Mina nio viktigaste album

Du vet hur det är. Viss musik som på flera sätt format oss minns vi kanske knappt, idag. Annan musik har stannat kvar, hängt med – funnits där genom alla tänkbara år. När Blindman® tipsade om My9albums.com surfade jag dit och trodde såklart att jag på två minuter skulle kunna lyfta in mina nio viktigaste skivor. Det tog två dygn, skulle det visa sig. Jag har valt, valt om, valt igen, valt om, rensat, börjat om, valt om, valt, valt igen. Ett tag kändes det lite som om jag var på väg att bli fullständigt galen. Nu är den klar. Mina nio viktigaste album och det som är gemensamt för så många av dem och min resa genom dem, med dem, tillsammans med dessa skivor – under alla år, är att de på ett eller annat sätt format mig som musiker. För även om trumpinnarna på grund av dubbelsidig tinnitus lagts på hyllan, spelade jag ju i 30 långa år.

Som Sabbath-diehard-fan är jag udda, jag vet. För jag gillar inte riktigt Ozzy-åren med Black Sabbath. Jag gillar Ozzys sologrejor och då primärt No Rest, men jag gillar inte riktigt hans insats med Butler, Ward och Iommi, vilket är lite som att svära i kyrkan, jag vet. Bättre blev det när lille Ronny-james klev in i hans ställe och de brände av Mob Rules, som är deras mästerverk – epos, bästa samlade spår, om du frågar mig. Purple säger sig självt såklart, sanslös skiva, sanslöst band. Maiden samma sak. Jag fastnade för Iron Maiden redan som sjuåring då min fyra år äldre styvbror Peter introducerade mig för Numer of the Beast. Jag var fast direkt. Mitt första band (som trummis, jag började spela bas men var avskyvärt dålig) spelade uteslutande Maiden-covers. Älskar bandet. Älskar Piece.

American Football var det gamla MISSIL-kollegan som spelade för mig för första gången, samma år som den släpptes. Jag hatade den först eftersom jag tyckte att Mike Kinsellas sång var genomsur. men jag lärde mig uppskatta all den känsla och de högst märkvärdiga melodierna som deras midwest-emo definierade. Idag anses debuten som ett av de där odödliga mästerverken, och med all rätt. Naked var det också Wiborgh som spelade för mig för första gången, fastnade direkt och fastnade inte minst för storyn om bandet som precis fått sitt genomslag och innan de hunnit åka på sin första turné, löstes dem upp, försvann. Återförenades aldrig. Gick upp i rök.

Dream Theaters Images and Words köpte jag och barndomspolaren Bosse för fritidsgården Morenska Villans ”CD-budget” på lokala Skivhörnan samma dag som den släpptes, efter att ha hört Pull Me Under och Another Day på MTV (Headbanger’s Ball). Makalös skiva som fick mig att börja älska progmetal. Tool introducerades jag till veckan efter Undertow släppts av klasskompisen Johan-G, har älskat sen dess och Lateralus är på flera sätt den mest anmärkningsvärt snillrika metalskivan som någonsin spelats in, i mitt tycke. Dave Matthews Bands mästerverk upptäckte jag efter att de spelat singeln Crash hos Letterman, har sen dess varit (och kommer för evigt att förbli) en av mina mest älskade skivor och ett av mina favoritband.

Zepp håller jag som världens bästa band, alla kategorier och Bonzo som min favoritmusiker någonsin. Graffiti är deras ”experimentella” utsvävning och även om jag dyrkar I, IV och II, är det Physical som jag alltid slänger på när jag vill höra Page, Plant, Jones och Bonham briljera. Hur ser dina nio ut?