Hur är Slow Horses fortfarande så här bra?

Det finns ju en punkt där nästan alla TV-serier börjar bli lite trötta. De hoppar hajen som det så fint heter. Man märker det knappt. Inte direkt. Det finns små tecken på att det inte står rätt till. Någon huvudkaraktär får plötsligt en halvdassig kärlekshistoria som skohornats in. Någon tidigare briljant manusförfattare verkar ha tappat geisten. Och innan man vet ordet av sitter man där och tänker för sig själv. ”Var inte det här mycket bättre förr, ändå?” Det gäller inte Slow Horses. Inte överhuvudtaget.  Nu har säsong sex dragit igång och två avsnitt in är serien fortfarande vansinnigt bra. Sex säsonger! Sex!

Det borde inte vara möjligt. Inte med samman relativt enkla grundpremiss, samma sunkiga kontor och samma skara MI5-medarbetare som alla på ett eller annat sätt har gjort bort sig så hårt att de blivit förvisade till Slough House. Arbetsplatsen Gud glömde. Arbetsplatsen dit HR skickar dig när de inte riktigt kan sparka dig men innerligt hoppas att du ska säga upp dig själv.

Det är klart att en stor del av förklaringen till den fortsatta succén stavas Jackson Lamb. Det är svårt att med bara ord beskriva hur mycket jag älskar Gary Oldmans tolkning av denne mänsklige arbetsmiljörisk. Lamb ser konstant ut som om han precis vaknat efter att ha somnat fullt påklädd i en busskur. Håret lever sitt eget liv. Kläderna verkar ha förlorat kriget mot både fettfläckar och gravitation för flera år sedan. Karln har helt och hållet glömt vad personlig hygien innebär.

Det är en ljuvlig kontrasten. Lamb ser ut som om han skulle behöva hjälp med att återställa lösenordet till sin Gmail, men tre sekunder senare har han räknat ut exakt vem som ljuger, varför de ljuger och vilken minister som kommer försöka skylla hela eländet på någon praktikant. Han är Sherlock Holmes om Sherlock Holmes hade levt på curry, whisky och självhat. Sedan har vi River Cartwright. River är på många sätt Lambs raka motsats. Ung, driven, ambitiös och ständigt övertygad om att just den här gången ska han minsann göra allting rätt. Det gör han förstås inte.

River har ungefär samma förmåga att hålla sig borta från problem som jag har att gå in på  Playstation Store under en rea och bara ”titta lite”. Man vet hur det kommer sluta. Det enda oklara är exakt hur dyrt misstaget blir. Vad slutfakturan hamnar på. Och runt dem finns hela samlingen av misslyckade, trasiga, griniga och ibland direkt olämpliga människor på Slough House.

Det är exakt här Slow Horses skiljer sig från så mycket annan spionunderhållning. För låt oss vara ärliga här. Det råder ingen brist på det. Bond kliver ur en Aston Martin i smoking. Jackson Lamb kliver ur en rishög till kärra och man vill bara hoppa in i TV:n och veva ner rutorna. För allmänhetens bästa. Bond beställer en vodka martini. Lamb gräver fram något snorbilligt ur en skrivbordslåda och torkar rent flaskan med skjortan.

Spioneri handlar här inte om klockor med laserstrålar eller att åka skidor nedför ett berg samtidigt som man skjuter tre terrorister. Det handlar om misstag, prestige, maktspel, gamla oförrätter och människor som försöker rädda sina egna arslen innan någon annan hinner kasta dem under bussen.

Det är kontorspolitik. Fast med bomber. Och briljant humor. Slow Horses är stundtals en av de roligaste serierna på TV men det behöver den aldrig berätta för mig. Det finns inga små konstpauser där manusförfattaren väntar på mina applåder. Folk bara säger fruktansvärda saker till varandra och går vidare. Det är otroligt brittiskt. Väldigt befriande. Lamb kan pulverisera en människas självförtroende med en enda mening och sedan fortsätta äta som om ingenting har hänt. Det är vackert. Inte för personen som precis blivit verbalt avrättad förstås. Men för oss andra. Bloody brilliant!

Nu är vi alltså inne i säsong sex och jag sitter fortfarande där lika nöjd varje gång Mick Jaggers Strange Game förkunnar att vansinnet drar igång. Jag behöver ingen reboot. Ingen origin story. Ingen multiverse. Ge mig bara Slough House. Ge mig River som fattar ett pissdåligt beslut. Ge mig Diana Taverner som manipulerar halva den brittiska staten innan lunch. Ge mig Roddy Ho som retar gallfeber på hela kontoret. Och framför allt.  Ge mig Gary Oldman som rapar, svär, förolämpar sina kollegor och på något fullständigt obegripligt sätt ändå är den person man helst skulle vilja ha på sin sida när hela världen håller på att rasa samman.

Har du hunnit fiska upp säsong sex?