50 år av metallhjärta. Här är Accepts bästa låtar 

Accept har fyllt 50 år. Femtio. Ett halvt sekel av nitar, skrik, gitarrer och riff så massiva att mindre byggnader rapporteras ha kollapsat under deras spelningar. Ett av Europas viktigaste hårdrocksband bör därmed firas med vådligt hög volym, ovillkorlig kärlek och en topplista över låtar som fortfarande kan demolera både högtalare och  hörselgångar.

Ni vet hur det börjar. Ett knaster. En gammal tysk barnvisa. Lite puttrigt så där. Lite gemytligt till och med. Något som hade kunnat ackompanjera lederhosen, bratwurst och en synnerligen välorganiserad folkdans. Sedan smäller det. AAAAAAAAAAAAAAAH! Och portarna till Helvetet öppnar sig. Stefan Kaufmann börjar omgående misshandla sina dubbla baskaggar. Wolf Hoffmann drar av ett riff som låter som om någon monterat en jetmotor på en motorsåg. Udo Dirkschneider vrålar som en rostig frontlastare på väg genom en fabriksvägg.

Fast as a Shark. 1982. Herregud. Man är lite för ung för att ha hängt på låset när den droppade så det är svårt att förstå exakt hur vansinnigt den låten måste ha låtit där och då, när det begav sig. I dag har vi death metal, black metal, grindcore, djent och band vars trummisar låter som pneumatiska borrmaskiner. Men Fast as a Shark kom innan Metallicas Kill ’Em All. Innan Slayers Show No Mercy. Accept var förstås aldrig ett thrashband. De behövde inte vara det. Men de hjälpte definitivt till att asfaltera motorvägen som en hel hord metalband senare skulle bränna fram på i 200 knyck. Det finns något underbart okomplicerat med Accept. Inte enkelt. Missförstå mig rätt. Hoffmann är en fantastisk gitarrist, arren kan vara betydligt smartare än de först verkar och hans kärlek till klassisk musik har sipprat in i bandets hårdrock sedan man fortfarande fick röka på krogen. Men själva grundidén? Riff. Refräng. Volym. Enkelt och effektivt.

Accept är ljudet av stål mot stål. Det är musik som välter omkull lösa föremål i ens närhet. Men det som verkligen skiljde Accept från så många andra band var Udo Dirkschneider. Den rösten. Mein Gott! Man kan diskutera sångteknik tills korna går hem, men det vore ungefär lika meningsfullt som att diskutera aerodynamiken på en stridsvagn. Udo lät inte som någon annan. Han lät arg. Han lät liten och gigantisk samtidigt. Han lät som om han tuggat kullager till frukost och sköljt ner dem med hydraulolja. Och ovanpå allt detta stod Wolfen och pumpade ur sig riff efter riff efter riff.

Accept hade släppt musik redan tidigare. Debutalbumet kom 1979 men mellan Breaker 1981 och Metal Heart 1985 hände något fullständigt absurt. Breaker. Restless and Wild. Balls to the Wall. Metal Heart. Fyra album. Fyra år. Det där är en formidabel svit som borde få vilket hårdrocksband som helst att böja sina nackar i vördnad. Det fyrtalet kan icke skojas bort. Vilka låtar som huserar på de plattorna. Vilka sanslösa riff. Spara några åt resten av mänskligheten vettja måste rimligen åtminstone någon ha tänkt.

Och mitt i allt fanns någonting som senare skulle gå igen i så mycket europeisk hårdrock. Den där kombinationen av Judas Priest-liknande metall, melodiska gitarrer, militärisk precision och körer byggda för tusentals svettiga människor med knutna nävar i luften. Lyssna på Accept och dra sedan linjerna framåt. Speed metal. Thrash. Tysk power metal. Man behöver inte påstå att Accept uppfann alltihop. Musik fungerar sällan så. Men deras DNA finns utsmetat över en rätt imponerande del av metalsläktträdet.

