Are you not entertained?

För att citera min gode vän Maximus så är det ju den stora frågan. ”Are you not entertained?” Tankarna har snurrat i Majsans lilla grå hörna sedan EA släppte bomben om Biowares nedläggning där vissa dårar firat att en spelstudio som gett oss flera stora grymma speltitlar nu gått i graven med orden ”De har ju inte gjort ett bra spel på 20 år.” Tänk om vi alla alltid bara blev ihågkomna för allt det dåliga vi gjort i stället för det verkligt bra vi faktiskt har skapat? Tänk om pappa Jörgen med ett J bara hade blivit ihågkommen för de fruktansvärt äckliga chokladpannkakorna han fick för sig att skapa en tisdag någon gång under 80-talet i stället för de vanliga fabulous-goda han brukade servera sina hungriga tre ungar varje tisdag i veckan?

Eller om Nintendo bara blev ihågkomna för Virtual Boy som gav spelarna kraftig huvudvärk och ett sjukt illamående? Tänk om Sony Pictures bara blev ihågkomna för att de 1998 tackade nej till rättigheterna till Marvel eller att Blockbuster vägrade att köpa Netflix? Eller tänk om min jycke Tyzon bara blev ihågkommen för den massiva skithög han en natt la på min vita ullmatta när han vaknade dålig och inte hade vett att väcka mig? Eller lite som om Vincent Van Gogh och August Strindberg bara blev ihågkomna för sina första riktigt dåliga verk. Jag kan ibland tycka att vi spelare beter oss som ett gift gammalt par som befinner sig i slutet av äktenskapet och bara ser felen med sin partner och helt glömt bort varför de en gång älskade varandra.

I stället vill vi ständigt ha något nytt och fräscht och har inga problem att bara gå vidare till nästa. Sen är ju frågan hur man som spelstudio någonsin ska lyckas bräcka ett spel man gjort som var på snudden av perfekt och älskat av princip alla? Hur gör man det? Kommer ni ihåg den där svenske artisten Jakob Hellman? Inte? 1989 släppte han i alla fall sitt debutalbum som snabbt sålde guld och gav honom två grammisar och Nöjesguiden rankade skivan som århundradets svenska album. Vart vill jag komma med detta? Jo, han skrotade ett helt nytt album för att det inte var lika bra som hans första och prestationsångesten tog överhand och försvann från rampljuset och släppte sedan inget nytt för än tre decennier senare. Och det är kanske lösningen?

Att efter en stor hit bara försvinna? För hur går man annars vidare när hundratals tusen fans förväntar sig att allt man tar i blir en gyllene gås? Ett mästerverk? Man vet ju om författare som får skrivkramp, men får spelutvecklare det? Men rent praktiskt, hur går man vidare? För vad vill vi, publiken ha? Vi, spelare? Vet vi ens det själva? Vi vill ha samma spel, men ändå inte. Nä, blir det för likt så tar vi fram lien och hugger från knäskålarna. Blir det för olikt så rullar huvuden, det vill jag lova. Det är för lite nytänkande! Men nej, usch de har gjort en massa saker annorlunda!

Nämen, titta! Här tycker jag mig se att de använt för mycket rosa och lila i solnedgången! Woke! Men va fan, ska jag behöva spela som en tjej? Och varför har hon så små pattar? Inte ens snygg ju! Varför har de ändrat kartan? Den var så mycket bättre i det tidigare spelet. Hur gör man alla nöjda? Och framför allt, hur gör man alla Gordon Ramsey-spelnördar nöjda som mest av allt bara sitter med en lupp och letar fel? För du kan inte göra alla nöjda hur du än vänder och vrider på dig. Och idag har verkligen vi, kunden, köparen stor makt. Spels betyg-rating skrivs ner på nätet om tillräckligt många får en fis på tvären och hittar något som retar den stora massan. Tänk vad vissa kan hata spel de inte ens spelat?

Spel som trots allt inte ens kommit ut på marknaden än. Ve den som skriver ett spelmanus som inte är precis så som spelnörden vill ha det. Kommande God of War är ju ett praktexempel av just det. Men frågan kvarstår. Hur blir vi spelare nöjda? Hur ska en perfekt uppföljare se ut? Allt jag kan tänka på är hur de någonsin ska kunna följa upp Red Dead Redemption med en trea? Hur skapar man en fortsättning på ren perfektion utan att skjuta sig själv i ändan? Idag är alla en kritiker och man kan tänka att spelstudios har ett jobb som är lite likvärt med att pissa i motvind när de ska göra alla nöjda. Och det är trots allt inte bara vi som ska vara nöjda, någonstans sitter ju den där stora fisken som har slutordet, han som bär loafers och kör en bil som kostar mer än vad du tjänar på en livstid.

Han som investerar dollars och bara tänker på pengar. Han som styr och ställer och binder händerna på utvecklarna. Han som stressar på om releaser och som i slutändan ger oss ofärdiga spel som ska patchas i månader efter släpp för att tid är pengar och pengar är ju det enda som betyder något för män i loafers. Men vet ni vad? Kan vi inte komma överens om att vi ska hylla dom som gjort något riktigt bra i stället för att pissa på dom för något som inte blev som det var tänkt? Jag vet i alla fall att när jag tänker på Bioware så tänker inte jag på Dragon Age: Veilguard. Jag tänker på spel som Mass Effect 1,2,3. Jag tänker på Dragon Age, på Baldur´s Gate och på Neverwinter Nights. Och framför allt tänker jag på grymma manusförfattare, utvecklare och skapare som gett mig sådana fantastiska spelupplevelser genom åren som nu är arbetslösa. Och så tänker jag på den fasligt snygga trailern som läckt på ett Mass Effect som aldrig kommer få se dagens ljus om inte en man i loafers satsar en kappsäck med dollars och tror att detta blir en hit och framför allt en pengamaskin.

Vad bör en perfekt uppföljare innehålla?