The Witcher 3 igen. Ja, igen.

Det händer med jämna mellanrum. Man tror att man är klar med något. Att man gått vidare i livet. Att man kanske, eventuellt, borde lira något nytt i stället, men när The Witcher 3: Wild Hunt Remastered plötsligt dök upp och tog strypgrepp om min fritid Bokmässan-style, fanns det en alldeles ypperlig ursäkt att påbörja genomspelning numero fyra. Det är helt enkelt dags för ännu en Holmgång.

Dessutom saknar vi en recension av ett av tidernas bästa äventyr här på MISSIL, av den enkla anledningen att vi inte fanns när det begav sig. Remastern är förstås en bra anledning att återvända för oss redan frälsta, men också ett ypperligt tillfälle för alla er som fortfarande har Geralt liggande långt ner i backloggen.

Så nu rättar vi till det. Det kommer en mustig recension. Inte bara av remastern och vad den faktiskt tillför, utan av The Witcher 3 som spel. Hur det håller idag. Vad som har åldrats. Vad som fortfarande är fullständigt briljant. Vad som är mindre briljant.

Som om jag egentligen behövde en ursäkt. Jag känner redan till vägarna runt Velen bättre än vissa kvarter i min egen stad och vet vilka buskar som innehåller drowners, var jag brukar snubbla över ruttnande lik och i vilka byar Geralt kan tänkas få ligga.

Jag har sett tragedierna. Jag har sett sexscenerna. Jag har sett Roach stå på platser där inga hästar rimligen borde kunna stå. Ändå är det fullständigt omöjligt att inte dras in igen. Svärdet på ryggen. Silversvärdet bredvid. Drycker i fickorna. Någon jävla kaninhud som jag av högst oklar anledning släpat runt på sedan jag lämnade White Orchard.

Nu kör vi. Igen.