Det var tungt men Accept hade också melodierna. En egenskap som är lätt att glömma när man pratar om all metall, allt läder och alla baskaggar. De kunde slå hårt. Men de kunde skriva låtar också och det är förstås också därför vi fortfarande bryr oss. Så här 50 år senare. De gjorde dessutom något väldigt ovanligt De kom tillbaka och var bra. Det borde egentligen inte vara särskilt anmärkningsvärt, men vi vet att hårdrockshistorien är nedlusad med gamla hjältar som återförenats, väckt liv i bandloggan och gett sig ut för att turnera på ungdomens synder. Men när Mark Tornillo kom in på sång återuppstod bandet på riktigt. Blood of the Nations som kom 2010 var ingen välkammad comeback där bandet försiktigt petade på sitt gamla arv och hoppades att fansen skulle köpa en turnétisha till. Nej, det var en återkomst till forna tiders röj.

Och när Accept nu fyller 50 nöjer de sig förstås inte med Schwarzwaldtårta, ballonger och en samlingsskiva med ännu en remastrad version av Balls to the Wall. Nu i september släpptes Teutonic Titans 1976–2026 och att kalla det ett Jubileumsalbum vore nästan förolämpande.  Här har Accept nämligen samlat 50 gästartister på 19 nyinspelade klassiker och det är närmast osannolikt hur mycket metalladel som klämts in på en och samma platta.

Phil Anselmo, Kirk Hammett, Billy Sheehan och Mikkey Dee kastar sig över Fast as a Shark. Rob Halford sjunger Balls to the Wall medan Scorpions Matthias Jabs spelar gitarr och Rex Brown tar hand om basen. Tobias Forge dyker upp på Save Us. På andra håll hittar vi Gary Holt, Chuck Billy, Billy Corgan, David Ellefson, K.K. Downing, Hansi Kürsch, Jeff Loomis och Frank Bello. Det är inte en gästlista. Det är ett mindre Wacken.

Och det säger väl det mesta om Accepts ställning i metalvärlden. När medlemmar ur Metallica, Judas Priest, Ghost, Motörhead, Megadeth, Pantera, Testament, Anthrax och Slayer vill vara med och lira dina låtar efter femtio år behöver du kanske inte fundera särskilt länge över om du lämnat några avtryck efter dig. Spåren är ganska djupa kan man säga.

Och gubbarna tänker inte sitta hemma och uggla heller. Det är inget avsked. Ingen sista ridå. Ingen nedräkning mot ålderdomshemmet. Ingen begravning. Nej, de ger sig ut på turné nu. Femtio år efter starten lastar Accept alltså fortfarande in förstärkare, gitarrer och ett mindre ton stål i turnébussen och drar ut i Europa för att spela skiten ur samma låtar som fått nackar att knäckas sedan 70-talet. De har dessutom sagt att ett nytt studioalbum finns i planerna när jubileumsfirandet väl är över.

Udo är borta sedan länge. Medlemmar har kommit och gått. Hårdrocksvärlden har förändrats ett dussin gånger. Genrer har fötts, dött, återuppstått och fått subgenrer med namn som kräver ett periodiskt system för att särskilja. Accept står kvar. Femtio år senare låter Accept fortfarande som Accept.

Så här står vi nu. När agnarna ska skiljas från vetet. 10 låtar. Ett metallhjärta.

10. Breaker
Här börjar monstret på allvar vakna till liv. Det tidigare Accept hade varit ett hårdrocksband. På Breaker börjar de bli Accept. Riffet hugger som en ilsken kobra, Udo låter komplett rabiat och hela låten har den där raka, metalliska attacken som snart skulle bli bandets signum.

9. Midnight Mover
Ett underskattat litet as till låt. Midnight Mover har inte samma monumentala status som titelspåret Metal Heart, men den svänger något alldeles infernaliskt. Hoffmann lägger riff över riff och refrängen sitter cirka tre sekunder efter första lyssningen. Dessutom är det en av Accepts allra snyggaste gitarrlåtar.

