Ranta stämplar in på MISSIL

Då var vi här. Lanseringsdagen. Det känns nästan lite overkligt och pirrigt, men framförallt väldigt, väldigt roligt att äntligen få visa upp MISSIL för alla våra läsare. Så himla kul. Inte minst för egen del som varit pensionerad från skrivandet i flera år och inte tvekade en sekund när Petter hörde av sig för att fråga om jag var intresserad att hoppa ombord på MISSIL-redaktionen (vilket jävla Dream Team) och skriva om film och TV-serier. 

Jag heter Erik Nilsson Ranta och tycker på fullaste allvar att Love Actually är smått världsmästarbäst. Inte fullt så bra som Notting Hill förstås – som ju är en perfekt romkom som är däruppe och sniffar på When Harry Met Sally (som är ohotad etta i min bok). Men bra nära. Med det sagt hälsar jag dig hjärtligt välkommen till såväl MISSIL som bloggen du just nu sitter/står/ligger/cyklar och läser. För alla er som inte har en susning om vem jag är, så är jag en 39-årig norrbottning som i en Instagram-kommentar i samband med MISSIL-utannonseringen beskrevs med de ljuvligt vackra orden ”mannen med den märkligaste filmsmaken någonsin”. Den beskrivningen är inte helt dum faktiskt. För om man råkar vara en person som älskar gamla spagettivästerns, Van Damme, slashers, Road House, giallos, Twin Peaks, Sällskapsresan-filmerna (åtminstone de fyra första), Steven Seagal ända fram till Exit Wounds, romantiska komedier, superhjälterullar och i stort sett allt av italienska kunggubben Dario Argento – samtidigt som man avgudar filmskapare som Scorsese, Kubrick, Mann, Lumet, Spielberg, Fincher, Tarantino och Leone, ja, då kanske det verkar som att man har en något märklig filmsmak. Och det har jag så gärna.

Det viktigaste är ju att man inte ska skämmas för det man tycker om, utan bär istället din eventuellt märkliga filmsmak med stolthet – den är din och ingen annans.

Just det tänket har genomsyrat mina texter ända sedan jag började recensera film och TV-serier för drygt 25 år sedan och det kommer att fortsätta här på MISSIL. Att våga ösa kärlek på det man gillar och helt enkelt kasta rikliga mängder skit på sånt man tycker mindre om, utan att oroa sig för att folk ska ifrågasätta ens psykiska välmående de gångerna man råkar tycka lite, lite annorlunda gentemot vad den stora massan kanske gör. I den här bloggen och bland texterna på MISSIL kommer jag att recensera nya och gamla filmer och TV-serier, lyfta fram bortglömda mästerverk, kärleksbomba skiten ur Jason Statham, rangordna favoriter från diverse filmskapares karriärer, bråka med Petter om att Jon Bernthal faktiskt har sina stunder, tipsa om kommande produktioner och framförallt (eller snarare förhoppningsvis) ha en levande och fin dialog med er läsare där vi i en perfekt värld ger varandra tips på sånt som är värt att titta på. 

Och det är lika bra att vi avslutar med det som varit en het potatis ända sedan jag började blogga om film för nästan tjugo år sedan. Jo, Signs är M. Night Shyamalans bästa film. Så är det bara. 

Välkommen till MISSIL!