Mass Affekt

Det finns dagar då jag verkligen undrar vad det har blivit av oss spelare. Dagar då man nästan får lust att koppla ur internet, kasta mobilen i närmaste vattendrag och återgå till den gamla goda tiden då den största kontroversen i spelvärlden handlade om huruvida Sega Mega Drive var bättre än Super Nintendo. Vilket den naturligtvis inte var. Men det är en annan historia.

I dag fick vi beskedet att Electronic Arts lägger ner BioWare. Studion bakom Baldur’s Gate, Neverwinter Nights, Star Wars: Knights of the Old Republic, Dragon Age och, naturligtvis, Mass Effect. Över trettio år av spelhistoria avslutas med ett företagsbeslut, och som ytterligare en spark i skrevet har EA dessutom dragit ur kontakten till nästa Mass Effect. Tack och god natt. Det är ett sorgligt besked. Åtminstone för oss som någon gång har tillbringat hundratals timmar i BioWares fantastiska världar. Men på nätet låter det annorlunda.

Där har skadeglädjen redan korkat upp champagnen. Där skriver man i affekt. ”De har ju inte gjort ett bra spel på tio år.” ”Det var på tiden.” ”Äntligen!” Missförstå mig rätt. Det finns absolut fog för att kritisera BioWares sista år. Mass Effect: Andromeda var en besvikelse på flera plan, inte minst med sina stundtals fullständigt bisarra ansiktsanimationer. Anthem var ett monument över förlorad potential, ett spel som stundtals kändes som en fantastiskt snygg presentation av någonting utvecklarna glömt att färdigställa. Och Dragon Age: The Veilguard lyckades knappast ena fansen kring lägerelden. Tvärtom.

Visst kan man ifrågasätta manusförfattandet, dialogerna, den förändrade spelmekaniken och varför BioWare med åren verkade ha allt svårare att förstå vad som en gång gjorde studion så speciell. Allt det där är legitim kritik. Jag har själv haft anledning att undra vart det gamla BioWare tog vägen. Men att en studio har tappat formen är inte samma sak som att dess nedläggning skulle vara någonting att fira. Och framför allt är det inte bevis för att någon agenda har besegrats. För här kommer det riktigt komiska i sammanhanget. BioWare har ju egentligen alltid varit BioWare.

Studion var en av de första att bygga spel kring identitet, relationer, sexualitet och människors rätt att själva bestämma vilka de ville vara. Det fanns kvinnliga hjältar, samkönade romanser, moraliskt komplicerade karaktärer och berättelser som ibland vågade utmana spelarens världsbild. Det var inte någon ny politisk kursändring som plötsligt smögs in genom bakdörren. Det var en del av studions DNA och vi älskade dem för det. Då.

Jag minns fortfarande vilken fullständig käftsmäll det första Mass Effect var. Att kliva ombord på Normandy, lära känna besättningen och ge sig ut i en galax som kändes större än någonting annat jag hade upplevt. Det var inte bara rymdskepp, utomjordingar och eldstrider med futuristiska puffror. Det var människorna. Eller ja, människorna och de där andra varelserna med diverse märkliga utväxter ur skallbenen. Garrus. Tali. Liara. Wrex. Mordin.

Karaktärer som fortfarande sitter kvar i huvudet efter alla dessa år. Som jag brydde mig om på riktigt. Och när det var dags för självmordsuppdraget i Mass Effect 2 satt jag där med hjärtat i halsgropen och försökte fatta beslut som jag visste kunde få fruktansvärda konsekvenser. Det var spelmagi av en sort som inte går att mäta i upplösning, bildfrekvens eller antalet mikrotransaktioner per kvadratmeter.

Och Dragon Age: Origins då? Vilket rollspel det var. En mörk, skitig fantasyvärld där valen faktiskt kändes betydelsefulla och där följeslagarna var betydligt mer än vandrande inventarier med ett par repliker på lager. BioWare förstod någonting fundamentalt. Att de bästa spelvärldarna inte nödvändigtvis är de största, utan de man har svårast att lämna. Det är därför jag fortfarande minns Normandy med större värme än många platser jag har besökt i verkligheten. Men sedan hände någonting.

Förändrade utvecklingsprocesser, teknikproblem, personalomsättning, ledningsbeslut och kommersiella förväntningar har sannolikt alla varit en del av diskussionen kring BioWares nedgång. Och naturligtvis har studion själv ett ansvar för att flera av de senaste spelen inte motsvarade förväntningarna. Den som påstår att allting var fantastiskt fram till sista dagen har förmodligen nostalgiglasögon tjockare än bottnarna på ett par gamla Coca-Cola-flaskor.

Men det märkliga är hur många som nu verkar vilja skriva om historien. Som om trettio års kreativitet, innovation och fantastiska spel plötsligt saknar betydelse för att de senaste tio inte levde upp till förväntningarna. Tänk om vi resonerade likadant kring musik. ”Depeche Mode har inte gjort något lika bra som Violator på över trettio år. Lägg ner skiten.” Eller film. ”Francis Ford Coppola har inte gjort en ny Gudfadern på femtio år. Bränn alla hans filmer.” Det skulle förstås vara ett fullständigt absurt sätt att värdera ett konstnärskap. Ändå är det där vi har hamnat i delar av speldebatten. De senaste besvikelserna tillåts sudda ut allt som kom före.

EA genomför nu omfattande nedskärningar, och BioWare blir ännu ett namn på den allt längre listan över studior som har offrats på girighetens altare och försvunnit från en spelindustri där kvartalsrapporterna allt oftare tycks vara viktigare än människorna bakom spelen. I ett pressmeddelande kan allting naturligtvis förpackas i uttryck som strategiska prioriteringar, effektiviseringar och långsiktig tillväxt. Jag tänker i alla fall inte jubla.

Jag tänker på alla timmar i Mass Effect. På äventyren i Dragon Age. På hur Knights of the Old Republic visade vad man faktiskt kunde göra med Star Wars-universumet när man vågade låta berättelsen stå i centrum. På alla de där ögonblicken som gjorde att jag inte bara spelade, utan verkligen levde mig in i världarna. Och jag tänker på att vi nu aldrig får veta om BioWare hade kunnat hitta tillbaka. Kanske hade nästa Mass Effect blivit ännu en besvikelse. Kanske hade det blivit den magnifika återkomst många av oss hoppades på. Det kommer vi aldrig att få veta. Det enda vi vet är att möjligheten nu är borta.

Så visst, kritisera BioWare. Såga Anthem. Skratta åt animationerna i Andromeda. Var förbannad på The Veilguard om det inte gav dig vad du ville ha. Det finns gott om saker att diskutera och ännu fler misstag att lära av. Men kom inte dragandes med att det är bra att studion har lagts ner. Det är inte en seger för spelkulturen att en av dess mest betydelsefulla skapare försvinner. Och det är definitivt ingen seger att människor blir arbetslösa för att deras senaste projekt inte lyckades tillfredsställa vare sig aktieägare eller arga kommentarsfält. BioWare gav oss några av de bästa rollspelen som någonsin skapats. Det kan ingen i världen ändra på.

Så tack för allt, BioWare. Jag kommer att sakna er. Och till alla er som redan dansar på graven har jag egentligen bara en sak att säga.

I’m Commander Shepard, and this is my least favourite comment section on the Citadel.