Nio filmer som formade mig

Efter att ha våndats över vilka nio album som format min musiksmak var det dags att besöka systersajten my9films och ge sig på nästa omöjliga uppgift, och jag fick tänka lika länge här. Lida. Vrida och vända. Nio filmer som format mitt liv. Nio. Av tusentals. Det är ju fullständigt befängt. Hur väljer man bort filmer som man älskat, sett om tills man kan dialogen utantill och burit med sig i decennier?

Men någonstans måste man dra gränsen. Och efter en del funderande landade jag i dessa nio. Här finns seriemördare, psykopater, utomjordingar, krigets vansinne, existentiella funderingar och en synnerligen avslappnad snubbe i morgonrock. Med andra ord en ganska representativ sammanfattning av min filmsmak.

Filmerna är inte nödvändigtvis de nio bästa jag någonsin sett. Det här är snarare filmer som gjorde någonting med mig. Som förändrade hur jag såg på film, vad jag förväntade mig av en berättelse, skådespeleri och vilka känslor en regissör faktiskt kunde framkalla med lite ljus, ljud och ren jävla genialitet. Och ja, jag inser att Stanley Kubrick och Ridley Scott har två filmer var på listan. Det är kanske inte särskilt demokratiskt. Men demokrati har å andra sidan aldrig varit någon självklar framgångsfaktor inom filmkonsten.

Så här är de. Nio filmer som format mitt liv. Och sannolikt bidragit till att jag blivit en aning mörkare i själen än vad som egentligen är hälsosamt.

David Finchers genomruttna mästerverk. Regnet, smutsen, hopplösheten och en seriemördare med ett närmast sjukligt sinne för dramaturgi. Jag älskar hur filmen långsamt drar ner oss i mänsklighetens allra mörkaste avlopp och sedan vägrar släppa taget. Och slutet? Jo tack. Det sitter förstås fortfarande som en kniv i magen. Så här gör man en thriller.

En rostig rymdskuta, ett gäng vanliga knegare och universums sämsta arbetsmiljö. Ridley Scott skapade en klaustrofobisk mardröm som fortfarande får de flesta moderna skräckfilmer att framstå som Skurt. H.R. Gigers vidriga skapelse är dessutom ett av filmhistoriens mest geniala monster. I rymden kan ingen höra dig skrika. Men hemma i soffan går det såklart alldeles utmärkt.

En nerpissad matta, en bowlinghall, några White Russians och en herre vars främsta livsambition är att bli lämnad i fred. Man relaterar förstås men framför allt är bröderna Coens absurda mästerverk en av få filmer som blir roligare för varje gång jag ser den. Jeff Bridges är fullkomligt briljant som The Dude och John Goodman borde få ett eget monument för sin Walter Sobchak. Filmen handlar egentligen inte om någonting. Och samtidigt om precis allt.

Helikoptrar, Wagner, napalm och en Marlon Brando som sitter och mumlar filosofiska domedagsprofetior i mörkret. Jag älskar allt det där var för sig, och i kombination? Ännu mer. Francis Ford Coppolas vansinnesfärd rakt in i krigets hjärta är lika vacker som den är fullständigt förfärlig. Få filmer har lyckats få mig att känna mig så liten inför människans enorma kapacitet för idioti. Krigsfilm när den är som allra bäst. Eller värst.

Fyra stadsbor bestämmer sig för att paddla kanot i den amerikanska vildmarken. Vad skulle kunna gå fel? Ja, ungefär precis allting. John Boormans obehagliga mästerverk är en brutal uppgörelse med föreställningen om den civiliserade människans överlägsenhet. Några banjotoner räcker fortfarande för att ge mig kalla kårar. Och jag har aldrig varit särskilt sugen på att paddla kanot efter det här. Banjo däremot. Det älskar jag fortfarande.

Två toner. Dum dum dum dum. Det var allt John Williams behövde för att få en hel generation att ifrågasätta sina badvanor. Steven Spielberg förvandlade en mekanisk haj som knappt fungerade till filmhistoriens kanske mest effektiva skräckmaskin. Men det verkligt geniala ligger i människorna, dialogen och den fullständigt perfekta spänningsuppbyggnaden. Jag har sett den hur många gånger som helst. Och fler kommer det att bli. Tack vare, eller kanske på grund av Hajen så har jag numera rivit av ett tresiffrigt antal risiga hajrullar.

Stanley Kubrick tog begreppet science fiction, skruvade upp ambitionsnivån till astronomiska höjder och skapade något som fortfarande känns mer futuristiskt än det mesta som produceras idag. Bildspråket, musiken, tystnaden och HAL 9000 obehagligt lugna röst. Det är långsamt, pretentiöst och stundtals fullständigt obegripligt. Och alldeles, alldeles underbart. En film som inte bara ska ses. Den ska upplevas. Tidernas största klyscha det där, men här stämmer det till etthundra procent.

Ett isolerat hotell, en författare med hyfsat grava aggressionsproblem och världens förmodligen mest olycksbådande heltäckningsmatta. Kubrick igen, naturligtvis. Jack Nicholson är magnifik, men det är den krypande känslan av att själva Overlook Hotel är spritt språngande galet som gör filmen odödlig. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i mörka hotellkorridorer efter det här. Inte tvillingar heller, för den delen.

Regnet. Neonet. Vangelis fullständigt magiska syntmattor. Och en Rutger Hauer som på några få minuter levererar ett av filmhistoriens mest gripande ögonblick. Ridley Scott skapade en framtid som är lika smutsig som den är vacker, och en berättelse som får oss att fundera över vad det egentligen innebär att vara människa. Det var här ungefär som min existensiella ångest föddes. Så tack för det. Och då vet jag fortfarande inte ens om androider drömmer om elektriska får. Men det här är perfektion. Cyberpunk, film noir och existentiell melankoli i en ljuvlig symbios. Jag skulle kunna bo i den här rullen för evigt.

Vilka filmer har format dig?