En medeltida rockbankett som aldrig vill ta slut

Igår släppte de kriminellt underskattade britterna, som förmodligen själva satt sig i den sitsen med branschens kanske lökigaste bandnamn, sitt sjunde album, Suit of Armour, och sedan dess har det snurrat på repeat. Det är nämligen knappast musiken som gör att de inte har fler lyssnare trots att de turnerat med storheter som Deep Purple och Status Quo. Det är ett som är lika säkert som ett amen i Feskekôrka det. För herregud, vilket jävla monumentalt och trivsamt gung det bjuckas på!

Feelgood-rock’n’roll när den är som allra finast. Queen, ELO, Styx och en rejäl dos Thin Lizzy samsas om utrymmet i ett musikaliskt lyckopiller fyllt av himlastormande harmonier, gitarrer och melodier som får mig att vilja säga upp mig på dagen, köpa en cabbe, börja kedjeröka och rulla rakt in i solnedgången. 

Och så powerballaderna på det! Herregud igen. Såna där fullständigt sanslösa skapelser som får en att längta tillbaka till en tid då rockballader var större än livet självt och ingen pudelrockare skämdes för att ta i så att latexbrallorna sprack i varenda söm. Gitarristen Greg Hart har beskrivit albumet som ”a medieval banquet of epic rock”. Det är spot-on det. Det är nämligen pampigt, överdådigt, stundtals fullständigt gränslöst och framför allt alldeles, alldeles underbart.

All killers, no fillers här. Förstås. Men visst. Ska några agnar skiljas från vetekornen så, We Breathe in Stereo, Never Big in Japan, Mister Showbiz, titelspåret och Don’t Spare the Horses.

Bara att fiska upp. Såklart