Albumomslag för Eels singel Cookie Happened: ett neongrönt skelett dunkar en basketboll i korgen mot svart bakgrund.

Livet är en kaka. Sedan dör man

"Me no cry because cookie is finished. Me smile because cookie happened" Kakmonstrets livsfilosofi har fått gitarrer. 

Måns Lindman

Jag har lirat Eels nya album Cookie Happened hela veckan sedan släppet. På repeat. Och det växer för varje lyssning. Första gången var jag rätt nöjd. Andra gången lite mer imponerad. Nu sitter jag här och undrar om inte Mark Oliver Everett har gjort en av sina finaste skivor på väldigt länge. Den sluga jäveln.

Eels har alltid haft en alldeles särskild plats i mitt mörka, musikaliska hjärta. Los Angeles-bandet, som i ärlighetens namn mest är multiinstrumentalisten Everetts högst personliga lilla universum, har i tre decennier lyckats med konststycket att få livets mest eländiga sidor att framstå som både tragiska, komiska och vackra. Det är musik för oss stackars blödiga satar som ibland tycker att mänskligheten borde ha kommit med en returpolicy, men som samtidigt kan bli knäsvaga av en solnedgång, ett vänligt ord från en granne eller en hund som vill bli klappad. Och Cookie Happened är precis en sådan skiva.

Titeln kommer för övrigt från ingen mindre än Kakmonstret i Sesame Street. Den blå, kakbesatta filosofen har nämligen levererat en livsvisdom som Everett uppenbarligen tagit till sitt hjärta. Var inte ledsen för att kakan är slut. Var glad för att den överhuvudtaget fanns. Det låter förstås som någonting man skulle hitta på en kylskåpsmagnet hemma hos Hegevall, alldeles intill Carpe Diem. Men när orden filtreras genom Everetts ganska omfattande erfarenhet av sorg, förlust och allmänt mänskligt haveri får de en helt annan tyngd. För det är ju faktiskt så. Allting tar slut. Relationer, vänskaper, framgångar, semestrar och förr eller senare även vi själva. Och nästan allt vi gjort kommer en dag att vara bortglömt. Så vi borde förstås försöka uppskatta skiten medan den pågår.

Musikaliskt känner man igen sig direkt. Här finns de lite skitiga gitarrerna, det vemodiga pianot, de underbara stråkarrangemangen och förstås Everetts lagom raspiga röst. En röst som låter som om den har fått sig några ordentliga smällar genom åren, men fortfarande kan slå tillbaka.

Tolv låtar om att misslyckas, förlåta, förlora, hoppas och på något obegripligt sätt fortsätta framåt. Om att försöka ta sig helskinnad genom en värld som kan vara alldeles fruktansvärt grym, men också så förbannat magisk.

Bästa spår: Clobbered, All Forgotten, New Story, One Razzle, One Dazzle, I’m On Standby, Dum Dums

Bara att fiska upp!

Kommentarer (8)

Logga in för att kommentera.

Eels är allt lite underskattade kan jag tycka. Minns att jag hörde hans alster i Shrek 2 första gången, ska bli intressant att lyssna på detta till veckan. 😄

Poäng: 1