Kalla mig Peglegged-Majsan

Som barn fantiserade vi nog alla om pirater när vi lekte runt på gårdarna med våra kompisar och gick all in i lekarna. Astrid Lindgren hade sått ett frö i oss när hon presenterade Pippis pappa Kapten Efraim Långstrump och hans skattkistor fyllda av guldpengar. Så vi grävde ner skatter och ritade kartor där X märkte ut platsen och vi hade pinnar som svärd som vi fäktades med och någon stackare fick gå på plankan där låtsashajar hungrigt väntade i vattnet nedanför efter att vi i ren Flugornas herre-anda gjort myteri för att få skatten för oss själva.

Sen i tonåren matades vi med romantiska filmer med pirater så som kalkonrullen Cutthroat Island, Skattkammarön och Pirates of the Caribbean. Mötet med min första spelcrush Guybrush Threepwood i Monkey Island gjorde mig till en wanna be-pirat i hjärtat. Sen gick åren och jag glömde helt bort mina älskade pirater. För precis som stackars Woody i Toy Story fick piratleksaker, filmer och spel se sig slagna på fingrarna av rymden och Sci-Fi. De var liksom inte på tapeten längre. Men sedan kom då 2013 och med det Assassins Creed Black Flag och aldrig har jag älskat ett Assassins Creed-spel mer. Här fick jag även förklaringen varför man haft en förkärlek till de råbarkade skeppsråttorna som styrde och ställde på världshaven en gång i tiden.

Friheten. Att stå på däck på ett skepp med den salta vinden i håret och se oupptäckt land i sikte. Förhoppningarna på loot och guldpengar och stämma med i en trallvänlig sång med håriga karlar i takt med vågorna. Och idag sitter jag då här igen. Lite snyggare precis som jag men fortfarande lika kul är Assassins Creed Black Flag Resynced. Det var egentligen inte meningen att jag skulle börja på ett nytt spel, ni vet med Grand Theft Auto runt hörnet men jag kunde inte låta bli.

En blick på Edward och loppet var kört. Så nu sitter jag här som en idiot och skrålar som en tondöv hamster med mina piratkollegor så grannarna nog börjar ana oråd om mitt mentala tillstånd. Min ömma inflammerade hälsena lever på räknade dagar för ett träben skulle passa just nu i min roll som kapten Majsan. En ögonlapp saknades men som tur hade jag en svart tuschpenna som gjorde susen så nu är allt som saknas en papegoja som upprepar allt jag säger. Efter en relativ pissig sensommar här på västkusten med blåst och regn i massor är tiden i Black Flag otroligt uppiggande. Saknaden efter solen försvinner som en fis i vinden och tiden på skeppet som tar mig runt bland de turkosa vågorna som slår mot de vita stränderna där palmerna vajar får mig så smått att redan sakna sommaren som just sagt farväl.

Inte nog med att platserna är vackrare än i de andra spelen och mer känns som en resa tillbaka till ön jag gifte mig på för 25 år sedan till tonerna av merengue så är Edward Kenway den bästa av karaktärerna som AC-serien skapat. Kanske är det för att han är lite av en anti-figur? Inte så tystlåten och stolt som de andra luvbeklädda lönnisarna utan mer en råbarkad filur med en räv bakom örat? Och är det inte lite konstigt att styrningen sitter i fingrarna av sig själv trots att 13 år passerat? Vilket annat spel hade jag antagligen kört med en fet tutorial men inte detta. Jag och Kenway har historia. Vi har lönnmördat och plundrat i åratal tillsammans. Denna gång har vi till den 19 November på oss sen har jag några andra att leka med, Jason och Lucia och det är trots allt lite över en månad till. Så tills dess är det solsken, rom och båtkapningar som gäller. En liten dos skörbjugg, ett träben och kanske en krok till hand? Så mer kanonkulor åt folket, mer Aye Aye Kapten! Nu står vi kosan till Tortuga!

Vilket Assassins Creed-spel är din favorit?