Nio album som formade mig…

Jag är verkligen inte något större fan av trender på sociala medier. Det ska gudarna veta, men ibland dyker det upp något som faktiskt känns rätt kul. My9Albums tillhör definitivt den kategorin. Ett koncept där man väljer nio album som format ens musiksmak och personlighet och får ut en samlingsposter.

Problemet är naturligtvis att välja bara nio. Hur ska man kunna sammanfatta ett helt liv av musiklyssnande i blott nio skivomslag? Men efter mycket vånda landade jag till slut i dessa nio. Det är stenhårda syntar, rejäla riff, industriella oljud, svenskt vemod, magnifikt mangel och mysig melankoli. Nio album som på olika sätt varit med och format mitt musikaliska DNA.

Och eftersom vi ändå håller på med musikaliska livsbokslut har jag lagt till en liten bonus. En spännande twist. Från varje album har jag valt en låt som ska spelas på min begravning. Ibland för att den är vacker, ibland för att den är synnerligen passande och ibland enbart för att jävlas med de efterlevande.

Då kör vi. Eller ja, inte begravningen alltså. Den kan väl kanske få vänta ett litet tag till.

Perfektion i svart. Här lyckades Depeche Mode göra elektronisk musik som var erotisk, hotfull, melankolisk och fullständigt oemotståndlig. Nio låtar. Inte en enda svag sekund. Inte en tillstymmelse till halvmesyrer. Martin Gore och grabbarna satte ribban så förbannat högt att de inte ens själva lyckats nå dit igen. Världens bästa platta, med världens bästa låt, av världens bästa band.

Spelas när jag kastat in handduken: Enjoy the Silence
Äntligen får alla uppleva något de förmodligen längtat efter i åratal. Att jag håller käften. Själv får jag också njuta av tystnaden. En win-win.

Svenskt vemod har aldrig låtit större. Jocke Berg och hans kumpaner förvandlade utanförskap, ångest och längtan till någonting närmast monumentalt. Och 747? Herregud. En låt som fortfarande får tiden att stanna. Kent var aldrig bättre än så här.

Spelas när jag kastat in handduken: 747
En sista avgång utan returbiljett. Här får folk faktiskt gärna gråta en skvätt. Jag kommer inte att hålla det emot någon. Det vore dessutom ganska fint om ett helt rum satt och snyftade till Jocke Bergs stämma. Jag tänker åtminstone ta åt mig äran.

Bruce Dickinson, Steve Harris galopperande bas och dubbelgitarrer som kunde väcka döda. Här finns allt som gjorde mig förälskad i metal. Omslaget skrämde vettet ur en och annan förälder också. Vilket naturligtvis bara gjorde saken bättre. Att hårdrock kunde vara så här teatralisk, melodisk och samtidigt sparka så in i helvete mycket röv var en uppenbarelse.

Spelas när jag kastat in handduken: Hallowed Be Thy Name
En dödsdömd mans sista tankar. Kan knappast bli mer passande. Dessutom vill jag att prästen, om en sådan nu finns på plats, ska tvingas sitta och lyssna på Bruce Dickinson i drygt sju minuter innan han får fortsätta med sitt.

Betonghårda beats, iskall precision och en attityd som osade tokröj. Front by Front fick mig att inse att elektronisk musik kunde vara nästan lika brutal som livet självt. Och Headhunter? Fortfarande en av de mest kompromisslösa dansgolvsklassiker som någonsin spelats in.

Spelas när jag kastat in handduken: Terminal State
Någon gång under ceremonin måste vi ha lite gammal hederlig EBM också. Folk som stampar takten med allvarliga miner och diskreta svarta slipsar. Extra plus om begravningsentreprenören kör igång en moshpit nere vid sakristian. Det vore ett värdigt sätt att hedra mitt tveksamma minne.

Knappt 30 minuter av musikaliskt övervåld. Inga ballader, inga kompromisser och absolut ingen återhämtning. Bara riff efter riff som försöker slita huvudet av dig. Angel of Death, Postmortem, Raining Blood. Jag vet fortfarande inte om någon har spelat in en mer skoningslös metalskiva.

