Visan om de lösa tangenterna

Det hela började för så länge sen att jag nästan hade glömt bort det. Och trots att preskriberings tiden passerat för länge sedan blev jag självklart påmind av mannen som aldrig glömmer, vår käre chefredaktör Herr Hegevall redan efter första dagen här på MISSIL. De där förbannade tangenterna som blivit min hörnsten att dra. Mitt ständiga ok i livet. Men jag har trots allt lovat att berätta denna hemska historia för alla er som helt missat denna världshändelse så nu mina damer och herrar tycker jag att vi sätter oss i en ring, en sådan där hippie-ring där man håller varandra i händerna så det producerar extra mycket handsvett för nu ska morsan berätta visan om de lösa tangenterna.

Det var en mörk höstkväll i november då Majsan slog sig ner vid sin dator och scrollade runt på tekniksidor på jakt efter ett sådant där ultratjejigt tangentbord som lyser som en slaktad enhörning i regnbågens alla färger. Jag vet inte vad det är med mig och neonlampor men de gör mig glad som en tre åring som fått sockervadd för första gången eller en kille som fått klämma på sin första uppsättning bröst i tonåren. Jag blängde surt på mitt dåvarande tangentbord som bara var vuxet och svart och tänkte att om du bara hade lysande tangenter så skulle mitt liv vara komplett. Den svarade mig genom att fortsätta vara vuxen och svart och jag log elakt i skenet av lampan när jag fick ögonen på det jag sökte på skärmen.

Nu du ditt gamla mök har du satt din sista potatis, nu blir du snart utbytt elakskrattade jag och önskade för en sekund att jag haft en svart katt i knät som om jag var Dr Claw. I huvudet dök den lille tjocke spanjoren från Ferdinand upp och skrek: ”Honom ska vi ha!” Och sagt och gjort, två sekunder senare klickades tangentbordet hem och jag la mig till rätta i sängen och somnade lugnt och drömde neonfärgade drömmar den natten. Efter fyra dagars otålighet kom sms:et att mitt paket fanns att hämtas upp och in på Hemköp slirade jag in på två hjul glad i hågen för nu skulle det skrivas mer än någonsin med mitt fina tangentbord och bara tänk hur avundsjuka grabbarna på redaktionen skulle bli. Killen bakom kassan försvann efter en stund men dök sedan upp med ett suspekt litet paket i händerna och räckte över det. ”Nä, detta är fel” sa jag, ”du får leta vidare”. Han vände på paketet och läste högt upp mitt namn och lade paketet i mina tafatta händer. Jag stirrade ner på det en gång till och den där handen som smyger upp på huvudet på alla primater dök upp och jag började sakta klia mig med hög panna och slö blick. Hur har de fått i mitt tangentbord i detta lilla paket?

Hjärnan började arbeta på högvarv och till slut lugnade jag mig. Kanske var det ett sådant där tangentbord man alltid ser i actionfilmer som de där hackarna rullar ut i farten som är i gummi? Så var det nog tänkte jag och vandrade hemåt mycket lugnare. Väl hemma sprättades den lilla lådan upp, en låda vars mått mer hade passat en DVD-film ska tilläggas och jag stirrade överraskat på den lilla sammetspåsen som tittade upp på mig. Jaha, fint ska det vara tänkte jag och lyfte påsen som skallrade till som om det var min gamla spelkulepåse från 80-talets barndomsdagar jag höll i och inte en sammetspåse med världens fräsigaste tangentbord i. Snöret öppnades och en ensam liten tangentknapp trillade ut i min öppna hand.

Sen en till, och plötsligt en hel hög. 400 kronor fattigare hade Majsan blivit och allt jag tydligen hade att förtulla för den summan var en påse med lösa tangenter. Vem fan köper lösa tangenter? Vad har man det ens till? Och varför stod det inte att det inte ingick något att placera tangenterna i? Arg och bitter gjorde jag något som jag i efterhand inte skulle gjort, jag gick in i våran redaktions chatt och spydde ut min besvikelse till ett korvkalas på tio karlar som liksom är födda med ett modem eller två i ändan och som kan allt med datorer utan att ens ha tagit ett datorkörkort så som jag gjorde 1995 utan de fick det liksom från mammas tutte helt gratis. Från våran gode chefredaktör blev det radiotystnad i nästan tjugo minuter för han hade fullt upp med att skratta tarmarna ur sig. Och från den dagen var det mitt smeknamn, min törnekrans att bära, Tangenterna.

