Marie kåserar om bossar

Personligen älskar jag bossar. Några av mina favoritspelögonblick, genom tiderna, är bossfighter. När Psycho Mantis läste mina tankar i Metal Gear Solid var jag så imponerad att jag nästan kräktes på pojkrumsgolvet. När jag ryckte tag i Bowsers svans och slungade den övergödda dödsmetallödlan åt helvete i Super Mario 64 tjoade jag högt precis som när samurajjäveln i Burning Fight till slut fick smaka tillräckligt med stövel för att inte kliva upp nåt mer. The End i Snake Easter. Spider Mastermind i Doom (1). Hydran i God of War. Den trehövdade alienormen i Half-Life. Moderhjärnan i Metroid. Bloatern i gympahallen i The Last of Us. Det finns så oförskämt många bra bossar. Så många. Så många.

Marie däremot vill inte se dem. Schas! Bossjävel, skriker hon och önskar sig enbart enkla, små fiender som viker hädan av hennes blotta åsyn. Krönikan, som vi precis publicerade, borde du absolut ta del av. Den är sådär nostalgidränkt, personligt knorrig och härlig som Maries texter alltid är. Läs här!