Majsan tycker till om East of Eden

*****Spoiler varning******

Ibland känner jag mig lika blond som mitt hår. När jag är trött och sliten som jag är nu efter veckor av genuin underbar smärta i rygg så är det som om det smittat av sig på den grå massan jag kallar hjärnan. Min syster Tessan ringde för en vecka sedan i eld och lågor om att en nyversion av East of Eden kommit ut på Netflix och i allt detta så var det som om min hjärna inte uppfattade allt som var av intresse.

När jag av någon anledning hörde ordet Eden så togs jag tillbaka till en miniserie som gick under 80-talet som hette Return To Eden och därför var det just den jag förväntade mig när jag satte mig bänkad framför dumburken och satte på serien. För er som aldrig hört talas om just Return To Eden så kan jag ju i väldigt snabba ordalag ge er intrigen. En rik arvinge utsätts för ett mordförsök av sin slemmige make och bästa väninna som slänger henne till en krokodil. Den snygga rika krokodilfödan överlever men ser nu ut som dagen-efter-matlådan som tuggats och bajsats ut men gör en ansiktslyftning eller närmare bestämt, hon gör en Travolta i Face Off.

Sen tar hon en ny identitet och blir fotomodell och tar ut hämnd på sagda slemmiga make och falska rygghuggare till väninna. Hänger du med? Eller behöver jag använda mig av mitt nyförvärvade piratlingo och säga savvy? Tänk er då min första överraskade min när East of Eden börjar med en kvinna som kryper över en stor åker dödligt skadad i vad som ser ut som en klänning från 1800-talet. Jag rynkade ögonbrynen och började klia mig i huvudet. Hon ser inte ut att vara nära träskmarkerna i Florida är min första tanke. När en man öppnar sin dörr och finner henne på sin veranda är min andra tanke att han inte ser ut som en plastikkirurg utan mer som en bonde, eller ja, om Jon Snow var Old McDonalds. Sedan när en scen senare innehåller både indianer och blårockar funderar jag på om det ens fanns plastikkirurgi och fotomodeller och varför de i sådana fall flyttat handlingen till en tid där det blir svårt att övertyga oss om att det fanns just det där och då.

Till slut får jag nog och pausar och kollar ingressen vad den ska handla om för detta makes no fuckin sense för stackars Majsans hjärna. Vart tog liksom krokodilen vägen och vart fasen är Backstabber-Jill? ” En miniserie som bygger på John Steinbecks storslagna roman om en familj i Kalifornien på det tidiga 1900-talet” läser jag en sekund senare på TV:n. Inte ett ord om hämnd, krokodiler eller sargade ansikten. Inget om Stephanies slemmiga make till tennislärare och inget heller om häxan Jill. Va fan. Pausar länge och ringer syrran och undrar vad detta är för dravel. ”En djup släkthistoria, låter det som något för mig!?” Jag kan höra genom luren trots att hon inget säger att hon skakar på huvudet uppgivet och dumförklarar mig. Men hon övertalar mig att se den, ”Skit i din jäkla krokodil, den är göör bra!”

Sagt och gjort och sju timmar senare är den sedd och jag vet egentligen inte vad jag tycker. Oftast så känner man någon slags glädje när man sett en film eller en serie. Är det skräck så känner man rädsla och sin puls som rusar i bröstet. Man gläds oftast att de goda segrar eller just det att ondskan blir slagen och sparkad på den synonyma pungen. Men efter sju timmar med familjen Trask känner jag mig bara deppig och ungefär som när jag spelade igenom Telltales Game of Throne-spel. Man kunde liksom inte göra ett bra val och lite så är det i denna mini-serie. Det mesta är bara rätt nattsvart och just deppigt. Ingen är särskilt trevlig i serien så jag bryr mig tyvärr inte om deras öden så som man kanske borde. Det är verkligen en Kain och Abel historia.

Två bröder som omgärdas av avundsjuka över den ynkligt lilla kärlek deras stränge far sänder ut. En bror som lämnas av sin fru först efter hon satt en kula i honom och ändå sitter han där på sin veranda år ut och år in och smäktar och trånar efter henne på ett sjukt sätt som mer väcker ilska än sympati emot honom för att han i samma veva negligerar sina två tvilling pojkar. Och sen återupprepar historien sig och smittar av sig till nästa generation. Den är dyster och ibland långtråkig men mitt i allt mörker finns ett ljus och det är Lee som spelas av Hoon Lee som ger empati och omtänksamhet till serien som den så väl behöver för att vi inte ska deppa ihop helt i TV-soffan.

För det finns liksom en gräns hur mycket empatilöshet och ondska man orkar med utan att få komma upp till ytan och andas. Men ändå sitter man där i sju avsnitt för man lever på hoppet, hoppet att det ska finnas en ljus framtid för dom alla, att det precis som i alla amerikanska filmer och serier ska bli godheten som segrar och alla ska leva lyckliga i alla sina dagar. Trots sin brist på munterhet så är det ingen brist på bra skådespelare och Florence Pugh gör en roll som den psykopatiska Cathy Ames med bravur. Hennes leende läppar och tomma ögon säljer bilden av en kvinnlig Patrick Bateman och man hatar att älska henne.

Serien hoppar fram och tillbaka i tiden och låter oss se och följa var de alla började för att ge en djupare bild och antagligen för att ge oss tillfälle att se på dom med andra ögon än just anklagande i blicken. Och så här i efterhand får jag väl säga att den lämnat mig med en tung känsla vilande över mig. Jag kan varken säga att jag älskade den eller inte. Men den fick mig att känna. Och den fick mig att känna tacksamhet för min egna galna men underbara familj som helt saknar avundsjuka och prestige. För min del blir det en 6 av 10. Inte mer och inte mindre. Nackdelen är väl att man får ringa vårdcentralen i morgon och be om lyckopiller. Nu blir det fosterställning och Peacemaker för jag behöver se om jag kan skratta igen.

Har du hunnit se den än? Vad tyckte du?