reagera på ofoget. För det här är helt enkelt för dåligt. Särskilt när själva grundidén är så pass stark. Det finns ju något här. Parkouren är rolig. Nostalgin fungerar. VR-formatet passar oväntat bra för ett Turtles-spel. Potentialen finns tveklöst där.

Det är därför det känns så synd. Teenage Mutant Ninja Turtles: Empire City lyckas aldrig riktigt lyfta från sin egen potential. Det blir ett spel som stundtals får mig att le fånigt, men nästan lika ofta får mig att sucka tungt. Ett spel där barndomens hjältar visserligen får kliva in i VR-världen, men där de också snubblar över tekniska brister, repetitiva uppdrag och en stad som aldrig riktigt vaknar till liv.

Det mest frustrerande är att Empire City inte är en stinkande katastrof från kloakerna. Det är snarare en halvljummen pizzabit som jag ändå äter upp, eftersom jag en gång i tiden älskade smaken. Jag vet att den kunde ha varit bättre. Jag vet att osten har stelnat lite. Jag vet att botten är seg. Jag vet att svampen har bytts ut mot burkchampinjoner. Men någonstans där under finns fortfarande något bekant, något mjukt, något som påminner om en tid då världen var enklare och hjältarna bar pannband.