CD-skivan är cool igen

Den hade man inte på bingobrickan för 2026 men jag har sett det med egna ögon. De dyker upp allt oftare. I skivaffärer, på marknader och i olika sammanhang där man för bara några år sedan hade betraktats som en smärre idiot om man halat fram en CD. Inte minst har artister under året börjat skicka ut CD-skivor som recensionsexemplar igen. Och det är tydligen Gen Z jag ska tacka för det. Generationen som vuxit upp med streaming har börjat längta efter någonting fysiskt att äga. Och eftersom vinylskivor numera kostar skjortan så har CD:n återuppstått. Alla siffror pekar uppåt i år. Sålda skivor. Sålda CD-spelare. Sökningar på CD-skivor.

Spännande förstås. Och synnerligen intressant. Det här med att vi, det vill säga mänskligheten, ägnar decennier åt att uppfinna nya saker, bara för att sedan upptäcka att det gamla tydligen var bättre. Vi har gått från vinyl till kassettband, från kassettband till CD, från CD till MP3 och vidare till streaming. Vi har digitaliserat, komprimerat, effektiviserat och rationaliserat bort snart sagt varenda fysisk beståndsdel av musiklyssnandet. Och nu vill vi tillbaka till det gamla.

Tillbaka till den där lilla silverfärgade plastbiten som vi ägnade större delen av 00-talet åt att bli av med. Den som vi packade ner i flyttkartonger, sålde för fem spänn styck bakom garaget eller helt enkelt lämnade åt sitt öde i någon Billy-bokhylla. En av mina vänner eldade upp sin samling. Vilket förstås var både miljöfarligt och fullständigt hjärndött. Och nu är den alltså på väg att bli trendig igen. Det är nästan så att man blir förbannad.

Inte för att jag har någonting emot CD-skivor. Tvärtom. Jag tillhör generationen som faktiskt minns när CD var framtiden. När man kunde stå i en skivaffär och vördnadsfullt betrakta ett album för en dryg hunka, läsa låttitlarna på baksidan och försöka avgöra om det var värt att leva på makaroner resten av månaden. När man kom hem, slet bort den förbannade plastfilmen som någon sadistisk sälle hade förseglat fodralet med och stoppade skivan i stereon. Det fanns en viss högtidlighet i det där. En känsla av att ha köpt någonting. För fysiskt monetära medel. Inget kreditkort. Ingen kryptovaluta. Riktiga pengar som lades på en butiksdisk. I utbyte fick jag någonting som faktiskt var mitt eget.

Och så fanns förstås det lilla texthäftet. Jag kunde sitta och studera sådana i timmar. Lära mig texterna utantill. Läsa vilka som hade producerat, mixat och spelat på skivan. Hitta obskyra bandnamn bland tackhälsningarna som gjorde att jag kunde upptäcka helt nya artister. Ibland var häftet signerat av bandet. I dag får man en liten animerad filmsnutt på Spotify Wrapped en gång per år där någon stackars artist som bara vill spela musik står och stirrar in i kameran och tackar för ett fint lyssningsår eftersom skivbolaget har sagt att det måste göras. Utvecklingen går framåt som vi säger.

Vinylskivans återkomst kunde jag ändå förstå. Det stora omslaget, ritualen att slänga på en platta, måtta nålen, höra knastret när den lägger sig tillrätta. Förhoppningsvis i början av låten. Hela den där romantiska föreställningen om att man är en lite bättre människa när man lyssnar på vinyl. Jag älskar vinyl. Missförstå mig inte. Men någonstans gick det överstyr när ett vanligt nyutgivet album började kosta ungefär lika mycket som en hygglig trerätters. Och ska man dessutom ha den limiterade utgåvan får man pantsätta en njure. Ibland mer än så.

CD-skivan är betydligt mer anspråkslös. Den kräver ingen dyr pickup, ingen antistatborste i gethår och ingen andlig förberedelse. Man stoppar in den, trycker på play och får musik. Hela albumet dessutom, utan att behöva resa sig efter tjugo minuter och vända på eländet. Ofta precis när man börjat gubbsomna på sofflocket. Och framför allt är begagnade CD-skivor fortfarande ofta löjligt billiga. Man kan komma hem från en skivaffär med en hel kasse musik utan att behöva belåna kåken. Än så länge.

För naturligtvis kommer någon snart att upptäcka att en förstapressning av Disintegration är värd en mindre förmögenhet. Sedan kommer influencers börja posera med Discman, Balenciaga tillverka CD-ställ i latex för 14 000 kronor och någon överbetald marknadsförare döpa hela fenomenet till Silvercore. Ge det ett halvår. Max. Sen är vi där och mörkret lägger sig än en gång över mänskligheten.

Det som fascinerar mig mest med CD-skivans återkomst är egentligen inte själva formatet. Det är varför folk börjar intressera sig för det igen. Streaming är ju fantastiskt. Jag använder det själv dagligen och tänker inte sitta här och låtsas att jag längtar tillbaka till tiden då man behövde importera en skiva från Tyskland för att överhuvudtaget kunna höra den. Att ha nästan all världens musik några knapptryckningar bort är naturligtvis en närmast absurd lyx för oss som lyssnar. För artisterna, inte lika kul förstås. Men någonstans på vägen hände också någonting med vårt förhållande till musik. Det blev så förbannat enkelt att lyssna att vi nästan slutade göra det.