Spelas när jag kastat in handduken: Raining Blood
När kistan ska bäras ut. Full volym. Inga diskussioner. Om någon släkting får hjärtklappning på kuppen får det betraktas som en ren bonus.

Här blev thrash metal så mycket mer än bara hastighet och aggression. Fade to Black, Creeping Death, For Whom the Bell Tolls. Melodierna, dramatiken och framför allt riffen sitter fortfarande fastetsade i ryggmärgen. Metallica var unga, hungriga, förbannade och fullständigt briljanta. Fyra killar som lät som om de försökte riva hela världen med sina instrument. Och lyckades nästan. Lasse som spelade på toppen av sin förmåga. Enligt Hegevall, en trumvirtous som med sitt patenterade dubbeltramp sopade banan med all tänkbar konkurrens.

Spelas när jag kastat in handduken: For Whom the Bell Tolls
Klockorna ringer. Basen mullrar. Domedagen närmar sig. Betydligt värdigare än någon trött psalm om blommor och skit som ingen jävel kan texten till. Dessutom har kyrkan redan klockor, så här finns utmärkta möjligheter till samarbete.

Fem fullständigt dysfunktionella typer från Los Angeles som lyckades skapa den ultimata hårdrocksskivan. Skitigt, farligt, svängigt och proppfullt med odödliga låtar. Slashs gitarr, Duff McKagans bas och Axl Roses vansinnesskrik. Med en doft av Jack Daniel’s, cigg och one night stands.

Spelas när jag kastat in handduken: Paradise City
Ta mig till paradiset, tack. Gärna med grönt gräs, vackra människor och en välfylld bar. Finns det ingen bar kan ni lika gärna skicka mig åt andra hållet. Där liras det förmodligen bättre musik dessutom.

Inte så mycket en skiva som en psykos. Trasiga maskiner, förvridna röster, industriellt oväsen och ett satans tryck i grejerna. Skinny Puppy visade mig att musik inte nödvändigtvis behövde vara vacker, begriplig eller ens särskilt trevlig. Ibland räckte det alldeles utmärkt att den fick en att känna sig lätt mentalt störd. En fantastisk upplevelse.

Spelas när jag kastat in handduken: Grave Wisdom
Gravens visdom. Det vore ju direkt tjänstefel att välja något annat. Några minuters industriell mardröm för att påminna de närvarande om att jag aldrig varit vid sunda vätskor. Med lite tur lackar någon på första bänkraden ur och undrar hur i helvete jag fick lov att bestämma musiken själv till den här showen.

Om melankoli vore en olympisk gren skulle Robert Smith ha fler guldmedaljer än någon annan. Disintegration är storslagen, romantisk och så bottenlöst sorgsen att ord inte räcker till. Men framför allt är den oerhört vacker. Här finns ett mörker som aldrig går att lämna och melodier som fortfarande gör ont på riktigt. En skiva att drunkna i. Omöjlig att ta sig ur.

Spelas när jag kastat in handduken: Pictures of You
Här tystnar skämten och den uppsluppna stämningen. I vördnad för en av de vackraste låtar som någonsin spelats in. Om någon ska minnas mig genom fotografier, gamla historier och en och annan salt tår så finns det inget bättre soundtrack. Robert Smith får sista ordet. Som sig bör.

Herregud. Det finns förstås hundratals album som hade kunnat platsa här. Skivor jag spelat sönder, älskat, glömt bort och återupptäckt. Det gör på riktigt ont i min redan sargade själ att lämna dem utanför. Men de här nio har på något sätt alltid funnits med. De har format min smak, påverkat vad jag letar efter i ny musik och förmodligen gjort mig till en ganska hopplös människa att dela Spotifykonto med.

Begravningsmusiken? Jag misstänker att kombinationen Slayer, Skinny Puppy och Guns N’ Roses kanske inte landar helt friktionsfritt hos prällen med tillhörande lokal kyrka. Men det är trots allt min begravning. Och försöker någon ondskefull jävel smyga in Coldplay stryker jag vederbörande ur testamentet. Om jag så ska behöva återvända från dödsriket för att ta hand om den postuma administrationen.

Vilka nio album har format dig? Och framför allt. Vilken låt vill du att de lirar när du själv checkar ut?