Jag fortsätter att sjunga Kallsups lovsång

Att Sverige skulle leverera shoegaze i klass med Slowdive och My Bloody Valentine var kanske inget man såg i spåkulan direkt. Det kändes snarare som en sådan där orimlig önskedröm man mumlar fram efter tredje ölen, innan någon vänligt men bestämt påminner en om att man faktiskt bor i ett land där stora gitarrväggar oftare kvävs av lagomhet än av reverb. Men sedan kom Kallsup.

Förra året släppte Örebrobandet En Sista Räddning, ett debutalbum som placerade sig väldigt högt bland årets bästa svenska skivor. Både hos undertecknad och annat blandat folk med epitetet kulturperson. Det var en sådan där debut som brukar ge ett band både eufori och svår ångest. Man får turnera, skåla i champagne, njuta av ryggdunkarna men sedan ska man hasa sig in i studion igen och försöka göra en uppföljare som åtminstone är minst lika bra. Inte så lätt. Minst sagt, men när jag intervjuade bandet tidigare i år så var de inte nämnvärt oroliga för den svåra andra plattan. Vilket visade sig vara helt rätt. Det fanns inget att noja över. De har bara blivit bättre.

Efter tre sanslöst fina singlar så är plattan här och den är redan uppspikad på listan över potentiella topplaceringar i slutet av året. Lite misstänksam var man ju, för hur många gånger har man inte hört ett halvt album i förväg, blivit golvad och sedan upptäckt att man redan hört allt det bästa? Inte här. Inte ens nära. Alldeles För Nära är nästan provocerande jämn. Ett genuint all killers, no fillers-album.

Visst glider Slowdive runt där ute i den täta gitarrdimman. My Bloody Valentine också. The Cure kurar någonstans i mörkret och ibland hörs ett svenskt vemod som får tankarna att röra sig mot Kent men utan att fastna i någon trist plagiatcirkus. Brutala riff. Enorma melodier. Mörker. Ljus. Vemod. Eufori. Gitarrer som river hål i himlen. Ren och skär shoegaze-magi.

Som sagt, helt utan svagheter men de tre singlarna Chimär (Gbg), Kino, Min Största Vän, Öppen och Andra Höstars Spöken sticker ändå ut lite extra.

Bara att fiska upp!