Vi sätter på en spellista när vi arbetar, en annan när vi lagar mat, en tredje när vi avnjuter anrättningen och en tredje när vi ska sova. Algoritmen serverar nästa låt innan vi ens hunnit fundera på om vi tyckte om den förra. Vi hoppar vidare efter trettio sekunder, sparar låtar vi aldrig återvänder till och samlar på oss tusentals favoriter som försvinner i ett digitalt svart hål. Allt finns tillgängligt. Vi behöver inte ens veta vad vi vill lyssna på längre. Det har någon annan redan bestämt åt oss.

När man köpte en CD hade man gjort ett aktivt val. Man hade lagt pengar på ett album och tänkte tamejfan lyssna på det också. Till förbannelse. Även de där tre låtarna som vid första genomlyssningen lät som utfyllnad. Ibland växte de till favoriter. Ibland förblev de skit. Men de fick åtminstone en chans. I dag är risken stor att man aldrig ens upptäcker dem.

En annan aspekt är ägandet. Eller snarare bristen på det. Vi prenumererar på musik. Vi prenumererar på film. Vi prenumererar på spel. Inom kort kommer man väl att tvingas betala 99 riksdaler i månaden för att fortsätta använda sin brödrost. Med reklamavbrott mellan rostmackorna, förstås. Om man inte uppgraderar till Premium då. Då slipper man reklamen men får fortfarande bara rosta två skivor åt gången. Familjeabonnemanget kostar extra. Lite överdrivet kanske, visst, men inte helt osannolikt.

Men faktum kvarstår. Musiken på en streamingtjänst är inte vår. Vi betalar för tillgången till den, inte för själva inspelningen. Kataloger förändras, rättigheter löper ut och album kan försvinna. Detta har Gen Z hajat nu och vägrar acceptera. Något jag själv önskar att jag fattat. Min gamla CD-samling? Den gav jag bort. Tusentals plattor. Tusentals! Åratal av skivköp, musikupptäckter och surt förvärvade pengar. Album jag hade jagat i obskyra butiker, importerat från andra sidan jordklotet och vårdat som om de vore små familjemedlemmar. Alltihop fick flytta hem till någon annan. Förlegat, tänkte man då. Streaming var ju framtiden. Varför skulle jag behålla en massa plastskivor när hela världens musik ändå fanns i telefonen?

Ett beslut som i efterhand framstår som ungefär lika genomtänkt som att elda upp sin pensionsförsäkring för att få lite extra värme i vardagsrummet. Nu lever jag i ständig fruktan över att vakna upp en morgon och inse att Violator inte längre ingår i abonnemanget.

Och kanske är det just därför yngre musikälskare börjar köpa fysiska skivor igen. Inte för att de längtar tillbaka till 1994. De var ju för helvete inte ens födda då. Utan för att det finns någonting tilltalande med att äga ett föremål som representerar musik man faktiskt bryr sig om. Någonting man kan ställa i hyllan, plocka fram och återvända till. Dessutom utan att behöva godkänna några användarvillkor innan man kan trycka play. Och så var det förstås det där med att stötta artisterna. För om man nu har förälskat sig i något skramligt indieband från Majorna, som precis kravlat sig ur replokalen med sin första fullängdare under armen, så betyder ett CD-köp betydligt mer än några hundra spelningar på Spotify. Åtminstone för bandet. Själv får man ju dessutom en plastskiva att älska, vårda och så småningom repa sönder.

En annan rolig grej i sammanhanget är annars att vi som var med under CD-skivans storhetstid nu får bevittna hur en ny generation upptäcker sådant som vi betraktade som fullständigt självklart. De får upptäcka glädjen i att bläddra bland begagnade skivor. Irritationen över ett sprucket plastfodral. Tillfredsställelsen i att hitta ett efterlängtat album för en spottstyver. Och förr eller senare kommer någon att upptäcka det gamla partytricket, nämligen att det går att sätta ihop två halvor från olika CD-fodral och därmed återuppliva ett trasigt exemplar.

Det är då jag tänker luta mig tillbaka och känna mig som Yoda. För CD-skivan var aldrig särskilt dålig. Den var bara inte längre ny. Vi övergav den för att tekniken erbjöd någonting bekvämare, inte för att den hade slutat fungera. Och nu när den digitala bekvämligheten blivit fullständigt självklar börjar vi längta efter någonting som kräver lite mer av oss. Det är rätt fint, faktiskt.

Så tack, Gen Z, för att ni har gjort CD:n cool igen. Men också. Fuck you, Gen Z. För efter alla dessa år, då jag knappt ägnat min gamla skivsamling en tanke, har ni nu fått mig att inse vilket fullständigt idiotiskt beslut det var att ge bort hela skiten. Jag levde ju lyckligt ovetande. Och så skulle ni prompt förstöra det också.

Hur spisar du din musik?