Nästan orimligt taggad på Flanagan
Mike Flanagan, demoner och Exorcisten lät redan som mitt sorts helvete. Efter trailern är jag besatt.
För några år sedan skrev jag en svinlång krönika om slutet på en era. Mike Flanagan hade då precis avrundat sitt Netflix-samarbete med Huset Ushers undergång och det kändes faktiskt lite sorgligt. Det var inte tu tal om saken.
Under några år hade Flanagan för mig nästan blivit synonym med högkvalitativ skräck på Nettan. The Haunting of Hill House. Midnight Mass. The Haunting of Bly Manor. Han gjorde skräck om spöken och monster, absolut, men egentligen ännu mer om sorg, missbruk, religion, familjer och vår oförmåga att hantera döden. Nu väntar nästa riktigt stora prövning: The Exorcist: Martyrs och jag var game redan innan, men nu efter att ha sett trailern är jag nästan orimligt taggad.
Och om det finns en skräckserie som behöver Mike Flanagan just nu så är det förmodligen The Exorcist. William Friedkins original från 1973 är en av skräckhistoriens verkliga monoliter. Problemet är att franchisen själv haft betydligt svårare att leva upp till arvet. Senast försökte The Exorcist: Believer sparka igång en ny trilogi. Det gick ungefär så bra att planerna tämligen omgående fick stoppas ner i en kartong och köras till återvinningscentralen. Det var utomordentligt jävla risigt. För att tala klarspråk.
Därför känns Flanagan som ett tryggt val. Han har aldrig varit särskilt intresserad av skräck för skräckens egen skull. Midnight Mass handlade minst lika mycket om tro, skuld och behovet av frälsning som om vampyrer. Hill House var egentligen en berättelse om en trasig familj och sorgens förmåga att aldrig riktigt lämna huset. Och det är förstås själva kärnan i The Exorcist.
Originalet blev inte odödligt bara för att Linda Blair kräktes grönt och gjorde saker som fick 1970-talets biopublik att behöva luktsalt. Det handlade om tro och tvivel. En mamma som inte kunde hjälpa sitt barn. Människor som försökte förstå något som låg bortom deras egen världsbild. När vi sitter här nu, 2026 så inser man ju att det nästan är skrämmande Flanaganskt.
Franchiseskräck gör mig annars ofta nervös. När en studio säger att man ska ”återuppväcka ett klassiskt varumärke” hör jag ungefär samma varningsklockor som när mina kollegor börjar prata om ”spännande synergier” på ett Teamsmöte. Mike Flanagan känns som motsatsen till spännande synergi. Vad det nu ens är. Han är ett vandrande skräckbibliotek, men framför allt förstår han att vördnad inför ett original inte betyder att man måste kopiera det.
Så nej, jag vill inte att The Exorcist: Martyrs försöker bli nästa The Exorcist. Jag vill att den blir en Mike Flanagan-film. Ge mig långa samtal om Gud och döden. Ge mig sorg, skuld och söndertrasade människor. Ge mig någon som stirrar ut i mörkret och säger något så svårt och nattsvart att jag börjar ifrågasätta min egen existens. Och visst. Ge mig gärna en demon också. När vi ändå är igång. Jag är redo.
The power of Christ compels me!
Kommentarer (6)
Logga in för att kommentera.
Finns alltid mer hjärteplats för snurrande huvuden och mörka röster. Är dock kluven till Flanagan som enligt mig pendlar mellan briljans och skämskudde.
Flanagan är alltid briljant 🙏
Kul att du känner så. Då lär du säkerligen njuta även av Carrie 🤗
Jag anser Mike Flanagan vara oerhört överskattad! The haunting of Hill House var väldigt bra fram till det sista, extremt pinsamma avsnittet. The haunting of Bly Manor orkade jag inte se klart. Midnight Mass orkade jag inte se klart. Huset Usher var också i stora drag ett rent elände att genomlida.
Där ser man. Jag kan absolut förstå varför man tycker att Flanagan är överskattad. Förkärleken för långa, filosofiska monologer och långsamt berättartempo flyger knappast hos alla. I ärlighetens namn blir det ju mer familjedrama och sorgbearbetning än regelrätt skräck ibland. Samtidigt är det väl också precis där jag tycker att hans styrka ligger. Han är trots allt förbannat skicklig på att bygga atmosfär och låta skräcken bottna i något mänskligt. Missbruk, sorg, trasiga relationer och existentiell ångest. Jag gillar ju sådant, av någon outgrundlig anledning. Visst kan han bli lite väl pratig emellanåt men för mig väger hans kvaliteter betydligt tyngre än bristerna.
@Måns Lindman Hill House var ju rätt läskig emellanåt, och jag gick in i Bly Manor med samma förhoppningar/förväntningar. Men den serien var inte läskigare än Spöket Laban och extremt långsam och trög. Midnight Mass hade en del poänger, men var extremt babblig och långsam. Men jag ska ge Carrie ett försök ändå.