Ost är livet

Hegevall hånade ostbrickan så nu ska han få betalt för gammal ost.

För det vet vi ju alla. Innerst inne. Att det finns få saker i livet som går upp mot en perfekt balanserad ostbricka. Men det finns också få saker här i livet som människor lyckas komplicera så fullständigt som någonting som egentligen bara består av att lägga fermenterad mjölk på en träbit. Ostbrickan. I sin renaste form en av civilisationens största triumfer. Ost. Bröd. Något gott i glaset. Färdigt.

Ändå står det alltid någon där vid bordet och försöker förbättra ett koncept som har godkänts redan av Gudarna uppe på Olympen genom att lägga dit kiwi. Kiwi! På en ostbricka. Jag vet inte exakt när människan tappade kontrollen över sitt eget skapande, men någonstans mellan hjulet, dödahavsrullarna och serveringen av skivad kiwi bredvid en Brie de Meaux gick vi uppenbarligen vilse.

Det perfekta ostbrickan kräver nämligen inte särskilt mycket. Däremot kräver den återhållsamhet, och det är där vi människor generellt får problem. Man går fram till ostdisken med ambitionen att köpa tre sorter och kommer därifrån med elva. En fransk. Två italienska. En spansk. Någon schweizisk historia som är mer hål än ost. En mögelost som luktar som om någon hittat en död grävling bakom ett utedass i Alingsås. En getost inlindad i aska. Något lokalt producerat som kostar en halv sjukpenning och har ystats av en krum herre vid namn Pedro som bara arbetar torsdagar jämna veckor.

Nej, tre eller fyra ostar räcker. Det är en ostbricka. Vi ska trots allt äta ost, inte bygga en kärnreaktor. Jag vill ha en mjuk ost. Brie eller Camembert. Exempelvis. Jag vill ha något som har börjat ge upp kampen mot gravitationen efter en timme i rumstemperatur och som nu långsamt försöker fly från sin egen skorpa.

Sedan vill jag ha en hård ost. Comté. Gruyère. Manchego. En lagrad cheddar med kristaller som knastrar mellan tänderna. Ost ska ibland behöva tuggas. Det bygger karaktär. Bra för ryggfettet är det också.

Därefter mögel. Här skiljs människor från djur. Roquefort. Stilton. Gorgonzola. Något aggressivt. Något som doftar så kraftigt att och grannarna börjar kontrollera ventilationen och i bästa fall ringer skadejouren.

Den fjärde osten är jokern i leken. Getost fungerar. Någon tvättad kittost som luktar betydligt värre än den smakar. Något portugisiskt. Något märkligt. Något som handlaren säger att man ”bara måste prova” och som gör att man fem minuter senare står med en liten papperspåse i handen och ett tömt bankkonto.

Sedan kommer tillbehören. Och här går det snabbt utför. Med mänskligheten som koncept. Ostbrickan är inte en möjlight till att tömma skafferiet. Kex med rosmarin. Kex med sesam. Kex med chili. Kex med parmesan. Kex med honung och havssalt och tranbär och örter från Provence. Nej. Ett neutralt kex. Ett gott bröd. Klart. Till och med Tom & Jerry-kex är bättre. Ingen ska någonsin kunna säga ”Herregud vilket kex!” Då har någonting gått mycket snett.

Sedan behöver vi sötma. Fikonmarmelad är i princip fusk. Det fungerar till nästan allting. Honung är också lysande. Päron är fantastiskt. Vindruvor får vara med eftersom de faktiskt fungerar ganska bra och dessutom fyller sin viktigaste funktion. De får ostbrickan att se dyr ut. Det kan låta överdrivet men lägg själv sju vindruvor på en gammal skärbräda bredvid tre ostar och säg att det inte ser ut som en tavla av Caravaggio. Valnötter är också utmärkta. Mandel är väl okej. Duger i krig som man säger.

”Men ska vi inte ha lite prosciutto också?” Jo, absolut. Sedan kommer salamin. Sedan paté. Sedan soltorkade tomater. Sedan ställer någon jävel fram hummus. Och då är slaget förlorat. Alea iacta est. Då finns det inte längre någon återvändo. Då är det inte längre en ostbricka. Då har vi helt plötsligt hamnat på Pinchos, och tro mig, där vill vi inte vara.

Sedan. Ta ut osten ur kylskåpet. Kylskåpskall ost är ett brott mot naturen. En Brie som håller fyra grader smakar ingenting. Den har konsistensen av modellera och ungefär samma gastronomiska utstrålning som en lätt fuktig disktrasa. Ost behöver tid. Låt den ligga framme. Låt den vakna. Låt den börja lukta lite misstänkt. När någon kommer in i köket och frågar ”vad fan är det som stinker?” är du ungefär där du vill vara.

Och skär för guds skull inte upp all ost i små kuber. Det är inget företagsevent. Ostkuber äter man stående bredvid en rollup medan någon teknisk pre-sale berättar om infrastrur, ekosystem och skalbarhet. Vi är bättre än så.

Lägg dit några knivar och låt människor sköta sig själva. Det skapar dessutom ett rätt trevligt socialt experiment där man snabbt lär sig vilka människor som har hyfs och vilka som skär av hela spetsen på brien. De senare ska inte bjudas igen. Om så världen står i brand och ditt kök är den enda fristaden. Det är bara att mota i gind. ”Brie-marodör. You shall not pass!”

Sedan har vi drycken. Här ryms förstås en hel vetenskap. Vissa människor kan prata i trekvart (me)  om syran i ett Loirevin och exakt hur den interagerar med en tolv månader lagrad getost från någon gudsförgäten sluttning i Frankrike. Det är säkert korrekt. Men drick något du tycker om. Vin är fantastiskt. Förstås.  Rött eller vitt beroende på ostarna. Portvin till mögelost kan vara fullständigt magnifique. Cider är underskattat. Öl fungerar mycket bättre än man kan tro.

Champagne? Champagne fungerar till allt. Champagne fungerar till ost. Champagne fungerar till pommes frites. Champagne fungerar till måndag. Begravning och bröllop. Dop och skilsmässa. Och ja, jag har absolut druckit Pepsi Max till dyr ost. Jag känner ingen skam. Möjligen viss stolthet.

Så min perfekta ostbricka?

En krämig Brie de Meaux. En rejäl bit Comté. En Stilton som nästan känns livshotande. En bra getost. Fikonmarmelad. Päron. Valnötter. Ett neutralt kex och en baguette som fortfarande är lite varm. Och ett stort glas vin. Sedan kan kvällen börja. Kiwi? Du kan dra åt helvete. You have no authority here!

Vad lägger du på din ostbricka?