Orville Peck har aldrig låtit bättre

Barytonen. Herregud, barytonen. Vi som har varit med från början och följt Orville Peck vet ju. Vi känner igen rösten från flera mils avstånd även om den alltid ligger dold bakom en mask. Som en katedral rest mitt ute i öknen, fylld med hjärtesorg, bensinångor och gammal country. På nya plattan Mule låter han dessutom bättre än någonsin. Visst är Bronco ett bättre album men Mule är det ärligaste och mest välproddade hitintills.

Big Ol’ House är enorm. Vi snackar orgel, riff och Pecks monumentala pipa som ömsom dundrar fram som om hela kyrkan håller på att rasa samman och ömsom nästan sjunker ner till något nästan viskande. Blue Skies drar åt snaran ytterligare med mörk, smutsig outlaw-country och gitarrer som fräser likt uppjagade vildkatter.

Sedan kommer Run Out of Road, en sådan där låt som får mig att vilja sätta mig i en gammal risig pickup truck, knäcka en kall, köra västerut och inte fundera en sekund på konsekvenserna. Melankolisk, storslagen och precis lagom trasig.

Cowboy Heart är en klassisk countrybanger med extra mycket doft av både Elvis och Roy Orbison. Stora maffiga melodier möter hjärtesorg. Både skinnvästen och ormskinnsbootsen är på så att säga.

Men titelspåret Mule är trots allt albumets hjärta. Avskalat, sårigt och utan särskilt mycket luft mellan Peck och mig själv. Han sitter där, hukad på mitt soffbord och sjunger så vackert för mig att jag går sönder inombords. För när den där rösten väl öppnar sig finns det inte mycket kvar att värja sig med. Då vill jag bara lägga mig i fosterställning en stund och Lille Skutt-lipa lite. Orville påminner mig om att livet kan vara förbannat fint ibland.

Det är bara att lyfta på min Stetson och rulla på repeat.