8. Teutonic Terror
Det här var låten som svarade på frågan ingen riktigt vågade ställa men alla tänkte. Kan Accept verkligen fortsätta att vara Accept utan Udo? Japp var svaret på den frågan. Det kunde de. Teutonic Terror låter som en Tigerstridsvagn på rymmen. Mark Tornillo vrålar som om någon precis stuckit honom med ett glödhett spett i de bakre regionerna, Hoffmann radar upp pansarriff och Accept visar att comebacken inte handlade om att mjölka gamla meriter.

7. Head Over Heels
Accept kan vara brutala. Men när de kombinerar tyngden med en riktigt stor melodi händer det grejer. Fina grejer. Head Over Heels opererar med ett nästan förgörande tryck och en refräng som visar hur skickliga bandet var på att placera melodin precis där den behövdes ligga utan att tappa ett gram stål på vägen.

6. Restless and Wild
Det finns en punkt när vanlig hårdrock börjar förvandlas till någonting hårdare. Här är en av dem. Titelspåret på en av tidernas bästa metalplattor låter som om Accept plötsligt hittat gaspedalen och tryckt skiten hela vägen ner i golvet. Aggressivare, snabbare och hungrigare än tidigare. Och Udo? Fullkomligt vansinnig. Verrückt.

5. Princess of the Dawn
Det monotona riffet. Den rituella känslan. Udos mässande sång. Gitarrerna som långsamt skruvar upp temperaturen till skållhett. Accept behöver inte alltid spela snabbast och hårdast. Ibland räcker det att marschera mot dig med svärdet höjt.

4. Metal Heart
Beethoven och heavy metal. På pappret, tveksamt. Med facit i hand? Klart det fungerade. Hoffmanns klassiska influenser får här breda ut sig ordentligt, samtidigt som Accept bygger en refräng av den sort som egentligen inte borde vara möjlig. Så enkel Så monumental. För evigt inristad i metalsjälen. Och sedan gitarrsolot på det. Bombastiskt? Absolut. Subtilt? Inte för fem öre. Helt jävla lysande? Ett rungande ja.

3. Starlight
Den här hamnar ofta för långt ner. Inte här. Starlight är Accept precis innan den stora explosionen. Snabb, rå, melodisk och full av den där energin som skulle blomma ut fullständigt på nästa album. Lyssna på riffandet. Lyssna på drivet. Lyssna på trycket. Som att hamna mitt i skottlinjen i ett blixtkrig.  

2. Balls to the Wall
Riffet. Man behöver nästan inte säga mer. Det är ett av heavy metal-historiens största riff. Ett sådant där riff som får människor som inte ens lyssnar på Accept att omedvetet börja nicka på huvudet. Dubbeltrampet och sedan glider han in. Kungen. Herren. gUdo. Kören på det. Sedan näven i luften och vrålet. BALLS TO THE WALL! Odödlig.

1. Fast as a Shark
Det kan inte vara någon annan. Barnvisan. Knastret. Skriket. Kaoset. Drygt fyra decennier efter att låten släpptes är det lätt att ta hastigheten för given. Gör inte det. Fast as a Shark var inte bara en spark rätt i frontalloben. Det var också en spark rakt in i hårdrockens framtid. Dubbla baskaggar. Sylvassa riff. Udo i full attack. Och ett band som just där och då lät snabbare, elakare och mer kompromisslöst än nästan allt annat omkring dem. Tusentals metalband har sedan dess spelat tyngre. Tusentals har spelat snabbare. Men de kan aldrig åka tillbaka till 1982 och göra det här först. Fast as a fucking shark.

Så grattis till 50 år, Accept. Och tack för tinnitusen. Den bär jag med den äran.

Hur ser din topplista ut ?