Mucka inte med bonden

Fan! Nu är jag där igen. Står och stampar iklädd enbart denim, som Sverker Olofsson vis Plus-tunnan. ”Ska dehh vao på de hiäääer viseh? Ska de deehh? Vaa!? Ska de deeh!? Naturligtvis ska det inte det. Hollywoods idiotgrej när man tar en superintressant historisk händelse och gör actionfilm av det, men hittar på en stor del av storyn, är verkligen inget nytt – men just nu driver det mig till vansinne.

Efter att ha blivit besviken på Bourdain-rullen Tony där 70% är rent påhitt, var det ikväll dags – igen. Bourne Ultimatum-gubben Greengrass (som är en genuint superb regissör) har filmatiserat bondeupproret i Essex, 1381. Blodigt, mörkt, våldsamt – en väldigt dramatisk del av brittisk historia. med fokus på väldigt. med stort V. Dubbel-V, till och med. Wäldigt Wåldsamt. Jag är verkligen ingen fena på historia men har läst en bok om detta vansinne för 10-15 år sen och minns då hur jag tänkte ”Satan vilken film detta skulle kunna bli”. Vilket det hade kunnat bli. Om nån behandlat inte minst Wat Tyler (ex-pilbågssktt i Hundraåriga kriget och alldeles stenhård) med den respekt som historien förtjänar.

Greengrass ville knyta ihop verkligheten med dikt, istället. Bevisligen. Garfield spelar en plågad, sorgsen, tystlåten superbonde som kan döda allt och alla, och visar sig vara någon slags version av Robin Hood, också? Vilket vanvett. Någon borde tagit Greengrass åt sidan under produktionen och ruskat om gubben så ordentligt att han bara skärpt sig, där och då. Om det inte hade hjälpt – upp med en normallång bit regelvirka och hamra bröstryggen 800 gånger.

Nåväl… Allt är inte dåligt i The Uprising. Verkligen inte. Det finns förtjänster att finna i denna fina film, också. Inte minst det grisiga, snygga fotot. Recensionen läser du här.