Onimusha pendlar mellan eufori och ren repetition

Här sitter jag. Mitt i lördagsnatten och köttar på. Jag har ungefär en tredjedel kvar av Capcoms samurajfest. Ibland är jag fullständigt förälskad. Ibland undrar jag om jag inte gjorde exakt samma sak för tjugo minuter sedan.

Jag gillar spel som behandlar mig illa. Det här är förmodligen något jag borde diskutera med någon inom ämnet utbildad person, någon som fakturerar skyhöga summor per timme, men i brist på terapi fortsätter jag att spela svåra TV-spel.

Jag vill bli utmanad. Jag vill fastna. Jag vill dö. Ofta. Helst så många gånger att den inledande optimismen först övergår i irritation, därefter i uppgivenhet och slutligen i någon sorts religiös acceptans där jag sitter med handkontrollen i knät och inser att jag kanske helt enkelt inte är den människa jag innerst inne trodde att jag var. Sedan trycker jag igång grejerna. Igen.

Det finns få saker inom spel, eller livet för all del, som slår den där kedjan. Självförtroende. Döden. Förnekelse. Döden igen. Ilska. Förhandling. Ytterligare död. Fullständig tomhet. Plötslig förståelse. Seger. Eufori. Ungefär som sorgens samtliga faser, fast med katana. Där. Precis där är Onimusha: Way of the Sword rent magiskt.

Jag har som sagt sista tredjedelen kvar och jag är i grunden rätt lyrisk, stridssystemet är redan ett av de bästa jag har spelat på väldigt många år. När striderna klickar är det ren och skär nirvana. Svärden möts med ett metalliskt brak, attacken pareras i exakt rätt ögonblick, fienden tappar balansen och jag svarar med några snabba hugg innan nästa masochistiska dåre kliver fram för att få smaka på japanskt stål.

Parering är livet, som vi säger i branschen. Samurajbranschen. När man väl lärt sig det så är livet vackert. Och bossarna? Fantastiska. Där växer spelet ytterligare några storlekar. De bästa bossfighterna är precis så brutala som jag vill ha dem. Jag går in självsäkert. Två minuter senare ligger min samuraj vikt som en campingstol utanför Rantas husbil. Nytt försök. Död. Nytt försök. Död. Nytt försök.

Sedan lär jag mig mönstret. Jag slutar veva som Hegevall när han jagar mygg i ett tvåmannatält. Jag börjar läsa attackerna. Parerar. Parering är ju livet. Jag väntar. Hugger. Och plötsligt sitter det. Eufori. Häpårä!

Problemet är bara allt däremellan. För Onimusha: Way of the Sword är verkligen ett tveeggat svärd. Den ena eggen är sylvass. Den andra har legat och rostat längst ner i en besticklåda.  Mellan de riktigt fina bossarna och de fantastiska striderna börjar spelet nämligen allt oftare fastna i ett rätt tydligt rinse and repeat.

Det är synd. Herregud. Det är inte katastrofalt. Inte ens särskilt dåligt. Men repetitivt. Jag är lite trött på strukturen. Lite less på repetitionen. Jag tänker ibland att jag vill skicka utvecklarna ett vänligt men tydligt mejl med rubriken HALLÅ ELLER! HAR NI MÖJLIGEN ÖVERVÄGT NÅGOT ANNAT ÄN FLER FIENDER? Men jag vill också spela vidare. Så där är vi nu. Det är bara att hoppas på att finalen håller. Den som lever får se.