Mister Books mysterier är det perfekta höstmyset

När blev mord mysigt? Fan vet, men en sak är i alla fall tämligen säker. Det måste ha varit britterna som kom på det. Någonstans längs vägen måste de ha kommit fram till att en brutal hädanfärd blir betydligt mer trivsam om den sker i närheten av en bokhandel, en gammal herrgård eller ett tavelutsmyckat rum där te serveras ur riktigt fint porslin. Jag köper den premissen. Till etthundra procent.

Förra hösten hittade jag Mister Books mysterier på SVT Play och föll handlöst. Efterkrigstidens London. En antikvarisk bokhandel. En excentrisk bokhandlare som hjälper polisen att lösa mord. Snygga kostymer, välformulerade repliker, människor med hemligheter och ett superbt skådespeleri av Mark Gatiss. Det enda som fattades var egentligen en sprakande brasa och en bricka med whiskyglas.

Konceptet är perfekt. Gabriel Book driver bokhandeln Book’s Books, bara namnet gör att man blir lycklig, i London 1946 och har samtidigt en märklig förmåga att hamna mitt i diverse mordgåtor. Mark Gatiss spelar “Gabbe” med precis rätt balans av intellektuell besserwisser, gammaldags gentleman och briljant herre som utan större problem kan lösa en intrikat mordgåta genom att gräva fram en fotnot i en obskyr novell från slutet av 1800-talet.

Men serien är inte klockren enbart på grund av själva fallen. Den fångar också livet efter kriget på ett synnerligen snyggt sätt. Ett London som försöker resa sig igen. Människor som försöker hitta tillbaka till något normalt utan att riktigt veta vad normalt längre betyder. Det ger serien ett djup som ligger och puttrar under allt det där trivsamma.

Jag skrev en gång i tiden, i ett helt annat forum efter första säsongen att det inte varit så här trivsamt med mord sedan Morden i Midsomers glansdagar. Jag står fast vid det. Någon har precis blivit mördad och ändå sitter jag hemma och känner mig oerhört mjuk i själen. Det är förstås helt orimligt. Men det är väl också där jag hittar seriens stora styrka.

Det här är inte kriminal-TV som vill slå mig i huvudet med mörker. Ingen plågad kriminalkommissarie som behöver stirra ut genom ett fönster och samtidigt bearbeta sin alkoholism, oundvikliga skilsmässa och ett barndomstrauma av rang. Säsong två håller kvar vid det där. Tempot är fortfarande sävligt. Mordgåtorna får veckla ut sig i sin egen takt.

Det här är inte världens smartaste kriminalserie men det är utmärkt höst-TV. Myskrim när den är som allra mysigast. Bara att fiska upp om man är på det humöret.