Om ni bara visste hur många bilder på tangenter jag fått skickat till mig genom åren efter detta. Och vi ska inte ens tala om alla AI-bilder som någon stjärna trollar fram på mig med en fryspåse med tangenter. Och det är här man sedan hade kunnat tro att jag lärt mig en läxa? Att dubbelkolla extra noga innan jag köper något och att inte dela med mig av mina tekniska tillkortakommanden till redaktion Korvkalas? Inte då. Tre dagar senare är Majsan igång igen men denna gången har jag garderat mig. I luren i chatten medans jag letar tangentbord sitter min andra kollega Conny och guidar mig. Jag behöver ett tangentbord snabbt och eftersom jag ska läggas in på Borås sjukhus i slutet av veckan är tiden knapp. Han snackar sitt tekniska mumbo jumbo, förklarar vilket märke som är bra och vilka som lyser fint som tanten gillar. Tydligen skulle jag ha ett mekaniskt tangentbord, okey, ingen aning vad det är men säger Conny att Majsan ska ha det så ska jag ha det! Sen gör han en paus i snacket på några sekunder och det är här jag i efterhand lägger all skuld på honom.

Man gör ingen paus så jag kan få ett minimum med eget spelrum för under den sekunden hinner jag ju göra det som vi kvinnor är mästare på. Ett snabbt beslut att beställa den vi pratat om innan han tydligen talat färdigt. För när jag till slut sitter där förnöjd över mitt köp avslutar Conny sin pausade mening med orden ”Välj bara inte blå brytare”. Whaaaat!? Vad då blå? Vad är en brytare?! Går in på min beställning och ögnar igenom ordern och självklart har jag valt blå. Frågar desperat vad skillnaden är och får ut lite kryptiskt att de blå låter lite mer än de röda. Äh, vem bryr sig tänkte jag medans jag pustade ut. Var det inte värre än så? Kunde ju varit en sammetspåse med lösa tangenter. Nu spolar vi bandet till fredagen då Majsan läggs in på Borås sjukhus. Efter en jobbig procedur rullas hon in på ett rum som delas med en massa gubbar och kärringar och efter lite vila plockar jag upp min laptop och mitt nya tangentbord. Nu ska det göras nytta och författas en massa bra artiklar medans jag ligger här och skräpar. Jag trycker snabbt ner några tangenter och möts av sju ”schyyyyyy!” inom loppet av en nanosekund.

Jag stirrar på tangentbordet som lyser så fint och trycker en gång till på måfå och sänds tillbaka till fyrtiotalets skrivmaskiner som låter som en kulspruta. Det lilla sjukhusrummet förvandlas en stund till ett sådant där rum med massa kvinnor vid skrivmaskiner man alltid ser i filmer om andra världskriget och med tanke på åldern på mina rumspolare så kanske jag just påminde dom om krigets onda dagar. Försöker trycka tystare på tangenterna men det klickar och klappar som om Dolly springer utan både behå och trosor. Kvinnan i sängen bredvid blänger och hyschar ännu en gång och trycker hård och menande på larmknappen.

Där och då lärde jag mig skillnaden på blå och röda brytare. Jag lärde mig också att gamla människor kan få en vräkt från rummet och utslängd i en korridor utan toalett helt utan dåligt samvete. Höll jag tyst om incidenten? Jepp. Gjorde Conny? Nope. Spädde detta på mitt smeknamn? Det kan ni ger er på att det gjorde. Men lite mysigt är det ändå att detta verkar gå i familjen. Förra julen önskade systersonen sig ett mixerbord som han beställde hem för 899 riksdaler. Billigt sa jag som vet hur många tusenlappar de brukar kosta. På julafton sliter han upp det så kallade mixerbordet han beställt och möttes av en plastbit. För niohundra kronor hade han fått ett skydd man sätter över bordet utan enheten och ja, jag skrattade tarmarna ur mig i goda tjugo minuter och gav honom smeknamnet Sir Mix a Lot. Herr Hegevall uppfostrar inga mjukisar och hade varit stolt över sin Majsan. Ibland är det så skönt att veta att man inte är den enda fuck up:en i hönsgården.

Har du gjort ett extremt dåligt köp någon gång?