Fire Emblem: Fortune’s Weave börjar starkt

Det finns en vit liten fågel som, i min genomspelning av Fire Emblem: Fortune’s Weave, heter Oskar. Man kan fråga Oskar vad som ska hända i framtiden, så att man på bästa sätt kan förbereda sig inför nästa huvuduppdrag. ”Ta med dig några extra magiker och försök ligga på level 6 i genomsnitt”, kan Oskar då säga.

Om Oskar hade varit en liten fågel som funnits i verkligheten (i Värmland) så hade han tittat in i min framtid och sagt att ”Det här, det kommer att ta 120 timmar att spela, och du kommer inte att vara samma person när du är klar”.

Så känns det nu i alla fall, för Fortune’s Weave bygger vidare på allt det som gjorde Three Houses så bra – de taktiska striderna, balansen i spelets ekonomi, dejtandet, relationsbyggandet, Game of Thrones-intrigerna – och bjuder upp till vad som just nu ser ut att bli en av de allra mest grandiosa spelupplevelserna jag haft på länge. Kanske sedan Fire Emblem: Three Houses, rentav.

Det tog en stund för mig att fatta hur min egen karaktär (Oskar, tidigare nämnda fågel som eventuellt inte alls är en fågel) förhåller sig till de fyra valbara karaktärerna i inledningen av spelet, samt hur de fyra karaktärerna och deras unika berättelser förhåller sig till varandra, men saker och ting börjar så sakteliga att falla på plats.

Jag började med att följa Leda, en dansare och musiker som söker sig till gladiatorspelen i huvudstaden för att hämnas på hennes pappas mördare, och njöt i stora drag av att följa hennes inledande timmar där lager efter lager avtäcktes, där mysterier löstes upp i tomma intet och ersattes av andra, ännu mer komplexa intriger – och anlände till slut till huvudstaden där Fire Emblem: Fortune’s Weave kunde börja på riktigt. Här började jag göra sidouppdrag, utveckla mina karaktärer, handla nya vapen och utrustning, jag gav presenter till mina nya bästisar och reste sedan utanför staden för att hjälpa till på landsbygden. Alltsammans kändes ungefär som om Fire Emblem: Awakening fått ett riktigt råompysslat kärleksbarn tillsammans med Persona 5 Royal.

Men, jag kunde inte riktigt släppa tanken på att jag missar något. Att det ju finns tre huvudkaraktärer till som väl rimligtvis har lika mycket kött på benen som Leda. Hakan gick genom golvet, ner i källaren och fastnade i betongfundamentet varpå snickare och käkkirurg fick tillkallas, när jag insåg att man när som helst kan byta till någon av de andra karaktärerna och påbörja deras story, och att detta sedan gagnar mig i längden när Fortune’s Weave så småningom går in i sin andra akt.

Jag är med andra ord inte längre bara lite rädd för vad Fortune’s Weave kommer att kräva av mig i form av tidsåtagande. Jag är skräckslagen. Överrumplad. Överväldigad. Jag har sett ut i rymden och förstått att det inte finns något slut.

Tur att jag älskar det, för det tror jag faktiskt att jag gör, även om det förstås är för tidigt att säga.