System of a Down – världens sämsta band?

Vissa åsikter kan man respektera även om man inte håller med. Andra åsikter får en att undra om personen bakom dem möjligen har fått en cymbal i huvudet. När Hegevall helt från ingenstans kallade System of a Down för världens sämsta band, och dessutom gjorde det utan minsta antydan till ironi, hamnade vi ganska omgående i den senare kategorin.

Världens sämsta band. System of a Down. Smaka på den ett ögonblick. Det har uttalats en del absurda saker kring musik men det här hör till de mörkaste. Var ska man ens börja? Det vore en sak om karln hade sagt att han inte gillar dem. Fullt begripligt. System of a Down är knappast musik för alla. De är högljudda, besvärliga, fullständigt oberäkneliga och har en sångare som ena sekunden låter som en hysterisk operasångare och nästa som en vansinnig predikant som just upptäckt att Gud har lämnat samfundet för gott. Det är en del av tjusningen. Men att kalla dem världens sämsta band är ungefär som att påstå att Salvador Dalí inte kunde måla eftersom hans klockor såg lite konstiga ut.

För mig är System of a Down ett av de mest originella, kompromisslösa och betydelsefulla metalband som överhuvudtaget har existerat. Och det fina är att det faktiskt går att argumentera för den saken utan att behöva skrika högre än Serj Tankian själv. När bandet släppte sin självbetitlade debut 1998 befann sig den alternativa metalscenen mitt i en identitetskris. Nu metal växte explosionsartat, gitarrerna stämdes ner och en hel generation frustrerade unga män upptäckte att man kunde kombinera metal med hiphop och väldigt stora byxor. En del var lysande. Annat lät horribelt. Och så kom fyra armenisk-amerikanska herrar från Kalifornien och verkade fullständigt ointresserade av hur man förväntades låta. De bara körde. De tog thrash metal, hardcorepunk, armeniska folkmelodier, mellanösterninfluenser, progressiv rock och någon sorts vansinnig cirkusmusik och resultatet borde väl egentligen ha varit mer eller mindre olyssningsbart. I stället var det sensationellt.

Det är till och med så att en av hela genrens allra bästa låtar någonsin ligger där. Jag snackar förstås om Spiders. Vilken låt. Mörk, hotfull, vacker och med en uppbyggnad som får det att krypa längs ryggraden. Tankians sång är makalös. Här finns inte ett uns av den clownaktiga galenskap som många förknippar med bandet. Bara en långsam, hypnotisk stegring mot ett känslomässigt utbrott. Det är en påminnelse om att System of a Down kunde vara precis lika förödande när de höll tillbaka som när de släppte lös hela arsenalen.

Sedan kom Toxicity 2001. Jag tänker inte ens försöka vara återhållsam här. Det är ett av 2000-talets allra bästa metalalbum. Chop Suey! är naturligtvis det självklara paradnumret även om jag personligen håller titelspåret högst. En låt som börjar med ett akustiskt gitarrplock, exploderar i ett rytmiskt vansinnesutbrott, kastar sig in i en fullständigt magnifik refräng och avslutas med något som närmast liknar en religiös uppenbarelse. Allt på tre och en halv minut. Det borde inte fungera. Det borde framför allt inte kunna bli en internationell jättehit. Men det blev det. Sedan har vi Lonely Day, Sugar, B.Y.O.B., Prison Song etcetera.

Men System of a Down var inte bara stilbildare. De hade någonting att säga också. Krig, folkmord, kapitalism, maktmissbruk, propaganda, miljöförstöring och sociala orättvisor. De använde sin musik till att ifrågasätta en värld som alltför ofta verkar styras av fullständiga idioter. Och de gjorde det utan att förvandlas till ett trött gammalt plakatband. Humorn, absurditeten och de surrealistiska texterna gjorde politiken ännu mer slagkraftig.

System of a Down bevisade dessutom att metal kunde vara hur märklig, konstnärlig och politiskt obekväm som helst och fortfarande nå en enorm publik. De tänjde på gränserna för vad genren kunde innehålla, och framför allt visade de att man inte behövde kompromissa med sin särart för att nå framgång. Visst finns det saker att invända mot. Bandet kunde vara ojämnt. Vissa låtar tippar över i rent trams och deras förkärlek för tvära kast kan vara utmattande. Och att de inte har lyckats samla sig till ett nytt studioalbum sedan 2005 är fortfarande en musikalisk tragedi av ganska ansenliga proportioner.

Jag begär naturligtvis inte att Hegevall, eller någon annan ska börja älska System of a Down. Musiksmak är subjektiv och rätten att tycka fullständigt obegripliga saker måste vi försvara även när den missbrukas å det grövsta. Men det finns en skillnad mellan att inte uppskatta ett band och att förneka dess musikaliska kvaliteter eller betydelse. System of a Down var inte bara ännu ett band som red på nu metal-vågen. De var ett av banden som gjorde den bredare, konstigare, intelligentare och betydligt mer intressant. Deras fem studioalbum utgör en katalog fylld av musik som fortfarande låter egensinnig och vital. Det är mer än man kan säga om mycket av det som släpptes under samma period.

Så nej. System of a Down är inte världens sämsta band. De tillhör tvärtom den där lilla, exklusiva skaran som lyckades skapa ett helt eget musikaliskt universum. Ett där skönhet och vansinne, brutalitet och humor, politiskt ursinne och melodisk genialitet får existera samtidigt. Blast off, it’s party time!

Vilka är dina favoriter med SOAD?